Författare: Louise Baumgärtner

Nu har det gått en vecka sedan pappas begravning och märkligt nog blev det en väldigt fin dag❤️Det beror mycket på alla som kom, det värmde ända in i själen.

Något som värmde rent fysiskt var ugnen, när jag bakade hålkakor i går. När jag var ung bakade pappa ofta bröd, komplicerade sådana. Först som vuxen inser jag hur lyxigt det var.

Och ute värmer solen, när det inte regnar. Vilken perfekt blandning, vi behöver både och. Detta är min kraftplats i skogen.

Tack till dig som tittade in, ta hand om dig!

Jag är så tacksam att jag tog vara på sista tiden med dig. För världen är gråare nu när du är borta.

För ungefär ett halvår sedan frågade min syster vad jag gjorde när ledsnaden över din sjukdom kom över mig. Jag svarade då att jag brukade ringa, eller planera nästa gång jag skulle åka och hälsa på.

Mina syskon kunde tyvärr inte träffa honom så ofta, de bor mycket längre bort. Men de kunde vara med på en överraskning kom jag på när det blev Fars Dag i november förra året. Jag visste att det skulle bli din sista. Så jag förmanade mamma att inte säga något, och åkte dit, med tårta och blommor i högsta hugg.

Brorsan hade swishat en peng och syrran skrivit en fin dikt jag skulle läsa upp. Jag älskar att överraska så jag var förväntansfull när jag ringde på. Det kom dock av sig när du öppnade och sa ”Nämen Louise, kommer du”?! med dåligt spelad förvånad min.

”Jag råkade tyvärr försäga mig”, sa mamma som stod i bakgrunden. Vi skrattade åt det och njöt av tårtan. Då hade du fortfarande hyfsad aptit.

I april åkte jag och sonen för att träffa dig på korttidsboendet du hamnat på. Då överraskade du – genom att äta upp en hel prinsessbakelse! Mamma hade sagt att det inte var någon idé att köpa något, men den gick ner fint, med kaffe. Den andre åt sonen upp, medan jag beställde Earl Grey av en snäll sköterska som tittade in och frågade om vi önskade något.

”Stanna så länge ni vill”, sa du. Det var sista veckan du hade ork att säga så, men det visste vi inte.

Jag vet att jag bland annat pratade om himlen, att den alltid är så vacker, hur den än ser ut. Vi satt framför ett stort fönster, det var väl därför jag kom att tänka på det. Det hade varit en solig vårdag.

När jag lämnade dig allra sista dagen var himlen ovanligt fin. Det gick som strålar från molnen som det brukar när det regnar. Jag undrade om det var ett tecken. En timme senare ringde mamma och sa att du att du var borta.

Det är svårt att förstå att du inte är här längre. Men på bandet tillhörande blommorna vid begravningen ska det bl. a. stå I våra hjärtan finns du alltid kvar. För det är så det är med kärlek.

– Jag ska inte stanna länge, jag ser att du är trött. Så sa jag, inte sista gången jag hälsade på pappa på sjukhuset, men sista gången jag kunde prata med honom.

”Det låter bra, Louise, sa han med en rossling, och sjönk tillbaka i sängen. Han visste att jag förstod. Jag berättade något positivt om alla mina barn, något de gjort eller sagt, i korta ordalag. Och kunde inte låta bli att avsluta med syskonbarnen.

Vi var eniga; barnen är bäst och finast, och det var alltid dem han intresserade sig mest för. Men jag nämnde också att det gick bra med skrivandet på Vårmörker. ”Det blir nog en bok denna gång med”. ”Det är bra, sa du igen, du är envis”. Vi kom överens om att jag har det efter honom, för det säger alltid mamma.

Strax innan jag gick sa jag ”Du behöver inte vara rädd. Jag är helt övertygad om att du får träffa farmor och Leif och alla andra”. Han såg ut att tycka om det jag sa, så jag är så glad att jag gjorde det. För nästa gång jag såg pappa var han inte längre kontaktbar.

I dag är det gudstjänst i kyrkan där han ska begravas, och det kommer tändas ljus för honom. Jag ska vara där, men önskar så att det var i ett annat ärende jag åkte till Borås. Att du fått stanna kvar i livet, pappa, hos oss. Att vi kunde ringa dig, och komma, äta lax och potatis ihop igen, och skratta och prata. Jag saknar dig så mycket, pappa. Jag saknar dig nästan hela tiden💔❤️

Jag tänkte skriva om veckan som gått, men upptäcker att det gör mig helt matt. Jag har varit med mamma på en begravningsbyrå. Jag har jobbat, och sovit mer vissa dagar och ingenting andra.

Jag har träffat vänner på restaurang, och vi har haft vänner över på filmkväll. Jag har varit i skogen och i morse öppnade jag mitt manus för första gången sedan allt hände.

Jag saknar att inte kunna ringa dig eller åka och hälsa på dig. Jag saknar dig så himla mycket, pappa. Jag kan inte förstå att jag inte får träffa dig mer.

Det är så lustigt, för en del av mig tror fortfarande att du ska komma gående en vacker vårdag som denna…

Du skulle vara klädd i kortärmad skjorta och knälånga shorts med keps på huvudet, och säga Hallå Louise och ge mig en lätt kram och ett leende medan du spanar efter mina barn😉

Sov gott, lilla pappa❤️Nu lider du inte mer.

Trots många och fina gratulationer var jag väldigt ledsen på min födelsedag i går. Det berodde förstås på att pappa är så sjuk.

På jobbet gick det inte att gå sönder såklart. Tårarna som ville komma sprängde i halsen, den gjorde faktiskt ont men jag bet i hop, trots att all världens elände, eller rättare sagt, mitt elände överföll mig. Förutom pappa var det känslor av ensamhet, alla relationer som misslyckats, och sedan hackade jag på mig själv för att jag hackade på mig själv också.

För att få ett stopp på det svarta, jag fyllde ändå år, gjorde jag mitt bästa för att attackera med tacksamhet. Det funkar ofta bra, om man bara är genuint ärlig mot sig själv och inte kräver för mycket, man får faktiskt vara deppig. Men i går var det bara för mycket. Jag är tacksam för alla gratulationer….tacksam för att jag har en familj….tacksam för de vänner jag har…

Jag är älskad, tänkte jag. Jag tar emot livets goda. Även om jag är ledsen. (Och även om det inte känns så, tänkte jag). Sedan åkte jag hem, åt och sov. När jag vaknade och maken kom med kaffet, då kom tårarna. Döttrarna väntade i hallen och kom sedan in med paket och bekymrade miner.

På bilden ser ni vad jag fick, en ängel med ett hjärta i handen. Och på kartongen stod det följande: You are loved. Det förändrade hela min dag. Jag kan inte tänka mig en finare present, ett mer passande tecken, ord jag behövde mer än dessa…

När jag torkat tårarna åt vi lyx-tacos med guacamole, ostsås och chips, utöver de obligatoriska grönsakerna. Yngsta bakade kladdkaka. Jag fick en bok jag vet att jag kommer tycka om av mina föräldrar, en klänning av min man och sönerna hade handlat på Body Shop!

På kvällen kröp jag upp i soffan med en kopp Earl Grey och njöt först av Gilmore Girls med yngsta, och sedan av min och makens serie. Kärlek är bäst och starkast hur livet omkring än ser ut. Kram!

Jag kunde skrivit mer om påsken i förra inlägget, för trots sorgen var den så fin.

Som jag berättade pratade vi vuxna mycket, men vi lekte även med barnen. Farbror Sascha var först ut när äggjakten inleddes, gastande att han skulle ha allt godis. Och jag riskerade liv och min dåliga höft när jag plötsligt valdes ut till målvakt. Kanske just därför blev jag en ganska framgångsrik sådan! Lite oro dock när en mystisk pizzeria i Stockholm ringde och sa att jag beställt pizzor för flera miljoner. Som tur är infaller detta endast då jag träffar mina brorsdöttrar.

Mitt i allt skriver jag på mitt manus Vårmörker. Och jag har faktiskt lyckats med ambitionen jag nämnde för ett tag sedan, att öka skrivandet. Vet ni vad det mest kämpiga med detta varit? Det är inte att skriva mer, utan att avstå från att göra saker i hushållet. Sådant som inte ens är mitt att göra. Många av er vet precis hur det är.

Man är förälder, mamma, mitt i livet och man förmanar, påminner, städar, plockar undan, torkar av, hittar saker, bär ut, tömmer….i all oändlighet. Men så är barnen plötsligt ganska stora, och kan göra en hel del själva. Men man fortsätter ändå.

Jag tycker så sjukt mycket om när det är ordning hemma, men om jag ska hinna skriva mer måste, som sagt, saker plockas bort. För mig hade det varit hjälpsamt att vara latare. Att tänka det där kan någon annan ta itu med, men det har jag alltså väldigt svårt för.

Varför inte jag, tänker jag i stunden, det går fort, jag gör det så bra, det blir fint! Så makens uppgifter i hemmet åker ibland med av bara farten...

Som ni säkert förstår finns det en del förlorade skrivpass i det, mina vänner. Så kampen fortsätter, i detta nu. Klockan är snart åtta på måndag morgon, och de yngsta åkte till skolan för en stund sedan. Jag har duschat, tagit itu med en del av helgens tvättskörd och snart även bloggat. Dags att brygga kaffe och gå till skrivskrubben.

I eftermiddag ska jag hälsa på pappa på sjukhuset och fika med en vän. Kram!

Sorgen vilar överallt hos oss, och den vi helst ville fira med var för sjuk för att delta. Men det mörka har effekten att det ljusa som sker framträder ännu starkare. Glädjen var därför stor hos mig och syrran när vi badade två dagar i rad.

Och så god mat vi proppade i oss (vuxna vann här) och påskägg (här vann barnen med råge).

Större än allt annat är kärleken såklart. Det är därför det gör så ont nu. Men jag är tacksam och lycklig över att mina syskon med familjer kom och firade påsk med oss🙏Jag kramade mina brorsdöttrar och min systerson lite för länge, och vi vuxna pratade mycket.

Nu blir allt grönt ute och påsken närmar sig och min pappa är så sjuk att han inte kan bo hemma längre.

Han är kvar här men ändå någon annanstans.

Vissa dagar passerar alltför snabbt, och en del av dem hinner man inte göra mycket av det man vill. Men så kommer dagar man har mer makt över och till råga på allt får man andra att hänga med på tåget! I går var en sådan dag.

Redan på förmiddagen gick en sak jag önskade i uppfyllelse; att få promenera med yngsta. När vi väl är ute är det inga problem, då tycker hon om det minst lika mycket som jag. Pratar och pratar, utan att bli störd av syskon eller något annat. När vi nästan var hemma ringde ett annat av barnen och bekräftade; Okej mamma, vi kan käka pizza i dag! Detta är ungdomen jag får hänga minst med, så jag blev väldigt glad, och stunden blev fin.

Och som ett resultat av glädjen i går har jag låtit denna dag fortsätta i samma anda. Nåväl, den har även innehållit ett besök på vårdcentralen och skrivande, varav det sista var lustfyllt i sig. Det hindrade mig dock inte från att fråga maken om han ville ha en romantisk eftermiddag/afton med mig? Att han sa ja var inte konstigt, vi har det alltför sällan. Men så hände det sig, just i dag att vi är alldeles ensamma hemma.

Bland annat låg vi i sängen och sa bra saker om varann (mitt påhitt). Och jag hällde upp ett glas vitt, på en måndag! Nu gör nämnde make kycklingburgare, och så ska vi titta på vår favoritserie. Riktigt passa på att vara ostörda.

Livet har en tendens att dra med oss i sin fart framåt och få oss att skjuta på det vi verkligen vill prioritera. För vi måste jobba och handla mat och tvätta och svara på mail och leta efter saker som kommit bort och ha utvecklingssamtal och massa annat.

Men lika sant är också att vi ofta kan välja i livet, och välja det vi tycker är viktigt på riktigt. Som att umgås med dem vi älskar. Det är viktigt att inte glömma bort det. Det är nog faktiskt det viktigaste av allt.