Författare: Louise Baumgärtner

I helgen har jag suttit begravd i minnen, i form av fotoalbum. Tror jag berättat innan att jag hör till den (troligtvis försvinnande) lilla skara som fortfarande framkallar bilder för att sätta in dem i album. En vana jag haft sedan tjugoårsåldern. Själv tycker jag att det är ovärderligt, och har ingen tanke på att sluta med det.

Att kunna bläddra fram och tillbaka i albumet, och därmed tiden, hjälper mig både att bearbeta det som varit, och gör att minnen förstärks och lägger sig tillrätta inuti.

MEN att få hem ca 200 foton som ska in i 5 olika album(!) jo, för nördig som jag är har jag gjort egna album till alla barnen. Varav äldsta är 21 år nu, så läge att sluta där kanske😅

Hur som helst, att sortera bilderna och få dem på rätt plats är som att åka expresståg genom en storm av minnen och känslor och det gör mig helt utmattad.

Denna gång var dessutom pappas sista tid…Så jag hade fasat lite för det hela men ville inte hoppa över det. Pappa tyckte mycket om att titta i mina album. Så finally, check på detta!

Efteråt sprang jag ut i min sköna gröna räddning, skogen. Och bara andades, och grät.

Över till något helt annat. Häromdagen hade jag tänkt ut vad man och barn skulle vara om de var djur i stället för människor. Min man sträckte stolt på sig när jag sa att han var en lejonhanne.

Men om jag hade varit ett djur då? frågade jag.

Min man tänkte två sekunder och sedan sa han:

Vattenbuffel!

Va?! Varför då?

Du dricker ju mycket vatten.

Okej?

Och vattenbufflar har stora horn…

??

Som de skyddar sin familj med, sa maken lite tystare som om han anade att han var ute på tunn is.

Eller så gör de något annat med sin stora horn, tänkte en sur vattenbuffel/hustru/mamma och gick surt i väg…Check på den! Eller?

…jag kunde, men jag tror att du hör mig ändå...

…Att på något sätt känns det ändå bäst när jag sörjer som mest, för då känner jag mig så nära dig. Jag kan se dig framför mig och höra din röst. Jag vet att du är där! I vissa situationer är det så tydligt, som när jag var nära att börja gråta när jag klev in i bilen förra veckan, då hoppade du kvickt in, du hade dina beige shorts och en kortärmad skjorta när du satte dig bredvid.

Mamma har en kort inspelning på mobilen där man kan se dig öppna en present och bli glatt överraskad. Jag tittar på den ibland, när jag orkar.

…Jag skulle tala om att jag följde med mamma till Kalmar för att fira hennes födelsedag. Hade du levt hade det varit ni som åkt, och det märktes. På nästan varje gata pekade mamma ut en restaurang ni ätit på, eller en affär ni besökt. Jag grät flera gånger under resan, men vi enades om att den var lyckad, det var varmt och solen sken. Senare den veckan fick vi veta att din aska ströddes för vinden i minneslunden samma dag vi kom fram till Kalmar. Det kändes så helt; vi var tillsammans och pratade om dig, och himlen var en klarblå kupol spänd över jordklotet. Vi är aldrig åtskilda, allt är ett och samma.

…Jag skulle säga att jag önskar att jag besökt dig en extra gång sista veckan, men jag visste ju inte. Men jag är säker på att vi skulle vara överens om att jag kom ofta. En av de sista gångerna åkte jag på impuls efter jobbet, mamma sa att du bytt avdelning på sjukhuset. Jag var jag så trött att det snurrade i hela huvudet, jag hade köpt blommor och undrade om de skulle klara sig i värmen i bilen, men jag åkte ändå. Blommorna lever fortfarande, men du har varit borta hela sommaren.

Jag skulle berätta om min mest misslyckade hårfärgning någonsin (t.o.m. värre än förra årets halmgula variant) och när jag besökte min bror med familj, och yngsta flickan blekande en aning och viskade till storasyster att Louise blivit väldigt ljus. Jag vet precis hur du skulle se ut när du skrattade.

Kanske skulle jag även nämna att det var första gången jag frös i går kväll, och jag undrade om det berodde på att jag var så ledsen och trött, eller om det var för att hösten börjat, och jag bestämde mig för att det var både och.

Det skulle inte spela så stor roll vad jag sa egentligen, jag vet att du skulle lyssna. Det var en av alla fina saker med dig. Det blir första hösten utan dig, men jag är övertygad om att du finns nära, och det är en stor tröst för mig. Jag saknar dig och jag älskar dig, pappa.

Söndagen och måndagen blev två välbehövliga dagar då livet fick ta större plats än skrivandet. Först hälsade äldsta dottern, som flyttade hemifrån för snart tre veckor sedan, på.

Det var tydligt att alla saknat henne, för efter middagen satt hela familjen kvar ett tag och pratade. Yngsta hade bakat en sockerkaka, som jag hittat på en blogg, med smak av choklad och kanel. Hon pyntade med florsocker, och vi njöt!

Och i måndags var det dags att åka till stan. Hade lovat yngsta att shoppa kläder inför skolstarten, äldsta dottern ville hänga på. I bilen visade det sig dock, med plågsam tydlighet, att vi alla var ganska trötta och lättirriterade…Men, vi var i alla fall tillsammans, vilket jag passade på att föreviga.

Fast vi hängde inte hela eftermiddagen (och det var nog tur). Efter en lyckosam shopping på bl. a. Gina Tricot, träffade yngsta en vän, och detsamma gjorde jag, medan äldsta dottern tog bussen hem, hon skulle på kurs på eftermiddagen.

Jag och min vän fikade i…3 1/2 timme visade det sig, vi var båda lätt chockade när vi insåg det. Under tiden hade yngsta med sällskap flugit in och ut ur affärer som virvelvindar. Vi var lite fattigare när vi åkte hem, men hade en del saker med oss;)

I dag är jag trött, så trött! Har skrivit på mitt manus, parallellt med att jag fyllt både kaffekopp och tvättmaskin flera gånger. Skolstart i dag, känns både vemodigt och skönt. Största tack till dig som läste, hoppas att du får en fin dag!

Semestern och ett sällsynt flow i skrivandet (äntligen)! har förvandlat de sista veckorna till en riktig djupdykning i manus Vårmörker. Så eftersom inte mycket annat finns i huvudet just nu tänkte jag berätta hur en skrivande dag ser ut.

Vänligen observera att jag inte på något vis är en etablerad författare, utan endast har skrivit en stackars bok (Skuggvinter 2017). För produktiva författare ser det säkerligen annorlunda ut, men jag måste ta hänsyn till sviterna av utmattningen och ett visst mått av hjärntrötthet. Nåväl:

Jag går oftast upp tidigt, i dag kl. 06.15. Och fotade min favoritmugg från Starbucks, ute på altanen, till detta inlägg. På morgonen skriver jag alltid på laptopen i köket, då stör jag ingen. Jag brukar sätta på lugn (ordlös) musik och timern på mobilen.

Ett skrivpass är 25 minuter, sedan vilar jag i några minuter. Fast sanningen är att det gör jag inte jämt, inte om jag är väldigt inne i texten, då kör jag ett pass till. Efter ca två timmar, då jag även ätit frukost (framför datorn) brukar jag vara ganska trött, och då tar jag en promenad i världens vackraste skog.

Den stunden är bara min, när tankarna får flyga fritt, inte sällan är det den bästa stunden på dagen. Och/eller, så här i sommartid, kan det hända att jag tar ett bad.

När jag kommer hem är det ofta hushållssysslor som väntar, eftersom vi är fem stycken som bor hemma (alldeles nyss var vi sex, men äldsta dottern flyttade för drygt två veckor sedan) så är det aldrig fel att sätta på en tvätt eller plocka/städa lite. Fast klappa kaninerna och ge dem mat är förstås mysigare.

Matlagningen och disken är makens, med viss hjälp av motsträviga tonåringar;) Då min dygnsrytm under sommaren är annorlunda än deras, brukar jag ha en färdig matlåda i kylen, om inte lunchen är färdig när jag är hungrig. Efter maten vilar jag. Sedan min utmattning 2018 har jag sovit i stort sett varje dag, och har inga planer på att sluta med det. Måste jag hoppa över sömnen betalar jag för det i form av ökad trötthet dagarna efter.

När jag efter ca 1 1/2 timme går upp är kaffebryggaren laddad, så att jag kan ladda för nästa skrivpass. Tar laptopen under armen och går upp till mitt nya skrivrum. Känns berusande härligt att ha ett med dagsljus och t.o.m. balkong!

Förutom laptopen, kaffe och termos måste jag ha med mig; vatten och smörgås, och Underbara Claras almanacka, för att kunna kolla vad som behövs göras resten av dagen.

Underbara Claras almanacka ser f.ö. ut så här och innehåller mängder av praktiska husmorstips, recept och mycket mer🙏Hoppas det kommer en ny för 2026!

I övrigt får inget störa mig. När jag är i min text är jag verkligen där! Just nu är det en viktig avgörande dialog mellan min huvudkaraktär Lina och en person jag inte kan berätta om. Yngsta har lite svårt att acceptera detta, men tränar på att inte störa mig. När jag, efter några timmar börjar göra annat, som att kolla nyheter eller klänningar jag vill ha, då vet jag att orken sinar vad gäller skrivandet.

Då väntar bl. a. tvätten på att bli hängd, och har jag tur får jag hänga med något av barnen. Men i går var det syrran jag pratade med, samtidigt som jag dammade tre rum (sovrummet, vardagsrummet, köket).

Uppmuntrar henne att fortsätta med sitt skapande, min syster är en otroligt begåvad konstnär, och ett ess på poesi.

I dag har jag bakat in bloggandet i min skrivtid, men nu är det dags för den där skogspromenaden to die for! Tack snälla till dig som läste, det betyder mycket för mig, och vill du prenumerera blir jag självklart ännu gladare. Önskar dig en riktigt fin dag, kram!

Just nu skriver jag om att jag ökat skrivandet på mitt manus, och i går morse kom jag in i ett riktigt flow. Det fortsatte hela dagen, och även i dag. I skrivande stund (haha) har jag ont, framför allt i höger arm och hand, och är så där lost som man kan bli när man hänger med sina karaktärer mer än med riktiga människor. Men, så välbehövligt, jag börjar ana slutet på Vårmörker. Dock finns det fortfarande kapitel att skriva, och ännu mer att rätta till innan det är dags att snygga till det hos lektör. Sjätte oktober är tiden jag fått, men hon skulle höra av sig om hon fick någon lucka. För nu är jag naturligtvis sugen på att komma längre i processen. Här är förresten jag, precis nu, i skrivrummet.

Och doften jag känner kommer från grillen. Maken sjunger där nere, med stor entusiasm och en kall öl i handen. Mitt luktsinne är tillbaka, det är ljuvligt! Dock har jag fått snyta mig många gånger i dag, men nej tack, ingen förkylning igen.

Längre än så blir inte detta inlägg, p.g.a. nämnda högerarm och hand. Jag ska gå ut i trädgården i stället, medan jag väntar på maten. Se till kaninerna och titta uppåt, på den blå himlen. Jag badade tidigare, det var skönt, och karaktärerna kan gott vänta med sina äventyr till i morgon. Kram!

Fram till 26 augusti arbetar jag bara två dagar i veckan (vanligtvis är det tre), vilket ger mig möjlighet att skriva mer än vanligt. Och för första gången vad gäller Vårmörker börjar jag sakta närma mig slutet.

Även om jag numera vet att ett manus som är ”klart” egentligen bara betyder att andra ska ta vid och tycka och tänka så att jag får ändra en massa – alltså är det långtifrån klart – är det i alla fall en milstolpe!

I slutet av detta inlägg kan du som är nyfiken på Vårmörkers handling ta del av en s.k. baksidestext. Den publicerades visserligen nyss här på bloggen, men det är bara att hoppa över den om du redan läst. Vad gör jag när jag behöver vila mellan skrivpassen då? Hushållssysslor till exempel. Efter några timmar vid datorn är det skönt att vara praktisk; hänga tvätt, dammsuga och bara få röra på sig. Och inte mycket kan få mig att hoppa över mina skogspromenader, tvärtom – ju mer jag skriver, desto mer behövs dem.

Och förra veckan bodde jag och maken på hotell en natt. Sånt piggar sannerligen upp!

Nu tackar jag dig som läste, och hoppas att du kikar in snart igen. Kram!

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala. Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Efter en kortare ledighet var det dags att börja jobba i går igen. Det gick bra, men känslan är ändå vemod. På många fronter. Över att sommaren närmar sig sitt slut, och att min syster med son är på Landvetter i skrivande stund, de ska hem till Italien.

Detta vemodiga inlägg skapas f.ö. i mitt nya skrivrum. Äldsta dotterns gamla rum. Men det är fortfarande ditt, har vi försäkrat henne, så fort du vill komma hem! Men hon vill inte komma hem, hon har ju precis flyttat…

Yngsta och bästa kompisen suger ut det sista av sommarlovet genom att sova över, och sedan sova över igen. Och leta efter badkläder i garderoben, och rabarber på skolgården.

För en av mina äldsta tog ett sommarjobb slut, och tyvärr väntar ingen förlängning. Så de arbetsskjortorna kommer jag aldrig mer tvätta. Vemod även där alltså…

Jag undrar hur hösten blir? Min plan är att skriva klart mitt manus, medan jag ser löven falla utanför fönstret. Jag kommer i alla fall fortsätta bada.

Och hoppas på det allra bästa för mina nära och kära, så som vi alla gör, medan stolthet och oro och glädje bor inuti oss. Och jag ska fortsätta prata med pappa, trots att han inte finns här på jorden mer.

Jag har andra planer också, men inser att ledsnaden tar över nu. Så jag lämnar nya-gamla rummet för tillfället, och går till köket i stället. Där gör maken pizza och jag planerar att försvinna in i hans mjöliga famn ett tag. Sedan ska vi se på Untamed, en mini-serie om mystiska händelser i en gigantisk nationalpark. Och vad livet egentligen har för planer vet vi aldrig…

I förra inlägget lovade jag att berätta om något stort som hänt, och det är både med glädje och sorg jag gör det; Äldsta dottern har flyttat hemifrån. Detta hände i fredags, och jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte tagit in det…

Visst är det stort, en riktig milstolpe i livet och på alla sätt är jag så lycklig för hennes skull. Att se henne söka och hitta lägenhet tillsammans med sin fina pojkvän, att gå med henne i affärer och leta husgeråd till nya hemmet, samtidigt som jag bevittnar hennes iver och entusiasm, det där pirret…jag saknar ord. Inget av detta vågade vi se framför oss för några år sedan när hennes situation såg helt annorlunda ut. När så mycket var så mörkt.

Med detta skrivet borde jag bara vara glad. Dessutom har hon inte flyttat långt bort alls. Men så är jag ju mamma! Insikten att hon inte ska lufsa ner för trappan med trötta steg varje morgon längre, eller fråga när maten är klar gör ont. Minnesbilderna har varit många de sista dagarna, allt från när vi kom hem från BB, till hennes lilla förväntansfulla, känsliga jag. Får jag ringa en kompis, mamma? Kan jag ta en kaka till? Och sedan tonårens trots, berg av make up i badrummet och lättnaden när hon kom hem sent om kvällarna, eller mitt i natten. Hon har ju alltid bott med oss!

Men så ringer hon, och jag hör hennes glada röst fråga hur man beräknar pasta egentligen, och berätta att hon köpt gardiner. Sekunden senare plingar det till i mobilen och en bild av hennes, av deras kök dyker upp på skärmen. Och då pirrar det i mig också förstås. Att vara förälder. Inget kan vara större, eller sårbarare.

Jag har hintat att detta inlägg skulle vara personligt, men har även lovat att berätta mer om mitt skrivande, så här kommer två flugor i en smäll: För ett tag sedan beslutade jag mig för att satsa mer på manus Vårmörker, vilket gott och kort betyder att öka tiden vid datorn.

Viljan saknas inte, det är timmarna som inte räcker till…Ett lätt sätt att få loss mer tid i vardagen har varit att minska tiden på sociala medier. För att vara ärlig har det krävts lite viljestyrka, men att sätta ett tidtagarur när jag varit inne på Facebook och Instagram har hjälpt. Med hjälp av det har jag fått svart på vitt att jag lätt tjänar in ett skriv-pass, som är på 25 minuter, bara genom att minimera ”slös-scrollandet”. (Jag kör inte bara ett skrivpass per dag för den nyfikne, men brukar pausa kort efter 25 min).

Bloggandet vill jag inte sluta med. Har bloggat sedan 2016, inte mycket om man jämför med en del andra, men tillräckligt länge för att ha blivit en del av mig. I perioder har jag försökt sluta, men det blir aldrig särskilt långa uppehåll. Bloggen ser jag också som mer kvalitativ än sociala medier.

Sedan finns tiden som upptas av det nödvändiga; att sova, äta, jobba, sköta hushållet…ni vet. Tiden som inte är förhandlingsbar. Men så finns all tid som faktiskt är det: Det jag gör hemma utan att jag måste. För några år sedan var det annorlunda. När barnen var mindre och tonåringar, när NPF-diagnoserna tog väldigt mycket kraft och det gällde att anpassa i absurdum, medla i många och långa konflikter, och annat jag inte kan nämna, plus allt som krävs i ett familjeliv, dysfunktionellt eller inte. PHUU!

Och även om inte allt är problemfritt i dag, långt ifrån, finns det mer tid nu för mig nu att t. ex. skriva. JAG MÅSTE BARA….GRR!! SLUTA GÖRA ALLT JAG INTE BEHÖVER GÖRA HEMMA LÄNGRE! Där ligger nog min största utmaning. Under de jobbiga åren hemma hade vi två barn som i princip inte gjorde någonting men tog massor av energi, och två barn som kom i skymundan. Vi försökte naturligtvis så gott vi kunde, men lyckades inte helt. Då kändes det fel att utöver det även kräva att de skulle hjälpa till hemma. De stökade ju inte ner som de andra, tvärtom. Om detta kan man säkert tycka en massa, och vi gjorde väl inte rätt val jämt, men jisses vad vi försökte!

Summa summarum är att alla hemma vant sig vid att jag gör väldigt mycket, och det behöver jag ändra på. Om någon har tips eller tankar tas detta tacksamt emot. Men vänligen observera att jag är både en hönsmamma och pedant, så lätt lär det inte bli. Dock viktigt på riktigt, och uppföljning utlovas.

Men nu, hör ni, har det hänt något i vår familj jag knappt vågat tänka på. Det är inte för att det är dåligt, men…Jag berättar mer i nästa inlägg. Tack så mycket till dig som tittade in, det betyder mycket för mig!

I förra inlägget skrev jag att detta inlägg skulle bli mer personligt än föregående, som presenterade handlingen i Vårmörker, det manus jag skriver på nu. Men vad kan vara mer passande än att lägga ut ett litet kapitel? Nedanstående text finns i början av manuset, och beskriver en scen i huvudkaraktärens Linas kök.

Trogna läsare av bloggen har redan läst, och du som inte gjort det får ett litet smakprov på hur jag skriver, om du är nyfiken. (Som sagt finns handlingen, i form av en baksidestext i förra inlägget).

Jag tackar dig som kikade in och hoppas att du gör det snart igen🙏Ha en fin dag!

Ett stycke ur manus Vårmörker:

” Mamma, pappa är hemma nu”! Lina suckade utan att veta åt vad, och slutade scrolla på Instagram. Veckorna innan flytten hade hon i ett anfall av inspiration skapat ett nytt konto som hette Livet med F. F stod för familjen och tanken var att den kryptiska förkortningen, tillsammans med inledande närbilder på höstlöv och husgavlar, skulle skapa nyfikenhet. Det hade det inte gjort. På drygt två månader hade hon fått 37 följare, trots att hon följde över 200 konton.

Det sista inlägget föreställde en blåpärspaj med köksbänken som disig bakgrund. Det hade fått 2 gillamarkeringar, och ingen av dem tillhörde någon hon kände. Hur hade förresten klockan redan hunnit bli så mycket? Hon visste inte vad som kom först, tanken eller den svaga lukten av bränt. Jäklar också, korven! Hon kom upp från soffan, och skyndade mot ugnen. Hettan rusade mot ansiktet när hon öppnade luckan, men det var åtminstone ingen fara, falukorven, omgiven av lök och äpplen hade en bränd touch, inte mer än så. Värre var det med de bortglömda makaronerna. Efter att ha saltat och hällt lite rapsolja över klumpen av pasta rörde hon om i kastrullen.

”Pappa! Tittade vad jag ritade i dag, det är en jättestor racerbil som är snabbare än alla andra. Alexander sa att han tyckte den skulle vara röd men det är ju inte han som bestämmer. Och kolla, här gjorde jag världens största stoppljus”.

Jakob befann sig i hallen, men vad tonläget beträffade kunde han lika gärna stått bredvid Lina och pratat rakt in i hennes öra. Hon hörde Micke svara med den tålmodiga papparösten han oftast hade, och hann svepa med blicken över det väl tilltagna köket som förmodligen sett hemtrevligt, om än gammaldags ut med sina bruna köksluckor, om det varit mer ordning. Sedan kom Jakob farande, samtidigt som Micke ropade uppåt trappan, på Josefin. När hon kom satt de redan till bords, Micke upptagen av att skyffla upp mat, till Jakob och till sig själv.

”Kan vi få mos nästa gång? Mamma, såg du Alexander när du hämtade, han hade en jättecool tröja med en traktor på, en sådan vill jag också ha. Får jag titta på TV efter maten”?

”En mening i taget, Jakob”, sa Micke.

För ett ögonblick stannade Jakob upp i sin svada.

”Vadå en mening i taget? Det där var konstigt sagt, pappa”.

Han drack en stor klunk vilket omedelbart resulterade i en mjölkmustach.  Micke svarade honom, medan Linas uppmärksamhet flyttades över till Josefin. Hon hade ännu inte sagt något, knappt rört maten heller.

”Är du inte hungrig”?

”Sådär”. Josefin rynkade, knappt omärkligt på näsan, och petade håglöst med gaffeln bland makaronerna. Lina följde en dietist på Instagram som rådde föräldrar till barn med dålig aptit att inte lägga upp för stora portioner, det var bättre att de själva fick ta mer om de ville. Men trots att hon försökte lägga upp så lite som möjligt åt Josefin blev det sällan uppätet.

”Vill du ha ketchup”?

”Nej tack”.

”Hur var det på skolan”?

Fel fråga, det var tydligt. Josefins redan slutna ansikte stängdes ännu mer, och Linas hjärta tog ett obehagligt skutt i bröstet.

”Det var okej”, svarade hon efter några sekunder.

”Gjorde ni något speciellt”? sa Micke.

Josefins bleka ansikte lyste upp en aning.

”Vi hade bild, och fröken sa att jag ritade jättefint. Jag målade vårt hus”.

”Det gör du verkligen, gumman, du är så duktig på att rita. Jakob, inte så mycket senap”! Mickes och Linas röster flätades  in i varandra.

”Fast då sa Natalia att vi bodde i ett spökhus”.

”Vem är Natalia”?

”Natalia är dum, sa Jakob medan han spetsade en stor korvbit på gaffeln. Det säger Nikolas alltid”.

”Vem är Nikolas då? Stoppa inte för mycket korv i munnen på en gång, du kan sätta i halsen”.

”Natalias lillebror”, kom det mellan tuggorna.

”Natalia är inte alls dum! Josefin hade en, för henne ovanlig skärpa i rösten. Alla vill vara vän med henne. Och hon bor i det finaste huset i hela byn, det bakom affären. Du vet väl vilket jag menar, mamma”?

Lina nickade. Hon hade inga problem att se det vackra huset framför sig. Ingen flagnad målning eller rostiga stuprännor där, inte.

”Och förresten är det Nikolas som är dum, sa Josefin till Jakob. Ibland kommer han till vår skolgård, fast han inte får”.

”Vi kanske skulle bjuda hit Natalia. Så får hon se att detta inte är ett spökhus”. Micke lät uppmuntrande, och Lina log. Det var ett bra inpass. Men Josefins ansikte slöts igen, och hon reste sig upp.

”Kanske, sa hon”, redan på väg mot diskbänken med sin tallrik.

”Du har inte ätit upp”.

”Jag är inte hungrig”.

”Bor vi i ett spökhus”? frågade Jakob ivrigt mellan ytterligare två klunkar mjölk.