Författare: Louise Baumgärtner

…Fast nu har det visat sig att det är just det jag inte ska göra. Bita ihop, alltså. I förra inlägget berättade jag om en tand som ska dras ut. Och i går började det värka i tanden bredvid.

Nu kom jag osökt att tänka på Grabben i graven bredvid. Och fortsätter det så här har jag kanske snart en kyrkogård i munnen i stället, gud hjälpe mig! Men tacksam över att jag fått en tid i morgon.

Man kan ju tycka att det är nog med tandläkartider i familjen, men maken hade en i går. Och kom bistert hem med tre nya tider!

I morse trodde jag att jag såg fel när det var lite vitt på gräsmattan. Men det gjorde jag inte.

(O)lämpligt nog har en av luftvärmepumparna slutat funka också, men elektrikern kunde komma redan i dag. Finns alltid sådant att svära över och sådant att vara glad över här i världen. Man får lära sig att dansa i regnet helt enkelt. Njuta av det vackra runt omkring.

Och äta kärleksfrukost på McDonalds! Detta var i lördags (innan jag visste att tand två skulle krascha). Och det är extra viktigt att ha goda stunder med dem man har en del konflikter med (som tonåringar).

Kram på dig, vem du än är, och ta hand om dig!

Eller kort och ont, borde det stå i stället. Tack för all omtanke och goda råd i förra inlägget, förresten! Efter det publicerades har det hunnit bli ännu ett tandläkarbesök, och tanden ska bort är det bestämt.

Men i onsdags togs den gamla lagningen bort, en provisorisk gjordes och nu har jag knappt ont längre. Den har dock tagit i princip all min energi, tandvärken. Av någon anledning har jag lyckats ta mig till jobbet, mycket beroende på att jag inte jobbar fem dagar i veckan. Men skrivandet har fallit, så även humöret och i går tog förkylningen, som jag misstänker slogs ut av all värk, sig tillbaka.

Så den fest jag och maken var bjudna på blir nog inte av min för del. Jag får väl trösta mig med överfulla tvättkorgar och däremellan lugna, kravlösa stunder och återhämtning, vilket absolut kommer innebära minst en skogspromenad.

Dessutom gläder jag mig åt att äldste sonen kom i väg till Nederländerna, trots strejken! Samt att 160-kronors smörkniven anlände i går och gjorde succé. Rolig form och mjuka kanter. Om jag får visa upp den återstår att se, yngsta log ett snett leende när jag frågade.

Roligare än så blir det inte på bloggen i dag, mina vänner. Avslutar med en bild på Sötnos, som nog inte tyckte att vädret varit det bästa de sista (regniga) dagarna men som alltid uppskattar att komma ut. Tack för att du tittade in, ta hand om dig!

I lördags vaknade jag med en nysning. Och fortsatte så, varvat med att snyta mig hela dagen. Stannade av dessa skäl hemma när övriga familjen åkte lastade med grönsaker, tortillas och gott till äldsta dottern som flyttade hemifrån i augusti.

När de kom hem igen hade de med sig resterna av det hela, och jag och maken slog oss ner framför vår serie. Skönt med lite helglyx i alla fall, tänkte jag, tände ljus och högg in på en taco. I nästa sekund isade det till i hela kroppen och jag skrek. Det kändes som om något fruktansvärt hände i en tand.

Jag sov knappt den natten, och på söndagen fick jag en akut tandläkartid. Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad han gjorde, jag var så trött och smärtpåverkad. Han hittade en spricka i en tand, men framförde också åsikten att jag borde kolla öron, näsa, hals för att se så allt var okej.

Jag som nyss haft hörselgångsinflammation fick en läkartid. Allt såg fint ut, sa hon, så det verkar vara tandis som gäller. 22 oktober! Hos Folktandvården hoppades de nog att det skulle klinga av, gör det inte så får jag en akuttid. Jag går runt med de starka morfintabletter jag fick av läkaren i går som ett mantra i fickan.

Jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om värk och tacksamhet. Och visst, jag är tacksam för mycket. Tack gode Gud för att jag inte lever med kronisk värk. (Och herregud, tack för morfintabletterna)…Men det är ganska svårt att vara genuint tacksam när man har så ont. För att distrahera mig på jobbet satte jag lurar i öronen och lyssnade på fem Rapport-sändningar i rad, och då blev det givetvis ännu svårare att hålla lågan uppe. Trump och Ryssland, drönare och satsningar på Försvaret. Och så Gaza. Det finns inga ord, så jag tänker inte försöka hitta några.

Jag sjönk som en sten, åkte hem och knaprade Alvedon, Ipren och korv stroganoff (bara tugga på ena sidan) och somnade medan det ilskna bultandet i käken och upp i örat klingade av en del. När jag vaknade ven vinden genom hela huset och det smattrade ilsket på rutorna. Maken beklagade mitt mående och räckte mig en kopp kaffe. Yngsta kom inspringande med sin väldigt långa storebror i hasorna. Hon basunerade att dum-smörkniven i slöjden äntligen var färdig, och att hon därför skulle få 160 kr för den på fredag.

Maken lovade nämligen för ett tag sedan, i ett försök att trösta henne när hon berättade hur mycket hon avskydde slöjd, att köpa den för det priset. Storebrodern ville veta vad som skulle lagas och när? Skollunch hade av någon anledning uteblivit (varit oätbar)?

Äldste sonen uppdaterar oss löpande angående sitt flyg till Nederländerna som kanske / kanske inte blir inställt p.g.a. strejk i morgon. Själv tog jag laptopen under armen, och kaffet, gick upp till skrivrummet och bloggade.

Just nu är det sol ute, och stora grå moln jagar över himlen. Jag ska gå ut i skogen, alltid ett bra alternativ. Och hoppas att värken blir snällare snart. Kram på dig, och obs, om någon letar efter en djupare mening här är det inte säkert att det går att hitta. Bara vardag, med värk. Trist, men det kunde verkligen vara värre. Kram!

Jag är förkyld och hängig just nu, men ville lägga ut något kul och hittade då detta inlägg, som publicerats förut men inte på ett tag. Som rubriken antyder handlar det om att byta humör. Kan man det? Ja, kanske oftare än man tror. Eller? Håll till godo:

Visst har vi alla dagar som känns tråkiga ända från början? När man vaknar på fel sida, kanske för att man inte fått tillräckligt med sömn. Eller så har man något att göra som man inte ser fram emot. Andra dagar har startat bra, men plötsligt händer något som gör att man kommer ur balans.

Det går att hitta så många orsaker till detta att det knappast är någon idé att försöka räkna upp dem. Jag tänkte istället koncentrera mig på hur du kan vända humöret, och nu tänker jag mest på situationer du inte kan göra något åt i stunden. Däremot har du fastnat i känsloläget som är förknippat med det. Och handen på hjärtat, hur ofta gör vi inte det?

Naturligtvis är det inte meningen att vi ska sopa våra negativa känslor under mattan. Men om de blivit en vana hos oss, då kan det, tillsammans med att försöka reda ut varför man inte är lycklig, vara en god idé att låta sig själv vila från eländet ibland. Att försöka skifta sin vibraton, helt enkelt.

Nedan kommer några förslag på hur du kan göra. Några av dem har du säkert hört förut, men kanske inte alla;

Sätt på en älsklingslåt (fast inte någon du brukar deppa till) och om du kan och vill, ta några danssteg! Musik är en gåva till mänskligheten, och dess största styrka ligger i att påverka oss. Tänk på de gånger du lyssnat på radio, och så kommer en låt som väcker ett minne. Och -vips- har du gjort en omedelbar förflyttning – i både tanke och sinne.

Distrahera dig genom att göra något annat. Har du svårt att skifta ditt humör, så skifta sysselsättning, eller miljö. Ta en promenad t. ex. Det kan ju hända att du stöter på någon du börjar prata med, eller mår bättre för att du rör på dig. (Om inte annat är det skönt att komma hem sedan😉 Eller ring någon du tycker om.

Ta itu med något tråkigt. Jag är medveten om att det här låter konstigt, men…Häromdagen var jag nedstämd, och hade ingen lust med någonting. Då passade jag på att ringa Försäkringskassan, vilket jag hade skjutit upp i flera veckor. Jag blev inte gladare efteråt, men lättad över att jag äntligen tagit itu med det.

Gilla läget  Ibland orkar man bara inte…Man är medveten om att det förmodligen vore bra att göra det ena eller andra, men… Då kan det bästa vara att acceptera det. Vila eller sov en stund. Eller läs en bra bok, eller kolla på Netflix.

Större delen av vår vakna tid är vi sysselsatta, så visst är det otroligt välbehövligt att ge sig själv total kravlöshet då och då.Även om du inte har mer än en timme. Och gärna med något gott till. Varm choklad, eller praliner? Ostbågar? Eller färdig mat, om du är på väg hem från jobbet och ännu inte fått en chans att koppla av. Samt snälla ord, som du säger till dig själv.  Vi underskattar ofta hur viktigt det är, kärlek som kommer inifrån.

Hoppas att du som läste kan hitta något du gillar eller tycker är användbart här. Kram!

Ska jag verkligen skriva om att jag skriver? När jag i själva verket är trött på att skriva? Så tänkte jag innan jag påbörjade detta inlägg. Och jag är naturligtvis inte tvungen att blogga, men jag vill. Dock blir det kort i dag, eftersom jag förutom manus Vårmörker hjälpt en av sönerna med en arbetsansökan. Alltså verkligen hängt vid datorn. I förrgår hade jag dock en utsikt som hette duga, när jag tittade upp från skärmen. Jag och en vän hade bestämt oss för en…håll i hatten, skriv-träff på vårt favoritcafé!

För att säkerställa att vi inte skulle prata bort tiden hade vi gjort upp reglerna i förväg. (Mina regler, eftersom jag är mest van vid att skriva;)

Hon hakade snällt på min 25-minutersgrej som jag berättat om tidigare här: Eftersom jag läst någonstans att gränsen går vid just 25 minuter för maximal koncentration, sedan behöver man en paus (vet inte hur bra det stämmer ska tilläggas) men jag sätter timern, och får under den tiden inte göra något annat än att ägna mig åt manuset.

Efter det kan man ta en kort paus; en bensträckare t. ex. eller hämta mer vatten eller kaffe, och sedan fortsätter man. Hur som helst funkade det väldigt bra, och för mig var det så skönt att byta miljö.

Ett annat bra skrivtips är; skriv hellre ofta och lite, än mer sällan och länge. Om du vill skriva en bok är det lätt att anta att du behöver långa, ostörda timmar, gärna hela helger. Och visst, det behövs också. Men det krävs väldigt många stunder för att det ska bli en bok, och de stunderna kan se olika ut.

Du kanske inte har flera timmar en vanlig tisdag eller torsdag, och på fredag kväll är du helt slut…Högst förståeligt. Men har du en kvart på morgonen/kvällen/tåget/rasten när du kan fundera runt din idé, en karaktär eller nästa kapitel? Köp ett fint anteckningsblock som du alltid har med dig. Om du inte hinner eller vill prioritera frisk luft, tänk ute i det fria, och prata in på röstmemo.

All tid du ägnar åt manuset räknas, och att man rekommenderar ofta och lite framför mycket och sällan är helt enkelt för att man håller processen mer aktiv då. Har du inte umgåtts med dina karaktärer eller tittat på manuset på en vecka tar det längre tid att komma in i det, och därmed i gång.

Eller kan det vara så att du t.o.m. har 25 minuter över? Efter en noggrann koll på hur mycket tid jag tillbringade på Facebook och Instagram, och det handlade inte om lång tid, men minst en 25-minutare blev det lätt.

De tycks så harmlösa, de där minuterna man ”bara ska kolla”, men det flyter lätt ut. Och nu är det jag som gör det, som flyter ut, i ett blogginlägg som skulle bli kort. Återkommer kanske med fler tips en annan gång om intresse finns. Tack till dig som läste, ta hand om dig och skriv gärna!

Sedan ett tag tillbaka skriver jag så mycket jag hinner, helgmorgnar innan någon annan är vaken sitter jag i köket, för att senare på dagen flytta upp till mitt nya (och äldsta dotterns gamla) rum.

Jag har tidigare berättat att jag hamnade i ett flow i skrivandet, där jag delvis är kvar, men jag är även pressad av en bokad tid hos lektör 6 oktober. Då behöver jag ha ett klart manus, inte i perfekt skick, men i ett läsbart sådant. Och det är ganska stressigt om sanningen ska fram. För jag tycker att jag borde hänga med manuset hela tiden, vilket inte är möjligt. Jag har ett liv också vill jag skrika till den där inre rösten, som tjatar på. Det finns annat jag behöver göra! Din smitare, mumlar rösten. Du borde vara med din huvudperson nu, hon har det riktigt jäkla jobbigt. Japp, det stämmer, det är (förhoppningsvis) riktigt skräckfyllt, det jag skapar nu. Och för att göra min inre röst till viljes blir detta ett kort inlägg, med några bilder på saker jag gjort de sista dagarna (för att visa att jag inte bara gör som rösten säger) (varningsklockor)?? Hur som, här kommer ett gäng foton på skräckfyllda aktiviteter:

Pingisturneringen i går var faktiskt inte ett dugg pirrig, egentligen visste alla att äldste sonen, som tävlat i pingis skulle vinna den där påsen med grillchips. Och att jag skulle få tröstpriset, en Pepsi Max, som jag skulle ge till någon av barnen sedan. Väldigt förutsägbart med andra ord. Men kul ändå.

Vi såg på Familjen Addams, gamla versionen efter turneringen. Fullmatad med skräck på ett roligt sätt.

Avslutningsvis, i förmiddags i skogen: Spindelväv, skir och inte ett dugg dammig som hos Addams.

Stort tack till dig som läste, följ mig gärna, då blir jag glad!

Ibland tänker jag ska jag verkligen lägga ut det här? när det kommer till mer personliga inlägg, och varför gör jag det egentligen? Mitt varför har jag ganska klart för mig; jag tycker helt enkelt att vi blir mindre ensamma när vi delar svårigheter. Självklart gäller samma sak glädje, men där brukar inte svårigheten att tala om det vara lika stor. Tvärtom, vi älskar att berätta när något gått bra, att fota och lägga ut en glad, en stolt, en mysig stund på sociala medier. Såklart, och helt rätt. Tänk om alla inlägg fick en att vilja gråta?🥲

Men jag hör alltså till dem som anser att det är lika värdefullt att prata/skriva även om det som skaver, som gör ont och som man helst inte nämner. Det är naturligtvis min åsikt, och alla håller säkert inte med. Bara för att jag tycker om bloggar, poddar och böcker där man kan begrava sig i dysterheter (obs, inte bara) betyder ju som sagt inte att alla gör det. Men jag känner mig lite mindre ensam i världen när jag läser att någon annan kan uppleva samma känsla. Jag har dessutom vunnit på det, och hittat vänner i passande forum, både som jag fikar digitalt med och som jag träffar. Så tacksam för det.

Man slipper dessutom hålla fasaden uppe i ett sådant gäng, man har hittat varandra för att man känner sig ensam…Som en av dem sa när jag träffade henne för ca ett år sedan: Kan alla dagar i veckan, almanackan är ständigt tom…

Eller; vad har du gjort i veckan då? Inte mycket..Ska du köpa något till kaffet? Nää, har inte råd…Ganska befriande att kunna vara ärlig från början😅

För stolthetens skull måste jag tillägga att förr i tiden hade jag ett socialt liv jag var nöjd med. Men utmattningen, depressionen och familjeproblemen tog ifrån mig det. Att reparera det är inte det lättaste, men det är möjligt.

Ska jag verkligen lägga ut det här? När andra är inblandade gäller det att tänka till ordentligt, och fråga om tillåtelse om det behövs. Och självklart aldrig lägga ut bilder utan ett stort OK (samt tänka själv. Föräldraansvar!) Men att jag känner mig misslyckad ibland, eller ensam, eller tja, både och, är det så himla farligt att tala om? Ofta får man det motsatta tillbaka, snällt pepp. Förståelse, medmänsklighet.

Och så till sist, för att dela något som verkligen SKAVER, på mer än ett sätt: Maken och jag blev ovänner för några dagar sedan och pratade knappt med varandra på två dygn. Eller jo, om praktiska saker, inte mer. Jag har inte lätt att förlåta så jag var nog värst. Det hela bröts, inte av något storsint förlåt eller ska vi prata ut, älskling utan av att jag gick till vårdcentralen och fick veta att jag hade inflammation i båda hörselgångarna.

Antibiotikan består av 2-4 droppar i hörselgången 3 gånger dagligen. Otroligt svårt att göra själv, så jag fick be om hjälp. En viss närmare kontakt uppstod som ett resultat av detta och sedan en diskussion. Om jag ska vara ärlig hörde jag nog inte allt maken sa, för öronen var fulla av droppar och fetvadd.

Kanske är det just det som bidragit till äktenskapsfriden, och då var det värt det. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker nog mamma när hon läser detta. Mer storsint eller klokt blev det inte här i dag. Men ibland är det det smarta; att inse att man inte alltid är så klok…Kram!

Det sista har jag skrivit så mycket på mitt manus Vårmörker, varje stund jag orkat och haft tid känns det som om jag suttit vid datorn.

Så i lördags behövde jag göra något annat. Jag åkte till stan där mamma bor, och som tur var kunde hon ses! Men först hade jag lite tid för mig själv, och köpte något jag tänkt på länge; mina älsklingsbyxor i sprillans ny version! Jag frågade hur många de hade på lagret, de hade ett par i min storlek. Hittade tre baströjor jag gillade också.

Lunchen med mamma blev en fin stund med en bra diskussion, där jag inte ens tänkte på att ta upp mobilen (för att föreviga, alltså, något jag tänkt innan). Men några tårar landade allt på potatissalladen som mamma sa att pappa tyckt väldigt mycket om.

Men apropå mobiler, då jag spanade in yngstas serie på kvällen såg det ut så här:

Serien heter Strula och dramatiskt är det, som det brukar vara när tonåringar är med i bilden😅

Och för att göra en lång historia kort, när jag vaknade i går morse och drog ett änglakort, vilket jag gör väldigt ofta, stod det att en mini-semester kunde vara precis vad jag behövde.

Exakt så kände jag! Så jag körde en (nästan) repris, men hälsade på pappa också. Minneslunden är så vacker, träden omkring var majestätiska och gräset grönt som sammet på många ställen.

Stort tack till dig som läste, jag hoppas att du får en fin vecka i vackra september.

När jag och yngsta sov över hos brorsan med familj, i stugan de hyrt i somras, hade vi en härlig kväll. Jag busade med hans flickor, eller ja, de busade med mig. Det gick ganska vilt till emellanåt. Vi åt gott, min bror är en utmärkt kock. Barnen blev trötta. och landade i soffan, så vi vuxna fick en pratstund. Samtalet handlade om stort och smått, inklusive den mycket sevärda filmen Sideways. Har du inte sett den, gör det!

Alltså, huvudkaraktärerna är ganska mycket min man och jag, sa jag den kvällen, och syftade på den depressive författaren (jag) och hans mer sorglöse, optimistiske vän (min make).

Han ser ju på livet med ett ljusare sinnelag än jag gör, förtydligade jag. Inte för att det behövdes. Brorsan tittade kärleksfullt på mig och sa:

Det gör 98 % av befolkningen, Louise.

Men han var snabb att tillägga (kanske för att hans känsliga syster inte skulle ta illa upp) att jag hade blivit enormt positiv jämfört med tidigare i livet. Vi har skrattat mycket åt det. Och han har rätt, på båda sätt. Det stämmer att jag är bra på att känna tacksamhet och ganska ofta är positiv. Men det är också utarbetade överlevnads-strategier för att inte ätas upp av mörka känslor.

De sista dagarna har varit svåra för mig. Jag tänker bl. a. mycket på pappa, och har inte långt till tårarna.

Vissa gånger tänker jag, men nu är jag glad (!) för att fem minuter senare bryta ihop.

Jag har inga bra ord för det. Eller, möjligtvis det uttryck min systerson ofta använde ett tag, det passar till mycket. Fasiken!

Hoppas att det snart går över. Är så trött på att gråta. Kram, och tack för att du läste.

I helgen har jag suttit begravd i minnen, i form av fotoalbum. Tror jag berättat innan att jag hör till den (troligtvis försvinnande) lilla skara som fortfarande framkallar bilder för att sätta in dem i album. En vana jag haft sedan tjugoårsåldern. Själv tycker jag att det är ovärderligt, och har ingen tanke på att sluta med det.

Att kunna bläddra fram och tillbaka i albumet, och därmed tiden, hjälper mig både att bearbeta det som varit, och gör att minnen förstärks och lägger sig tillrätta inuti.

MEN att få hem ca 200 foton som ska in i 5 olika album(!) jo, för nördig som jag är har jag gjort egna album till alla barnen. Varav äldsta är 21 år nu, så läge att sluta där kanske😅

Hur som helst, att sortera bilderna och få dem på rätt plats är som att åka expresståg genom en storm av minnen och känslor och det gör mig helt utmattad.

Denna gång var dessutom pappas sista tid…Så jag hade fasat lite för det hela men ville inte hoppa över det. Pappa tyckte mycket om att titta i mina album. Så finally, check på detta!

Efteråt sprang jag ut i min sköna gröna räddning, skogen. Och bara andades, och grät.

Över till något helt annat. Häromdagen hade jag tänkt ut vad man och barn skulle vara om de var djur i stället för människor. Min man sträckte stolt på sig när jag sa att han var en lejonhanne.

Men om jag hade varit ett djur då? frågade jag.

Min man tänkte två sekunder och sedan sa han:

Vattenbuffel!

Va?! Varför då?

Du dricker ju mycket vatten.

Okej?

Och vattenbufflar har stora horn…

??

Som de skyddar sin familj med, sa maken lite tystare som om han anade att han var ute på tunn is.

Eller så gör de något annat med sin stora horn, tänkte en sur vattenbuffel/hustru/mamma och gick surt i väg…Check på den! Eller?