Författare: Louise Baumgärtner

Julbelysningen utomhus kom på plats i går, en blygsam variant men vår första någonsin, så vi är nöjda. Och i morse kom asfaltsläggarna till vår gata, och lastbilen som anlände först såg också ut att vara pyntad.

I morgon ska granen inhandlas, och jag som började putsa fönster redan i oktober tycker att städningen hemma håller måttet. I skrivande stund har vi missat två avsnitt av Julkalendern, men det tänker vi ta igen.

De allra flesta klappar är antingen köpta eller beställda, och snart ska jag ha julkväll med mina vänner. Så allt borde vara frid och fröjd.

Men det är det inte, för det har hänt något tråkigt som rubbat min yttre verklighet lite grand, och min inre i högsta grad. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Önskar att jag inte vore så känslig. Det är tyvärr allt jag kan skriva om det. Men jag ser fram emot att dricka glögg och äta pepparkakor med vänner snart, och hoppas att allt ordnar sig. Och jag hoppas att du, vem du än är, mår fint och inte stressar för mycket🤗🎄

Jag har aldrig varit normal, och vem är det egentligen? Men helgen har ändå gått i normalitetens tecken. I lördags kväll spelade vi Skitgubbe med en normal kortlek.

Och så söndagspromenaden, även den helt normal.

Lite julhandling blev det också, bl. a. i affären Normal:

Jag har skrivit en del om att jag är nedstämd, och det har tyvärr hållit i sig. Men de sista dagarna har varit lite bättre, och jag vill gärna dela med mig av ett hjälpsamt tips jag fått av min psykolog. Det handlar om att känna in kroppen mer, för att veta hur man mår, och hur känslor faktiskt känns i kroppen.

Här kommer några exempel; Jag tänker på saker jag ska göra i morgon. Hur känns det i kroppen? Ett lätt tryck över bröstet, aningen ytlig andning. Slutsats; jag blir stressad av detta. Hur kan jag lösa det? Finns det något jag kan göra i dag i stället? Finns det något i morgon som kan vänta till en annan dag? Eller kan någon annan handla?

Exempel två: Sitter i soffan med yngsta och maken och tittar på Julkalendern, dricker te och skrattar åt Gustav Vasa. Hur känns det i kroppen? Bra! Det känns lugnt i magen och luftigt och lätt i bröstet. Ledsnaden jag kände innan när jag var i tvättstugan har försvunnit.

Exempel tre; Mediterar till lugn musik. Hur känns det i kroppen? Efter några minuter slår hjärtat lugnare, och jag blir dåsig. Slutsats; Så skönt, detta borde jag göra oftare.

Exempel fyra; Scrollar på sociala medier. Redan efter TRETTIO SEKUNDER har pulsen gått upp och andningen blivit snabbare. Slutsats; Detta borde jag definitivt minska på! Och det har jag också. Snart är det en vecka sedan jag var inne på Instagram och Facebook, de sociala medier jag har. Bloggen räknar jag inte dit, även om jag knappt bloggat heller.

Slutsater av ovan är alltså att jag borde stressa mindre/planera bättre, umgås mer, meditera mer och tillbringa så lite tid (knappt ingen alltså) på sociala medier som jag gör just nu. Och jag har faktiskt mått bättre! (Bara för stolthetens skull måste jag säga att sista året inneburit väldigt lite scrollande, för det är så värdelöst).

Ovanstående kanske låter enkelt och självklart, och det borde det vara. Men jag misstänker att många, liksom jag, tenderar att bo för mycket i huvudet, och då är det lätt att missa att känslor bor i kroppen, och att och hur de påverkar oss. Prova själv om du inte redan har en stor medvetenhet om detta förstås, och skriv gärna en kommentar om du vill. Nu börjar kroppen bli stressad för rasten är slut. Dags att jobba! Och det stämmer när jag tittar på klockan också. Vi behöver, trots allt, rätta oss efter både vår inre och yttre verklighet.

Förra veckan berättade jag att jag var nedstämd, men också att jag bestämt mig för att inte bara omfamna och acceptera, utan om möjligt försöka vända på det. Här är några exempel: Även yngsta var låg en dag. Då åkte vi hux flux till stan. Hon hittade en vinterjacka, och så köpte vi julklappar.

Att det var Black Week gjorde inget sämre! Jag blev så till mig att jag t.o.m. köpte klappar till det årliga Julklapps-spelet som min syster inte kan leva utan. En annan dag frågade jag om yngsta kunde tänka sig att baka sockerkaka, för det är jag förtjust i.

Hon tillsatte då en hemlig ingrediens som jag fått lov att avslöja här: 3-4 skedar äppelmos. Det blev så gott! Och i måndags kom äldsta dottern med pojkvän för att äta tacos. Efteråt tittade vi på Julkalendern på TV som verkar lovande.

Jag har så ont i själen, det värker inuti. Men att kura i hop sig under en filt i soffan, smula ner den med hembakat och sitta nära dem man älskar hjälper.

Tack till dig som kikade in, ta hand om dig!

Som lovat i förra inlägget kommer här ett stycke ur manus Vårmörker, som jag skriver på nu. I detta kapitel har Lina just svängt in på familjens uppfart, och upptäckt att ytterdörren står vidöppen trots att ingen är hemma. Det är senvinter, mörkret håller på att falla och huset ligger ensligt utanför byn.

”Varför ska vi stanna i bilen”? Jakob lät otålig i baksätet.

”Bara en liten stund, gubben, mamma ska kolla en sak. Lina drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet. Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något, försett med ett färgglatt band som hon mycket väl kände igen utan att just nu kunna placera det. Hon hörde Josefin säga något i bilen, men inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det. Registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka men fortsatte. När hon kom tillräckligt nära såg hon vad det var. Hennes nyckelknippa, som kommit bort i höstas, låg där på översta trappsteget.

Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.

”Mamma”!

Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem, hade låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och till och med på detta avstånd hörde hon att Jakob gnällde.

”Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen”, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd. Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade snön av det färgglada snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.

”Hallå”? ropade hon.

Hon fick inget svar, trots att hon stod kvar någon minut. Däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande; Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt, var det redan för sent att göra något åt det.

Jag tackar dig som tittade in och hoppas att du har en fin första advent. Kram!

”Bit i hop som du brukar göra”, sa hon, och två minuter senare stirrade två tandläkare dystert in i min mun. Tydligen har jag ett otroligt dåligt bett, hårt t.o.m. när jag inte upplever att jag biter i hop. Djupgående saxbett. Inte konstigt att jag fått dra ut två tänder i höstas, konstaterades det. Men nu är det bettskena på gång! En del upptäcker att de inte kan sova utan den när de väl vant sig, sa tandläkare tre uppmuntrande, när han kom med olika exemplar i en liten korg och förevisade dem.

Det låter lovande (tror jag). I övrigt är jag nedstämd. Trots att mycket är bra. Så det känns lite orättvist att mitt känslomässiga lågväder dragit in…Jag tycker att man ska bejaka sina känslor, men är så trött på att gråta att jag bestämt mig för att möta deppet i dörren, så att säga. Inte stänga ute det, men inte heller alltid stänga in mig i sovrummet när tårarna rinner.

Så nästa gång jag är ledsen har jag och min man bestämt oss för att göra något ihop. Det kan vara serie i soffan (inte mycket annat vi orkar göra tillsammans på vardagarna) ta en promenad, eller ”bara” kramas. Närhet till någon hjälper när man är låg, men jag kommer inte alltid i håg det.

Något annat som muntrar upp mig är att det går så bra med Vårmörker! Skrivandet har blivit något jag klamrar mig fast vid, särskilt nu när jag tillbringar mer tid än jag brukar ensam. Och min svikna karaktär har fått ett särskilt liv, jag skriver genom henne och de kapitlen blir bättre än om jag varit glad. Så inget ont…

Du som tittar in här hyfsat ofta har förmodligen koll på att jag lät en lektör läsa för ett tag sedan, och hon tyckte mycket om mitt manus. Det betyder självklart också mycket. Det är ännu inte klart, men det närmar sig! Så i nästa inlägg blir det ett smakprov ur Vårmörker, för den som är nyfiken. Kram och stort tack till dig som tittade in, hoppas att du mår bra.

Brödhög

Bokhög

Frosthög

Manushög

Jag mår inte bra för tillfället. Men med manuset går det bra och det är jag lycklig över. Kram.

Jag kom i väg till jobbet i dag utan att riktigt veta hur det gick till.

Känner mig aningens darrig och världsfrånvänd efter dagar av feber och liggande i soffan. Massor av läsande och tittande på serien Succession. Såpass att jag snart tror mig höra till en rik och störd familj.

Jag har en lapp i fickan, och räknar med att orka handla efter arbetet.

Yngsta gruvar sig för ett viktigt prov i morgon, medan jag ber att hennes skor inte har för hala sulor. Fruset och vackert ute. Sönerna snörvlar på hemma, manuset har lagts på is när jag varit sjuk och allt känns väldigt mycket november.

I torsdags kväll började jag känna mig sjuk. Och i går hade jag uppemot 39 grader. Det var jobbigt, hjärtat dunkade hårt i kroppen och jag var stelfrusen och ångestfylld. Natten blev bättre med hjälp av Alvedon och Iprensa.

I morse mådde jag mycket bättre och satt till och med en stund med mitt manus. Men efter det svek orken mig. Ganska skönt, faktiskt.

Dessutom är jag mitt i en riktigt bra bok, Draggängarna. En lovande debut!

Och nyss läste jag ut en suverän deckare.

Så i dag skulle jag rentav kunna kosta på mig att säga att det är aningens skönt att vara sjuk.

Förresten, på tal om böcker berättade jag nyss att Skuggvinter hade 3.74 i betyg på Goodreads, här kommer en bättre skärmdump på det än i förra inlägget. Hoppas att du som kikade in mår bättre än jag. Trevlig kväll eller dag, beroende på när du läser.

Jag är oändligt tacksam för min familj. När jag var ung var jag så sjuk att jag inte vågade hoppas att ”det vanliga livet” var något för mig. Lyckligtvis hade jag fel.

Jag känner stor tacksamhet över att jag och maken har jobb, att äldsta dottern nyss fick ett vikariat, och att äldste sonen gjorde ett arbetspass för första gången på ett tag i går.

Vi är inte rika, men inte heller fattiga. Att bo i hus var allt jag ville när barnen var små, nu har vi bott i vårt i femton år. Att ha trädgård! Att kunna köpa vinterjackor till barnen utan ont i magen, och julklappar och hälsa på farmor i Nederländerna.

Rikedom eller ekonomisk stabilitet kan se olika ut beroende på vem du frågar, men är att få äta sig mätt, kunna gå till doktorn eller åka på semester självklarheter?Nej och åter nej. Tyvärr🥲

Jag skriver på manus Vårmörker och hoppas och tror att den ska komma ut. Men oavsett vad som händer gjorde Skuggvinter det. Så min dröm är redan uppfylld!

Att jag tror på Gud, änglar och ett välvilligt Universum. Det betyder så mycket för mig, det värmer, tröstar och inspirerar.

Har du några tacksamheter du vill dela med dig av? När vi verkligen börjar tänka efter är de ofta fler än vi tror. Kram och tack för att just du tittade in!

Jag arbetar med manus Vårmörker. Gick upp 06.20 och satt i flera timmar, och likadant har det varit nu på eftermiddagen.

Förra helgen var jag inne på Goodreads och såg att Skuggvinter hade detta betyg. Det muntrade upp.

Hittade även denna recension, skriven av Boktokig (29 dec 2018): Det är hemskt. Det är spännande. Louise Baumgärtner skriver insiktsfullt om destruktiva förhållanden och våldsamma män. Jisses så läskigt det är. Skuggvinter är en bra debutroman som gör mig mörkrädd. Sådant här är mycket mer skrämmande än övernaturliga saker.

I morgon är det Fars dag och hela familjen ska till mamma och äta. Förra året åkte jag ensam, med sällskap av rosor och tårta med blåbärsgrädde. Du blev så glad, pappa, och rörd. Jag har lovat mamma sockerkaka med saffran till kaffet. Efteråt blir det besök i Minneslunden. Gravljusen är redan packade. Saknar dig så, lilla pappa.