Författare: Louise Baumgärtner

Den sista veckan har jag fått nya läsare här på bloggen, så roligt! Hoppas förstås att ni vill fortsätta följa med. Eftersom jag nämnt att jag skriver på ett manus nu tänkte jag berätta lite vad det handlar om, genom en s.k. baksidestext nedan.

Handlingen i min debut Skuggvinter hittar ni på Bokus och Adlibris, eller om du föredrar att lyssna på Storytel, Bookbeat o.s.v. Den finns även på en del bibliotek, både i fysisk form och som ljudbok. Nästa inlägg blir mer personligt, jag tackar dig som tittade in och hoppas att du gör det igen!

Presentation av handlingen i Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort?

Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Det är verkligen ingen hit att känna sig psykiskt skör och vara golvad med en elak förkylning samtidigt. I tre dagar har jag legat mestadels utslagen, ofta ensam. Yngsta och maken är hos hans mamma i Nederländerna sedan fem dagar tillbaka och de äldsta har jobbat mycket, så det har varit väldigt lugnt hemma.

När jag varit uppe har jag kryssat mellan nödvändiga hushållssysslor, en dag gjorde jag köttfärslimpa fast av det blev jag helt matt, en och annan tvätt har klarats av (tur)! och äldste sonen har handlat mat. Att duscha och tvätta håret i tisdags var som att bestiga ett berg, jag fick slänga mig i sängen med vått hår direkt efter. Och hostan! Den river och raspar och väcker mig på nätterna, och likadant har det varit med min ångest. När jag inte har fullt försvar passar den ofta på att anfalla, tyvärr.

Men i går vaknade jag ur en ovanligt vänlig dröm, och mådde faktiskt bättre. Den handlade om en liten flicka, klädd i rosa, som bara hade en toffla (gissa färgen). Hon ville ha min hjälp att hitta den andra, antydde hon med ett finurligt leende, och hennes energi var så kärleksfull att jag mer än gärna följde efter henne i en stor lägenhet med skjutdörrar och letade.

På kvällen klev en riktig person in genom dörren; Syster Yster! Svepte in med ett stort leende, som kom av sig lite när hon mötte min blick. Jag tror du har feber, sa hon bekymrat, du är glansig i ögonen. Eller har du gråtit”?

Jag stod med den lilla bruna psalmboken jag fick av pappa ett tag innan han dog, den som varit hans mormors, och kunde inte svara. Han visste att jag skulle ta väl hand om den. Och när någon när och kär dyker upp händer det att känslorna tar över. Jag förstår fortfarande inte varför du inte är här, och jag har ingen lust att vänja mig.

Men varje dag är ändå en ny dag. I morse mådde jag mycket bättre och det gör jag fortfarande. Läste lite för en nyvaken syster ur mitt manus Vårmörker, och började sedan skriva ett kapitel medan hon gav sig av till skogs. Kärleken till naturen delar vi, och mycket annat. I eftermiddag ska jag fortsätta skriva (om jag orkar) och hon ska måla!

En märklig sak har jag dock noterat; jag har för tillfället tappat luktsinnet. Hoppas det snart kommer tillbaka. Stort tack till dig som tittade in och läste, ta hand om dig!

Det händer, och ibland händer det vid tillfällen som egentligen är olämpliga; när jag känner mig som mest hudlös, eller sjavig och står i kön på Willys, är på jobbet, eller möter en granne, att jag får höra orden Jag läser din blogg.

Och så tittar personen förväntansfullt på mig. Då tar hjärtat ett extra skutt i bröstkorgen medan jag scannar inlägg inuti för att få en överblick om vad denna person kan väntas veta om mig nu. Svaret kommer snabbt; väldigt mycket, faktiskt. Och även om jag i stunden kanske inte alltid blir jätteglad över denna insikt, brukar jag rycka upp mig och säga Vad roligt, tack för att du gör det! För det tycker jag självklart, jag bloggar ju för att jag vill att folk ska läsa, och i förlängningen för att jag tycker om att skriva.

Min första blogg (2016) hade just syftet att handla om mitt skrivande och vägen till utgivningen, min psykologiska thriller Skuggvinter, kom ut 2017. Men bloggen kom snabbt att skildra även vardagen och mitt känsloliv. Och eftersom jag är en person som har svårt att prata ytligheter, utan gärna vill åt det som är viktigt på riktigt, skriver jag en del om det som skaver, som gör ont och är trasigt.

Bl.a. har jag som mamma till fyra barn berättat om hur det är att ha flera NPF-diagnoser i familjen, och nämnt såväl absurda, jävliga konflikter och mobbning. Jag har ingen aning om hur mycket jag lidit av, och gråtit över detta, det ligger mig tyngst om hjärtat, och jag är så tacksam att mycket är bättre i dag, även om vi fortfarande brottas med en del svårigheter.

SOM ALLA ANDRA GÖR, tänker jag, alla kämpar förr eller senare med utmaningar. När jag är deppig kan jag knappt gå in på sociala medier, jag hittar bara sol, vänskap, nöjda barn…Så dumt, jag vet att jag betraktar en ögonblicksbild, och jag om någon borde veta att man inte kan se på ett foto om någon är glad egentligen. Detta låter dessutom snålt och småsint. Får inte andra trivas med sin tillvaro, för att jag just då tycker allt gör ont? Men jag tror du förstår vad jag menar. När man mår dåligt är det ofta svårt att glädja sig genuint åt andras lycka.

Men under livet har jag lärt mig att om man kan dela det svåra med andra, gör det mindre ont. När jag skriver inlägg som detta blir det läst, av många. Häromdagen fick jag ett av de meddelanden jag uppskattar mest; en person som tackade mig för att jag delade, vilket ledde till att hon kände sig mindre ensam. Och det är definitivt den starkaste orsaken till att jag fortsätter vara så öppen.

Att jag nämner barnens utmaningar beror på att jag vet att det hjälper andra, många av dem föräldrar, att känna hopp. Har de övervunnit detta, kan vi också!

Jag är helt övertygad om att vi skulle ha ett samhälle där fler kände sig mindre ensamma om vi vågade anförtro oss mer åt varandra. Men givetvis skriver jag med barnens tillåtelse och största sekretess.. Känner man oss vet man ofta vilket barn som kämpar (eller har kämpat) med vad, men på bloggen ska det inte gå att utläsa. För jag vet ju aldrig vem som läser; det kan vara en klasskompis mamma, eller klasskompisen, en lärare, en släkting eller en kollega jag knappt pratar med. Av den anledningen finns det givetvis mycket jag inte kan skriva om.

När det kommer till mig själv försöker jag dock vara så transparent jag kan. Vad skriver jag om då? Ambitionen jag började blogga med; att skriva om mitt skrivande, finns kvar, nu är det manus Vårmörker som gäller (och tro det eller ej, jag börjar närma mig slutet). Jag har berättat om min utmattning, med efterföljande depression (2018). Ibland nämner jag min stora känsla av ensamhet, trots att jag är omgiven av människor (familjen i alla fall) som älskar mig. Jag lider av en ganska svår ångest, hyfsat ofta. Men jag skriver ofta om det som väldigt många kan känna igen sig i; när man känner sig misslyckad för att man miste tålamodet med ett av barnen, när man oroar sig lite för mycket, och är osäker rent allmänt… Ibland är jag t.o.m. lite rolig.

Med detta sagt; jag är ingen olycklig människa. Jag ser mig snarare som en olycklig-lycklig människa, för när jag är glad vilket jag faktiskt är ganska ofta, då kan jag hitta lyckan i en god kopp kaffe, ett fint träd i skogen eller en riktigt bra dag. Och såklart; hos barnen.

Kort och gott, allt det där kan du läsa om här. Stort tack till dig som följde med ändå hit, följ gärna bloggen om du vill, då blir jag glad. Kram!

Vaknar vid fem och kan inte somna om, ångesten och sorgen sliter i mig. Men inte bara det. Under den dåliga natten har det formats ett beslut i en sommar som inte varit min gladaste; Att jag ska ta hand om mig i det som är. Gråta över pappa och annat, javisst, men leva samtidigt. Livslusten tycks gå på sparlåga för tillfället, men jag ska inte sluta att:

🌱Sitta barfota ute och njuta, (eller ja, nästan-barfota för jag är en fästingmagnet).

🏊‍♂️Bada mycket – för det älskar jag.

💕Våga höra av mig till dem jag vill (har skrivit lite mer på Instagram om varför det är så svårt).

🧘‍♀️Meditera, för det mår jag bra av

✍️ Och skriva på manus Vårmörker såklart. Jag har inte bloggat mycket det sista, men skrivit desto mer

Samt försöka koppla av lite mer. Det kan handla om små stunder där jag inte gör någonting.

🌞 Med det sagt , nog för nu. Jag sitter i trädgården med minst en geting surrande runt mig och när solen värmt upp mig ordentligt ska jag ta ett dopp. Kram och tack till dig som tittade in, det betyder mycket för mig!

Vi tog tåget till Kalmar, mamma och jag för att fira hennes födelsedag. Vädret har varit sagolikt.

Solen glittrade i havet och tårar glänste i ögonen ibland. Mamma och pappa har visst varit överallt häromkring. Har minst ett favorit-glasscafé, och likadant med restauranger. Pappa har besökt kyrkan vi tände ljus i för honom, och sovit på samma hotell där vi var i natt.

Men vi har haft det bra. Jag slank in i en bokhandel och köpte en present och ett bokmärke jag tyckte om. Lät både sol och känslor leta sig in i själen när jag landade ensam på en uteservering. Fick ett jättefint armband av mamma som hette Frälsarkransen. Och nu är vi redan på hemväg. Kort och gott, men definitivt viktigt på riktigt.

Det här var i söndags. En inte helt lyckad version av mig, med hjälp av Ultra Lightener. Jaja, nu har det gått några dagar så jag har vant mig lite. Yngsta sa att det var typ Trumps hårfärg😵‍💫

Men sedan blev det måndag. Jag och nämnda yngsta hade världens bästa dag i Göteborg. Vädret var mulet, perfekt stadsväder. Och regnet hade den goda smaken att bjuda på ett skyfall när vi satt på en inglasad uteservering och åt lunch.

Och så blev det onsdag. Besök på vårdcentralen som gick bra, och en del skjutsande och handlande. Därför uteblev det sedvanliga skrivandet på manus Vårmörker. Men ett uppfriskande dopp vid femtiden hanns med. Och egentid med maken🙏

På midsommar förra året kom du körande precis som vanligt, mamma satt bredvid med laxfatet i knäet. Vi njöt av maten och prisade vädret. Jag minns att jag klagade på mitt nytonade hår som antagit en halmgul nyans istället för den gyllenblonda som utlovats på förpackningen.

Ingen annan ville bada, så jag stack i väg ensam. Förutom vädret var det inget särskilt som utmärkte sig tyckte jag då, men med facit i hand var det ju det. För det var sista midsommarafton du levde, pappa.

Även denna dag är så vacker, världen insvept i solsken. Allt blommar. Och tårarna brände bakom ögonlocken redan när mamma ringde och frågade när hon skulle komma. I dag ska jag gråta, det vet jag redan. Men jag har också bestämt att vi ska skåla för dig. Och jag ska få sällskap när jag badar, det har mamma lovat.

I dag ska jag minnas dig, precis som alla dagar. I dag ska jag älska dig precis som jag alltid kommer göra. Och jag vet, jag vet att du är med oss.

Ha en fin midsommar allihop🌸

Så hände det sig, på årets hittills varmaste och kanske även vackraste dag. En dag då vi skulle bada, tyckte jag, och grilla på kvällen. Att jag var så himla ledsen. På morgonen och förmiddagen höll jag mig uppe och igång.

Var ute i skogen, fotade träd med en kluckande vattenflaska i min nya ryggsäck. Och pratade med pappa, i tanken. Försökte ta in att han inte går att nå som vanligt längre, att han inte finns kvar på jorden. Och förmodligen spädde den fina sommardagen på sorgen.

På eftermiddagen föll jag ihop. Först sov jag, sedan grät jag och sedan insåg jag att jag inte skulle komma upp ur sängen. När jag har riktigt ont inuti ligger jag hopkrupen under varma täcken. Eller ja, i lördags under ett svalt sådant. Det lindrar. Först på kvällen kom jag upp. Åt rester av kött, grillad paprika och aubergine, potatissallad och melon. Doften fanns kvar, svävade över altanen och köket, och köksgolvet var kladdigt under mina barfota- fötter. Yngsta klagade på flugor och äldste sonen hade över tjugo myggbett efter fredagens bastande. Det är sommar. Och naturligtvis helt okej att vara ledsen.

I går var det inte lika soligt, men varmt och då badade vi.

Jag är så förundrad och glad över att min debut Skuggvinter fortfarande blir läst och uppmärksammad. Även om åsikterna går isär.

Igår träffade jag några väninnor, och efter en fråga om hur det gick med manuset kom Skuggvinter på tal. En av väninnorna hade nämligen stött på någon hon var ytligt bekant med, och som även känner till mig, och de började prata om min bok. Båda tyckte den var bra, men kvinnan som bara kände mig ytligt tyckte att den var svår att få ihop med mig som person. Jag som verkar så snäll och trevlig, sa hon. Hon är inte ensam. Hon har väl reagerat på det som de flesta har; otroheten, sexscenerna och troligtvis alkoholen.

Jisses, vad folk har tyckt till när det gäller Skuggvinter! En berättade att hon var så arg på Alice att hon slängt boken i väggen två gånger. Antal personer har sagt att de varit tvungna att pausa läsningen när det blivit alltför intensivt. En vän fick mardrömmar och en av mina kusiner erkände att han flera år efteråt inte kunde rengöra kaffebryggaren ”utan att tänka på den där läskige killen i din bok”. När jag signerade i butiker där jag varit förut hände det att det kom fram läsare som köpt boken – och som nu behövde prata av sig.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt road av att en del tycks sätta likhetstecken mellan mig och Alice, (eller jo, kanske lite) men jag brukar inte försvara någon av oss. Det som hände när jag skrev var ganska märkligt, men inte märkligare än att det händer många författare; Ju längre in i handlingen jag kom , desto mer tog personerna i den över. Jag mådde jättedåligt när jag skrev vissa scener – jag var också tvungen att pausa- men då fanns det ingen återvändo längre. Berättelsen bara hände och min uppgift var till slut endast att förmedla dramat så bra som möjligt. Amen.

Någon sa efter att ha läst; Jag skulle aldrig kunna skriva så, jag kan inte ens prata om sex. Det tycker inte jag om att göra heller, svarade jag, det som hände mellan Sebastian och Alice har inget med mig att göra. Nej, jag skyller allt på dem😁

Med författarens rätt har jag full frihet att resa in i andra, och i deras världar. Och jag tror, på riktigt att det är när man vågar göra det, som de bästa historierna skapas.

Om jag fick peta i Skuggvinter i dag finns det ett och annat jag skulle ändra på, utan tvekan. Jag förstår mycket av kritiken och har med mig den i skrivandet. Men en sak lyckades jag med; att beröra, och det är jag nöjd med!

Jag var så nervös i onsdags när jag skulle göra arbets-EKG på en hjärtmottagning i Göteborg. Men det hade jag inte behövt vara! För det gick jättebra, och mitt blodtryck hade också blivit bättre. Och sedan klev jag ut i den blåsiga storstadsluften.

Eftersom jag bodde i Göteborg i elva år, och har varit där oändligt många gånger sedan barnsben finns där många minnen, både ljusa och svåra. Förresten, på väg mot centralen hittade jag en buske som såg ut som en blomsterbukett🔼🌷

Och väl framme förundrades jag över att man från Drottningtorget sett kan luras att tro att Centralstationen är en liten historia. Och det är den ju också om man jämför med t. ex. Stockholm, men så liten som den ger sken av att vara här, är den som sagt inte.

Nåväl, jag korsade den snabbt, men inte utan att köpa ett bokmärke på Pocket Shop, och fortsatte till ett av mina favoritcaféer. Där åt jag en vacker tårtbit och konstaterade att en dag jag inte sett fram emot faktiskt blivit riktigt drömmig. Härligt att livet är sådant ibland.