Författare: Louise Baumgärtner

Jag är så ledsen. En nära älskad är svårt sjuk och det är inget nytt, men ibland känns det mer än annars, och ibland händer det mer än annars. Det är det enda jag orkar skriva i dag.

Bilder på kärlek i dagarna kan ses nedan.

Jisses, – 11 i morse! Skrapa rutor och frysa 06.25. Förhoppningsvis bjuder dagen på lite hjärtlig värme i stället. Eftersom jag och maken ska till vänner i kväll firade vi i förväg i går med tacos som hela familjen älskar. Och till efterrätt bakade yngsta italiensk sockerkaka, den med rivet citronskal och ricottaost. Det är ingen idé att jag firar, jag som är singel, suckade ett av barnen.

Och äldsta dottern suckade över att hon kanske inte kunde träffa pojkvännen, som ska jobba extra. Men jag gav dem min syn på saken; nämligen att Alla Hjärtans Dag ju är ALLA Hjärtans Dag❤️Att det inte bara handlar om att vara par och köpa nallar med hjärtan, eller kort med samma motiv. Utan att man minst lika gärna kan sprida extra kärlek på jobbet, eller hemma, eller ringa någon man vet kommer bli glad. Alternativt låta bli att starta en konflikt, eller tjata lite mindre (ska försöka komma i håg det sistnämnda själv)🤭

Nåväl, hur du än firar, eller inte firar i dag hoppas jag att du får en fin och kärleksfull fredag🥰

Om du inte vill fira alls, läs en bra bok i stället. Är helt inne i denna nu, väldigt befriad från romantik, innehåller i stället mycket obehag, spänning och en gåta som jag verkligen vill ha svaret på. Precis som en bra thriller ska. Rekommenderas!

Nu börjar det dra ihop sig…Nästa vecka ska en bokklubb i Borås nämligen recensera Skuggvinter på mitt favoritcafé och de har bjudit in mig att vara med.

”Det blir så roligt att prata om en bok när författaren är med”, sa en av dem förtjust.

”Kanske inte jätteroligt”, invände jag och tog en stor klunk vin. Vi befann oss på restaurang , och väninnorna tittade förväntansfullt på mig och i sina mobiler, där de reserverade Skuggvinter på bibliotek eller laddade ner den som ljudbok.

”För det är inte säkert att ni tycker om den”, fortsatte jag lite tystare.Men nu har jag träffat en av dem, och hon tyckte jättemycket om, så jag vågar nog dyka upp på träffen ändå.

Jag påminns även om hur mycket folk tyckte om Skuggvinter. Där jag satt och signerade flera gånger, som t ex på Ica Maxi i Borås dök det upp en del läsare som redan köpt boken och ville prata med mig om Alice, min huvudkaraktär. En del stod kvar ett tag…

Det faktum att Alice, som är gravid, träffar ett gammalt ex, och dessutom dricker vin ett flertal gånger (två tror jag) väckte mycket känslor. En kvinna som var med barn när hon läste berättade att hon kastat boken i väggen flera gånger. Men hon tyckte ändå att den var bra!

Oavsett vad Bokklubben tycker är det oerhört värdefullt för mig att komma ihåg hur många som faktiskt gillade. Jag tenderar att glömma av det, och mest hänga upp mig på att det går segt med skrivandet. Häromdagen sa ett av barnen något som knappast hjälpte; Att en av lärarna flera gånger nämnt att jag var författare, berättat att hen läst Skuggvinter och frågat bl. a. om jag skrev på heltid. Och det sa jag att du gjorde, mamma”.

”Men varför sa du så? ylade jag. Nu verkar jag ju, om möjligt, ännu mindre produktiv”.

”Jag orkade inte förklara”, blev förklaringen.

Går det segt med Vårmörker? Egentligen inte, det tuffar på. Men det är en helt annan historia.

Du som har för vana att titta in här har säkert koll på att vi har fyra barn i familjen, varav två av dem har NPF-diagnoser. De sista åren har ibland varit tyngre än jag kan beskriva i ord. Men nu har det börjat ljusna!

Ensam har fått vänner och hög skolfrånvaro har blivit stor närvaro, så stor att en bestämd person vill gå i väg även när hen är sjuk🙏

Jag får alltid tänka på att jag inte vet vem som läser mina blogginlägg, av det skälet skriver jag oerhört sällan ut namn, och det finns mycket jag inte kan nämna överhuvudtaget. Ändå försöker jag skriva så öppet jag kan, därför att jag vet att det kan hjälpa andra, t. ex. föräldrar som känner uppgivenhet och förtvivlan. Allt kan vända! Och barn och ungdomar är fantastiska, och i stor utveckling hela tiden.

Men en sak som är lätt att skriva om utan att lämna ut någon är att som en effekt av att alla (!) mår bättre kan jag och maken ställa större krav på att de också får dra sitt strå till stacken hemma.

När ett barn har mycket ångest och utbrott ligger naturligtvis huvudfokus inte på att de ska hjälpa till, utan på att det viktigaste ska funka, och att barnet ska må så bra som möjligt. Men nu är vi som sagt någon annanstans och då har vi börjat tala om bl. a. ansvar – som ju är viktigt.

Det ser lite olika ut vad de bidrar med. Äldste sonen som har varit hjälpsam i flera år kan numera skjutsa och hämta syskonen i egen bil, enormt uppskattat! En annan fixar, förutom ganska självklara saker som att ta ner sin egen tvätt och tallrikar från rummet, lördagslunchen. Och en får numera tvätta sina egna kläder. Just det funkar inte jättebra, i stället kommer hen ofta gående i en märklig blandning av övriga familjens plagg😅

Men – vi är på rätt väg och det är huvudsaken. Kunde skriva mycket mer om detta, men hinner inte i dag tyvärr. Önskar dig som läste en fin helg i stället ❤️En där du är snäll mot andra – men inte glömmer bort dig själv.

Så kom snön på besök igen. Så här stämningsfullt var det i byn häromdagen, vilket förutom nyfallen snö berodde på att gatlyktorna av någon anledning slocknade.

Även på dagen är det vita vackert såklart, igår tog jag och äldste sonen en promenad till skogs.

I dag är det dock mest slask kvar. Något annat som kom på hastigt besök och försvann var vår bil som varit på verkstad och kostat mycket pengar. För att sedan vägra starta😯

Lyckligtvis var det väldigt lätt åtgärdat, och kostnadsfritt (!) och nu har vi precis hämtat den – igen. Och, som grädde på moset, i all (nervös) väntan under dagen gav sig det lilla onda i halsen av.

Du som tittar in här ofta vet förmodligen att jag sätter min tilltro till Gud och änglar. Alltså har jag ägnat en del av dagen åt att be, för bilen. En del tycker väl att det är tossigt. Men jag är så himla glad över att jag har något att kunna sätta mitt hopp och tilltro till när det kör ihop sig eller livet är jobbigt i största allmänhet.

Det betyder inte att jag räknar med att alltid bli bönhörd. Men det hindrar mig många gånger (inte alla) från att sjunka ihop i negativitet eller förtvivlan. Jag tror på mirakel, små som stora. Och även om mycket i mitt förhållningssätt kan diskuteras, vill jag hävda detta; Den som tror på mirakel upplever dem oftare än andra. Alltså är bara förhållningssättet ett litet mirkel i sig.

Och visst har det med förväntan att göra; Det vi väntar oss ska hända brukar vara det vi uppmärksammar mest. Kanske kommer något annat i vår väg, kanske till och med alldeles bredvid, men det är lätt att missa då vi har siktet inställt på det, för oss, uppenbara.

Så mitt lilla råd till dig i dag, om du vill ha något, är att våga tro. Våga tro på det goda, det du är tacksam för, det som är roligt, även när du kanske egentligen inte törs. Det betyder som sagt inte att det alltid är det som kommer. Men det betyder att när det dyker upp har du större chans att se det (ljusa) i tillvaron. Kram❤️

Jag tyckte så otroligt mycket om denna bok och levde i den även när jag inte läste. Gick bredvid Molly och städvagnen på det anrika hotellet Regency och lärde känna henne och de andra karaktärerna medan jag följde handlingen med spänning. Molly blir nämligen misstänkt för mord då hon hittar en död gäst i sängen. Rekommenderas varmt!

Och apropå böcker har jag ett tips till om du skriver på ett manus, gör som jag när jag läste Städerskan eller skriver på Vårmörker:

Bo i din bok, har jag sagt i flera intervjuer. Jag tillbringar en del tid med min huvudkaraktär Lina när jag t. ex. kör bil, promenerar eller står i tvättstugan. Hur reagerar Lina på den första obehagliga händelsen, och vad tänker hon om den andra? Vad händer runt henne, den här tiden innan jul? Maken, hur närvarande är han, vad får han veta i det här läget? Julförberedelser behöver jag ha med, men inte så mycket, hon är redan nu distraherad och stressad av det som händer. Att grunna på sådant mellan skrivpassen ger ett stort försprång och chans till bra flyt när man sedan slår sig ner vid datorn.

Längre än så hinner jag inte skriva nu, jag är snart på språng. Men som en liten knorr, och för att återknyta till förra inlägget om Sparuari, alltså sparsamma januari, kan jag berätta att det blir hemmagjord pizza i kväll. Men det blir gott, några med tomater och mozzarella och några med köttfärs, toppade med bearnaisesås, och att det blir gott är ju faktiskt huvudsaken. Jag önskar dig som läste en fin helg och tackar för att du tittade in❤️

Den sista veckan har bjudit på både lätta och tunga saker. En tung sak har varit bilen som kostat mycket pengar. Det är förstås oundvikligt, vi använder den mycket, men ovälkommet ändå, speciellt i januari. Eller ska vi säga sparuari? Eftersom jag knappt ens jobbar deltid och vi är en stor familj behöver vi alltid vara ekonomiska.

Jag försöker ofta göra det till en rolig utmaning. Att varva billiga rätter med mer påkostade gör vi för jämnan. Ovan ser ni yngste sonens specialitet, pasta med krossade tomater och parmesan (i bästa fall). Han är dock en hejare på att få till det smakmässigt. Sista gången hävdade han att han hade i kanel, men jag tvivlar, han tycker det är kul att luras.

I går njöt vi av äldste sonens köttfärslimpa i baconkostym, med gräddsås till. Det gick inte heller av för hackor! Bröd bakar jag ofta, medan maken gör fredagspizzorna. Vill vi någon gång äta pizza gör vi det på pizzerian, det ger en lyxigare känsla.

För ibland måste man få unna sig också. Ett sådant tillfälle, och här kommer vi in på det lätta och roliga, inföll i går då jag träffade väninnorna från Facebookgruppen på restaurang och tog mig ett glas vin. Det kan jag tacka vår krångliga bil för, som var på verkstaden med min (sure) make för andra gången på en vecka, och kostade ännu mer.

Hur som helst var det just det faktum att jag skulle få skjuts hem som möjliggjorde vin på lokal, något jag nästan aldrig beställer annars. I går passade det dock extra bra , eftersom mina nya väninnor enades OM ATT LÄSA SKUGGVINTER i sin bokklubb och sedan recensera den.

Jag tog några stora klunkar medan jag lyssnade på att de sågat Lucinda Rileys senaste (som jag iofs inte läst) och försökte fundera på vad detta kunde betyda för mig och Skuggis?

Något annat som gör mig nervös fast lycklig är att jag ska träffa en ny vän om några veckor! Vi har skrivit till varandra en dryg månad , pratat hastigt en gång och nu ska vi ses!

Allt som händer i livet kan vi inte göra något åt. Däremot kan vi ofta göra det mesta och det bästa av allt det goda som finns. Och det tänker jag göra❤️Kram på dig, vem du än är.

Sedan jag låg på sjukhus med en aning stressat hjärta i november har jag verkligen jobbat med att få ner stressen. Mindfulness är något som verkligen fungerar för mig.

Att skriva på mitt manus är ett sätt att bli mindful på, då är jag här och nu – fast där och då – i en annan värld. Men vägen till att slå mig ner vid datorn kan vara lite lång och pulshöjande så det är inte vattentätt.

Att se serier med maken en stund på kvällarna är definitivt avkopplande. Men detta är det bästa:

Att läsa i sängen om kvällarna. Och kanske har jag äntligen börjat inse detta; Jag måste inte alltid lägga så mycket energi på allt. Är det okej att skriva ett så här kort inlägg, utan en knorr eller klokskap på slutet? Ja, det är det!

Så jag avslutar helt sonika med en bild från en blå promenad i veckan. (Är det månne en klokskap i sig? Med knorr)?

Ps Jag är fullt medveten om att jag inte måste blogga. Men jag vill. Ds

Trogna läsare av denna blogg känner redan till att jag är en känslorik person, en känslorik känslig person. Och även om sista tiden varit förhållandevis bra gråter jag fortfarande ofta. Lite trött på det är jag allt. Så de sista veckorna har jag, när tårarna kommit, gjort en grej av att inte falla ihop i en hög i tvättstugan eller sovrummet utan i stället STÄDAT.

Vet inte vad en psykolog sagt om det hela, men om hen sett hur ofta jag bölar kanske det fallit i god jord. Tillsammans med olusten att skriva har det i alla fall gett stor utdelning. Vårt hem, och våra skåp(!) är märkbart renare. Dessutom har jag bakat pajer, sockerkakor och testat nya brödsorter.

Olyckligtvis för familjen, som varit nöjda och låtit sig väl smaka (osäkert om de märkt det andra) har kärleken till skrivandet segrat, och nu hänger jag med karaktärerna i Vårmörker framför datorn igen.

Som du kanske märker, kära läsare, skrivs detta med en skämtsam touch. Jag orkar inte gå in på djupet och skriva om ledsamhet. Knappt orkar jag heller nämna vad som hände i helgen. Vi blev utsatt för ett bedrägeri. Men i dag har vi fått reda på att vi får pengarna, drygt 7000 kr tillbaka, en god nyhet som får avsluta dagens bloggande. Hejdå, nu måste jag kolla om houngsbrödet är färdigt.

Veckans ovilja att skriva på mitt manus har onekligen fört med sig fördelar. Här är skåpet jag rensade ur kl 07.00 i onsdags morse.

Det blev väldigt bra ordning! Och på kvällen tog jag intiativ till något jag och yngsta inte gjort på ett tag: choklad-promenad. Man tar med sig en termos med varm choklad ut, och (hon) pratar. Efter ett tag stannar man, dricker det goda samt tittar på månen. Så blev det denna gång eftersom det var mörkt.

Att jag bakade italiensk sockerkaka med smak av ricotta och citroner, samtidigt som jag slängde ihop halv special till familjen i går blev också uppskattat.

Alla hade varit och tränat utom jag. Och äldste sonen som i detta nu borde ha landat i Italien. När jag vet att han gjort det ska jag utropa Happy Friday! Och tänka att han nog får den roligaste fredagen av oss, just i dag.