Författare: Louise Baumgärtner

De sista dagarna har inte varit särskilt glada. Trots att vårtecknen nu visar sig överallt, och att jag hunnit skriva mycket på mitt manus.

Trots att äldste sonen fått jobb! Så bär tillvaron, och mitt hjärta på sorg.

Faktum är, nu när jag tänker på det, att solen kanske till och med gjort allt lite värre. Lyst upp de mörka vrårna i mig och mitt liv och fått ut dem i ljuset.

Jag kan och orkar inte skriva så mycket om det, men det handlar om en när och kär som är svårt sjuk (inte något av barnen) och en diffus oro för ett av mina barn som känns lite ensamt. Låg vaken med ångest häromnatten …Och lusten att blogga är låg. Suck, vilket trist inlägg😔Hoppas att du, vem du än är, känner dig muntrare än jag gör i dag.

Så här ser det förresten ut hos oss nu, vi får nya vattenledningar i byn. (Vårt hus i bakgrunden)

Veckan gick snabbt, men jag har lyckats skriva mer på mitt manus, och från och med måndag planerar jag att få in ännu mer tid.

Inser att det blir svårt att blogga mer eftersom jag sitter inklämd mellan mina två vuxna barn i baksätet. Den ena har en stor tårta jag bakat i famnen så jag vågar knappt röra mig. Vi ska fira världens bästa pappa och morfar, och även träffa min moster och morbror som jag inte sett på länge❤️Som grädde på moset är äldsta dotterns pojkvän med, så trevligt!

Senare ska jag på en gigantisk tjejträff hos en vän. Så har sann lördagsfeeling i dag. Hoppas att du som läser detta har det också.

Äldste sonen har fått jobb! I torsdags, när var han på intervju på Willys fick han höra att det var ovanligt många sökande så vi vågade knappt hoppas. Men i fredags ringde de och berättade att han fått tjänsten! Han började i går och vi är så glada.

Enda nackdelen för mig är att jag blivit bortskämd med att kunna låna hans bil de dagar jag jobbar. Nu måste jag vänta in till maken kommer hem från sitt nattskift vid åtta, vilket gör att hela min dag försenas. Det är något jag mer än gärna står ut med såklart, det viktigaste är att han har jobb. Jag måste bara ändra lite på min vardag så att jag fortfarande får skrivtid på eftermiddagarna. Och det startskottet gick i dag!

Nu har jag redan duschat, satt på en tvättmaskin och hängt tvätt, samt snart även bloggat, sådant jag annars brukar göra efter arbetsdagen. (Observera att detta inlägg postades flera timmar efter det skrevs, hann inte riktigt klart innan maken och bilen anlände).

Startskottet har även gått för våren tycker jag, tillfälliga bakslag till trots. I går var skymningen otroligt vacker. Och kaninerna springer glatt runt i hagen, när de inte njuter av en morot som Yoko gör ovan.

Hoppas att du som läste får en fin vecka med fortsatta vårtecken.

Nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka öka min skrivtid.

Men nyss skrev jag ju om att det var svårt, eftersom jag och utmattningen inte mår bra av att jag pressar mig själv, så vad är det som ändrats? Jag skulle säga ingenting, men att motivationen har ökat på grund av uppmuntran, och att jag därför ser mitt syfte och mål tydligare. Att bli tillfrågad och delta på Marks Bokfestival i november förra året var naturligtvis väldigt motiverande!

Tänk att sitta på scen med bl. a. välkända Kristina Appelqvist, och bli intervjuad. Få intresserade frågor om hur min skrivprocess sett ut, och hur det går med Vårmörker? Och att prata med läsare sedan, som längtade efter att den kommer ut🙏Det var nästan för stort att ta in.

De sista åren har jag glömt hur tiden efter debuten var; alla som kände mig och köpte, och alla som inte kände mig men köpte ändå; bybor, vänner till släktingar, folk i Marks kommun och i Borås för att jag plötsligt var en lokal författare, alla signeringar i Akademibokhandeln och ICA-butiker jag gjorde, intervjuer i både radio och tidningar, recensioner på bokbloggar. Och glädjen när Skuggvinter blev ljudbok!

Men något som var otroligt uppmuntrande för några veckor sedan var när en bokklubb i Borås, sprungen ur den gemenskap vi hittat via Facebook, recenserade

Skuggvinter och bjöd in mig att vara med. Det var lite nervöst såklart, men jag hade backup i form av att jag visste att åtminstone en gillat. Det gjorde att jag vågade ha med mig lite egna frågor in i samtalet, som om de tyckte att historien höll och hur de såg på min huvudkaraktär Alice, om de förstod henne. Det var en så givande träff!

Det som gjorde mig lyckligast var inte bara att alla tyckte att Skuggvinter var bra, utan att jag märkte att de verkligen engagerat sig under läsningen, tänkt och funderat, inte bara på vem som skulle sätta livet till, utan också hur och varför personerna i boken reagerade på varandra och saker som hände under berättelsens gång. De tyckte dessutom att det var spännande att ha med mig, och höra hur jag hade resonerat. Eller rättare sagt; faktiskt inte resonerat ju längre in i historien jag kom. Jag tror det är så för många författare, att i ett visst skede får karaktärerna eget liv.

Jag planerade t. ex. för en scen där Alice och Sebastian skulle prata i telefon, men plötsligt ringde han stående utanför hennes hus och hon följde med honom hem. Lite så blev det hela tiden, och jag fick bara finna mig.

Jag hinner inte skriva mer nu, för jag ska skriva. Haha. Nämen allvarligt talat, tack till alla som läst i dag och/eller läst/lyssnat på Skuggvinter. Kan man få en bättre uppmuntran?!

I går hoppade jag över sömnen, dels för att ta yngsta till stan och låta henne shoppa kläder, dels träffa mamma och pappa. Kanske var det sömnbristen, och för höga förväntningar, som gjorde att shoppingen blev en ganska gnällig historia.

Varför tänker man ens att det ska bli mysig kvalitetstid när man egentligen vet att det ofta är svårt och jobbigt att hitta kläder? Jag sprang fram och tillbaka med uppskattningsvis femton – tjugo olika t-shirtar, långärmade tröjor och linnen i olika färger och storlekar, medan yngsta mulnade mer och mer, innan hon hittade tre plagg hon tyckte om.

Tyvärr var vi lite för trötta och för hungriga för att njuta av det då. Och lunchmackorna på mitt favoritcafe´ var jättegoda, men vi hamnade i en tråkig diskussion…Suck! Hos mina föräldrar var det lugnare, och bullarna sagolikt goda.

Ett stort plus var att vi började vår dag på biblioteket, yngsta började läsa redan i bilen på väg hem och jag, som då var stuptrött, längtade till sängen…

Vilken tur att min man har barnen på kvällen för jag lade mig redan vid 20.30 för att läsa. Måste tillägga att jag inte är så trist varje helg (ganska sant). Veckan som kommer har jag lovat honom en superromantisk dag/kväll/stund, vad det nu kan bli 💕(Måste göra en mental notering om det, så att det inte faller bort mellan matlistor, nya gympaskor som ska köpas, kaninmaten som snart är slut och likadant är det med höet).

I dag började jag skriva på manus Vårmörker. 06.45. I dagsplanen ingick även att ge mig ut och springa, tvätta och hänga tvätt, städa, skriva ännu mer på eftermiddagen, blogga och höra av mig till en vän.

Och just i dag verkar jag få till alltihop, faktiskt! Två av kaninerna rymde vid lunchtid, men jag och yngsta fick snabbt in dem, det var dagens största lättnad. Nu ser jag fram emot kvällen igen och den här:

Hoppas att du som kikade in och läste, tack för det, har haft en fin helg!

När jag debuterade med Skuggvinter gick en dröm i uppfyllelse. Ett intensivt halvår efteråt drabbades jag av utmattning. Då fanns redan en början till manus Vårmörker som jag skriver på nu igen, efter några års paus. Det går framåt, men det är ganska segt.

Jag kämpar med att få skrivtid, försöker tränga in den mellan allt annat jag har, och samtidigt inte göra för mycket. Det sista jag vill är att bli liggande i sängen igen med en dödlig trötthet. Så hur ser mina skrivrutiner ut?

Tisdag, torsdag och fredag är jag på mitt vanliga jobb.

Vill gärna, men brukar inte få in skrivande då, om jag har egentid över prioriteras ofta promenad i skogen.

Lördag och söndag skriver jag, men nästan alltid bara på morgonen och tidiga förmiddagen. Sedan är det husskötsel, familj och mys på agendan.

Kvar finns måndag och onsdag, men då måste jag även göra en del i hushållet. Behöver ha någon sorts balans hela tiden, dels för att allt hemma ska flyta på men också för att inte bli för stressad. För den som tycker det är intressant att läsa kommer min onsdag här:

05.50: Väckarklockan ringer. Trycker igång kaffebryggaren, tar en snabb dusch, väcker och gör mackor till två morgontrötta ungdomar, och sätter en deg som får jäsa.

07.00: Äter frukost (havregrynsgröt), och formar sedan frallor som får jäsa medan jag går till tvättstugan. Sätter på en tvätt, och hänger tvätt jag inte hann med i går kväll.

Ungdomarna går (springer) till bussen och maken kommer hem från nattjobbet och går och lägger sig.

08.45 Äntligen vid datorn, med en färsk fralla och ytterligare en maskin tvätt igång. Skriver, med små pauser, fram till klockan…

…11.00…Går till tvättstugan, hänger några nödvändiga plagg (resten får vänta), gör i ordning vattenflaskor och mat till kaninerna, och frågar om äldste sonen vill med på promenad. Det vill han! Vi släpper ut kaninerna i sina hagar och tar en snöig skogspromenad.

12.30 Efter skötsel av kaniner kommer STÖKET I KÖKET! Oftast är det makens, men i går fick han hämta två ungdomar i samhället, opraktiskt nog två olika tider, så han hann inte. Jag diskar stekpannor och kastruller, sätter igång en maskin, och gör en enkel middag åt mig och nämnde son. Han skalar (mycket) potatis inför kvällens middag med köttfärslimpa, som jag ska göra.

14.30: Sover…Något jag fortfarande behöver för att utmattningen ska hålla sig i schack.

16.00: Förbereder kaffe och fralla, pratar med maken som ska i väg och gymma, yngsta kommer hem. Jag går till skrivskrubben 16.30, hänger med Vårmörker en stund till, avslutar med detta inlägg och well, nu är klockan

17.50… och jag ska snart till köket igen och göra den där köttfärslimpan. Hoppas på en lugn diskussion med yngsta som tycker jag har världens tråkigaste skärm-tänk under tiden.

Tack till dig som kikade in och läste, hoppas att du har en fin vecka!

Bild är från förmiddagens promenad.

Just nu, när vi är på väg hem från ett litet kalas, ser molnen ut som blåbärsmjölk mot en ljus himmel och ja, baskemej är det ljusare.

Jag kan alldeles säkert hitta fler passande bilder, men jag tänker inte leta. Utan fortsätta titta ut på detta vackra, där brunt kommer bli grönt, och kallt kommer bli skönt och solen kommer gå ner och upp igen och så fortsätter det. Livet består av stunder och de sista dagarna har det funnits många bra sådana. Jag har träffat både syrran och brorsan i helgen, ja, hela min familj. Hur kan det bli annat än bra?

Vaknar just nu med ett motstånd på morgonen, vilket beror på det jag skrivit om i de sista inläggen. Jag som är ganska bortskämd med att börja dagen med det motsatta; att längta efter en ny dag och det jag vill göra, tycker naturligtvis att detta är tungt.

Så samtidigt som jag försöker acceptera det som är, strävar jag också efter att hitta glädjen och livslusten där jag kan. För mig är tacksamhet en oslagbar källa.

I morse när jag tittade in till ett av barnen och frågade om jag skulle göra frukostmacka tänkte jag på med vilka lätta steg hen nuförtiden går till skolan. Jag vet att jag nämnt det förut men det betyder hela världen för mig! För ett år sedan var det så jobbigt på den fronten. Kvällarna innebar ofta gråt, utbrott och ångest, men mornarna var ändå värst.

Nu ligger jag och läser i fred om kvällarna, och på morgonen räcker det ofta med att jag gör en macka.

Jag säger inte att allt är lätt, verkligen inte, men det funkar med skolan!

Förra våren oroade jag mig för hur det skulle gå för ett annat av barnen. Vad skulle hända efter studenten? Nu jobbar hon och är uppskattad där. Ännu ett skäl att vara glad.

När man väl börjat leta hittar man ofta mer som muntrar upp en, och värmer. Även här riskerar jag att upprepa mig, men det betyder så mycket för mig och min man att vi fått lite mer egentid, i takt med att det blivit lugnare hemma.

Kanske inte den ultimata vuxentiden, men i alla fall en stund framför en serie. Vi som knappt hunnit röra vid varandra de sista åren, välkomnar nu närheten under en filt framför TV:n.

Att skämma bort sig kan också vara att fylla kylen med extra gott (så länge man nu har råd). Gårdagens semlor bakade jag, för snål för att köpa sex stycken.

Jag har fikat en del det sista, det måste medges. Men jag har även använt mina nya, dyra joggingskor. Jag har ingen jättekondis, men det är så läkande att ge sig ut i skogen med musik i lurarna och bara låta kroppen ta i, andas och vara.

Vad gör du när livet känns svårt? Hur och var hittar du kraften?

De sista dagarna har bestått av flera stressande händelser, och i går blev det ännu en…Oväntad och ovälkommen, som dramatiska tråkiga saker alltid är.

Det fina i allt är att i dag kunde vi åka dit och hjälpa till. Vi tog med oss kakor i stora lass och en del nyttigheter. Väl på plats skakade mina starka killar stora och tunga mattor som de lovat, medan vi andra dukade fram.

Sedan dracks det kaffe, och saft, för fulla muggar och umgicks. Samtalen gled fram och tillbaka, så som det blir när det är ett gäng runt bordet, och blommorna vi köpt var från alla barn och barnbarn.

Och mitt i det svåra blev det en riktigt glad och fin stund. Nu när vi åker hemåt, med en rosa himmel full av skymning tänker jag att det är det enda som betyder något. Det finns ingenting som varar för evigt. Men det vi kan göra är att ta hand om det vi har, här och nu❤️

Ledsnaden hänger som en grå filt runt hela mig. Det gjorde även dimman i morse på väg till jobbet, och fick därmed lyktstolpar och billyktor att likna lysande pärlband.

Det är det jag skrev om i förra inlägget som tynger mig, och en del annat. En av ungdomarna är arbetssökande, vilket inte passar hen alls. Sur och deppig…Jag hoppas så att det det dyker upp ett jobb snart🙏

Dessutom har jag lite mystisk värk i kroppen. Jag tror att jag kan skylla det mesta på att jag, en stel och otränad människa på 51 år entusiastiskt bestämde mig för att börja jogga, men vet inte säkert. Den som lever får se…😬

Jag ångrar nästan att jag sökte vård för trycket över bröstet i november.

Jag, som trodde att jag skulle bli hemskickad med lugnande besked blev i stället inlagd på en medicinsk intensivvårdsavdelning. Där konstaterades det visserligen att mitt hjärta såg bra ut, men var lite stressat. Att mitt EKG var en aning försämrat, och likadant med blodtrycket. Samt att min stress inte var alls hälsosam. Förstå mig rätt, jag är givetvis tacksam över att jag blev tagen på allvar och ordentligt undersökt.

Men tyvärr har insikten om att hjärtat varit stressat, lett till ännu mer stress hos mig. Stress som det är svårt att kontrollera då hela mitt system har gått bananas…Med andra ord uttryckt; det kan räcka med ett sms från ett upprört barn, en konflikt hemma eller ibland bara en långsam bil framför mig för att jag fysiskt kan känna STRESSEN i bröstkorgen.

Jag mediterar nu mer än någon jag känner men är ändå inte lugn. Jag upprepar mantran som Det finns ingen anledning till stress men min kropp tycker något annat.

Men i morgon…då händer något roligt! Och på fredag kommer våra trogna filmkvälls-vänner på besök. Det gäller att svepa in sig i mentalt kärleksfulla filtar när det blåser kallt, både ute och inne❤️