Författare: Louise Baumgärtner

När motståndet att sätta sig vid datorn och skriva på mitt manus är stort så gör jag det ofta ändå. Vet att inspiration och lust kommer och går, och inte är något man kan hänga upp allt på. Men ibland, när det är massivt, då ger jag för tillfället upp, och tar ( i bästa fall) itu med saker som behövs göras. I går var det framförallt städ och plock. Nu är all jul borta, tyvärr.

Stakar, stjärnor, en kvarglömd tomte i bokhyllan, julmuggarna…Sedan dammsög jag källarvåningen, och trappan till övervåningen extra ordentligt. Dessutom bakade jag bröd, något jag egentligen skulle göra i dag.

Så vad ska jag göra i eftermiddag? Jag ska skriva på Vårmörker en stund, men också göra rent i tvättstugan. Man glömmer ofta vilken kick man får av att utföra det där lilla extra. Rensa i kaos-skåpet och skapa ny plats. Röja i garderoben. Eller putsa staken så att den glänser. Det ger ny, och lätt energi.

Något annat som definitivt piggar upp är att göra något annorlunda. I söndags, när jag inte heller ville skriva, frågade jag och maken om yngste sonen ville äta pizza med oss. Bara vi tre. Det har nog aldrig hänt. Eftersom vi har fyra barn är det antingen vi allihop, eller en av oss och ett barn. Men han hakade på och det blev jättemysigt.

Dagen innan nyår var jag och maken ute och åt, eftersom jag föreslog att vi skulle ha en romantisk afton. En jättefin kväll, och som tur var eller vad man nu ska säga, hade vi ingen aning om att jag ett dygn senare blev magsjuk och han efter tre dagar riktigt jäkla förkyld…Men den kvällen var vår! Vad gjorde du för annorlunda sist, något som inte hör till vanligheterna? Om du inte minns kanske det är dags?! Tack till dig som tittade in, kram❤️

Vad meningslöst med minusgrader om det ändå inte ska snöa, tänkte jag i går på min kalla kvällspromenad. Väderappen visade nämligen ingen nederbörd alls. På himlen stack en bit av en måne fram bakom ett moln.

Men i morse låg det ett tunt vitt täcke på marken och just nu faller sagoflingor genom luften, stora och ulliga.

Jag håller kanske på att få en ny vän, och det gör mig både lycklig och rädd. Självklart vet jag att jag är långtifrån ensam om att ha fått törnar och smällar genom livet, och att jag på många sätt är lyckligt lottad.

Men det tar inte bort att det känns. Det är likadant när vi ses, ett gäng luttrade kvinnor, som hittat varandra via Facebookgruppen Väninnor 50 +. En del pratar mycket, andra knappt alls. Det är inte alltid man vågar spela med de högsta insatserna, vilket är fullt förståeligt. Det har dock inte hindrat oss från att boka in två nya fikaträffar! Livet är ett äventyr och (som en klok person skrivit) ganska kort, så man ska nog våga spela/leva trots allt.

När jag tittade i ett av våra senaste fotoalbum i går blev jag påmind om att allt är förgängligt. Sådant jag höll på att oroa ihjäl mig över för två år sedan har antingen inte hänt alls, eller löst sig. Barnen har gått ur högstadiet, tagit studenten, bytt skolan, hittat nya kompisar…Livet är sannerligen allltid i rörelse, både en sorg, men nog framför allt en stor källa till tröst.

Jag vet faktiskt inte hur jag orkade åka till jobbet i dag eller hur jag ska komma hem. Jisses, vilket väder. Vinden härskar över allt, inklusive nederbörden, en hiskelig blandning av regn och snö. Det var mysigare att gå ut i går, även om det blåste då med.

I går packade jag ner nästan all jul, stakar och stjärnor får vara vackra i fönstren ett tag till.

Jag tvättade ganska mycket också, att jag varit sjuk har skapat berg i tvättstugan, yngsta sa att nästan allt saknades. Inte sant dock, om man tittade noga i garderoben.

Maken är minst sagt förkyld, och är tvungen att vila. Så jag vet inte riktigt hur jag ska orka åka hem heller, om sanningen ska fram. Som tur är har barnen hjälpt till en del. Skottat snö, lagat lite mat och tömt diskmaskiner.

I dag längtar jag speciellt efter att: Sova!Hoppas att du som tittade in är piggare än jag.

När det öppnades korkar, smällde och tjoades vaknade jag till en kort stund – ur magsjukans djävulska gap, sedan gled jag åter oroligt in i sömnen.

Enda fördelarna med eländet är att det går fort över, och att det då känns som att man aldrig mått så bra tidigare. Dock dröjde det inte länge förrän yngste sonen insjuknade, och i går kväll fick maken hög feber. Trots att jag fick en förkylning på julaftons kväll är jag ändå tacksam över att vi fick träffa alla släktingar i mellandagarna även om det blev lite mindre än vi tänkt. Tacksam är jag även över 2024 – det var vårt bästa år på länge!

Några av de saker jag är lycklig över: Vår äldsta dotter tog, efter några jobbiga år, studenten, med stipendium(!) och har sedan haft vikariat. Helt fantastiskt – det hade vi knappt vågat föreställa oss för några år sedan!

Äldste sonen, som tog studenten förra året, hade arbete nästan hela detta år. Han köpte dessutom sin första bil. Inga självklarheter, och något vi är verkligen är glada över! Mellansonen gick ur grundskolan med bra betyg, och kom, tack vare dessa, in på den linje han önskade. Dessutom växte han om oss alla. Grymt jobbat💪

För yngsta har det skett en enorm utveckling. Hon tog ett kliv från mellanstadiet och mycket skolångest till en ny skola – och med fint stöd därifrån har hon nu massor av närvaro, och en ny bästa vän!

Så du som tittar in här förstår säkert att det inte gjorde något att jag inte kunde skåla in 2025 – jag, och vi, har firat då och då genom hela året! Mina nyårslöften sparar jag till nästa inlägg, jag ska nämligen ta itu med ett av dem nu; Att skriva på mitt manus Vårmörker. Att bli tillfrågad om jag ville delta på Bokfestivalen i Mark gav så fin uppmuntran. Kram till dig som tittade in, gör det gärna snart igen!

Julen är verkligen en högtid som rymmer många känslor. Denna jul känns jag och min familj så otroligt välsignade. Självklart finns det alltid minus, som att äldste sonen inte längre har ett arbete att gå till och att jag fortfarande känner av stressen och dessutom fick en förkylning, men det sista är då verkligen inget att klaga över.

Jag fick julafton, och vilken dag det var! På Juldagen kom makens bror med familj och nu ekar flickskratten mellan väggarna, och hurraropen under Julklappsspelet. Och att vara lite trött går an när man kan dricka glögg och titta på Frost.

Ändå, eller just därför sticker smärtan till ibland, och jag minns andra jular. När jag var ung och mådde allt annat än bra, även om just julafton fick mycket att glittra även då. Eller året då släkten hade mest fokus på att mormor skulle begravas i mellandagarna.

För att inte tala om julen då kompisarna börjat bli taskiga mot ett av barnen. Dagen innan julafton kom den elakaste och sa förlåt, men på Juldagen satte eländet igång igen.

Året då Skuggvinter just kommit ut var inte heller någon höjdare. Jag var på god väg in i utmattningen men förstod det inte, utan signerade med yrsel, och lättare infektioner som avlöste varandra, samtidigt som jag försökte vara lycklig; nu hade äntligen min dröm gått i uppfyllelse!

Varför skriver jag detta? Jo, dels är det p.g.a. de olyckliga åren som jag förstår hur välsignad jag, och vi, är nu.

Att ha upplevt så pass mycket jobbigt i livet att man förstår vad som är viktigt på riktigt, det är en gåva. Men detta inlägg är också till dig som inte känner dig lyckligt lottad för tillfället. Livet går upp och ner för oss alla och det är inte lätt. Men oavsett vad du har att tampas med är du inte ensam. Julen är tyvärr en högtid då många lider i det tysta.

Kanske är det en grym påminnelse om det som gått förlorat, vad man skulle vilja ha, eller inte tror sig kunna få.

Om du är en av dem som har det jobbigt, försök att värma dig så gott det går, med ett telefonsamtal, en träff, en extra julklapp eller genom att helt enkelt tillåta dig att vara ledsen. Och vet; Du är inte ensam om att vara ensam. Alla andra är inte glada, jag vet folk som avskyr julen och har goda skäl till det, och alla andra har det inte bättre heller.

Och till dig som känner dig välsignad; sträck gärna ut en hand till dem som inte är det.

Med detta sagt tänker jag gå ner och umgås lite med de släktingar som för tillfället är här. Kram på dig- vem du än är❤️

För mig i alla fall. De andra njuter av julklappar, tittar på filmer och käkar julgodis.

Nåja, för att vara korrekt, äldsta dottern har jobbat och killarna, maken inräknad, har gymmat. Medan jag håller mig i sovrummet med rinnande näsa och hosta. Nu är inte detta alltför illa, jag älskar som bekant att läsa och har sovit en del, men inte heller är det vad jag önskade.

I dag kommer dessutom makens bror med familj, vi har inte träffat dem på fem år(!)…

Som tur var fick jag hela julafton och den var alldeles underbar! Vi åkte till mina föräldrar, och både min syster samt min bror med familj var där, vilket inte händer så ofta på julafton.

Det umgicks, lektes, fnissades, pratades och delades ut julklappar förstås! Jag hoppas att du som kikar in här är friskare än jag, och hade en bra jul. Kram!

Dan före dan, och min börjar med skrivande på manus Vårmörker.

Vill du som kikar in här läsa ett stycke ur det, kan du göra det nedan. Scenen, som finns i manusets början, utspelar sig hos en av mina huvudkaraktärer, Lina, och börjar med att hon glömt bort maten i ugnen, samtidigt som maken Micke kliver in genom dörren.

Men innan det tar sin början kan du läsa om handlingen i en s.k. baksidestext. Jag önskar dig en fin, och inte för stressig dag! Kanske tittar jag in här senare med en kort uppdatering av hur vi har det.

Presentation av handlingen i Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Ett stycke ur mitt manus:

” Mamma, pappa är hemma nu”! Lina suckade utan att veta åt vad, och slutade scrolla på Instagram. Veckorna innan flytten hade hon i ett anfall av inspiration skapat ett nytt konto som hette Livet med F. F stod för familjen och tanken var att den kryptiska förkortningen, tillsammans med inledande närbilder på höstlöv och husgavlar, skulle skapa nyfikenhet. Det hade det inte gjort. På drygt två månader hade hon fått 37 följare, trots att hon följde över 200 konton.

Det sista inlägget föreställde en blåpärspaj med köksbänken som disig bakgrund. Det hade fått 2 gillamarkeringar, och ingen av dem tillhörde någon hon kände. Hur hade förresten klockan redan hunnit bli så mycket? Hon visste inte vad som kom först, tanken eller den svaga lukten av bränt. Jäklar också, korven! Hon kom upp från soffan, och skyndade mot ugnen. Hettan rusade mot ansiktet när hon öppnade luckan, men det var åtminstone ingen fara, falukorven, omgiven av lök och äpplen hade en bränd touch, inte mer än så. Värre var det med de bortglömda makaronerna. Efter att ha saltat och hällt lite rapsolja över klumpen av pasta rörde hon om i kastrullen.

”Pappa! Tittade vad jag ritade i dag, det är en jättestor racerbil som är snabbare än alla andra. Alexander sa att han tyckte den skulle vara röd men det är ju inte han som bestämmer. Och kolla, här gjorde jag världens största stoppljus”.

Jakob befann sig i hallen, men vad tonläget beträffade kunde han lika gärna stått bredvid Lina och pratat rakt in i hennes öra. Hon hörde Micke svara med den tålmodiga papparösten han oftast hade, och hann svepa med blicken över det väl tilltagna köket som förmodligen sett hemtrevligt, om än gammaldags ut med sina bruna köksluckor, om det varit mer ordning. Sedan kom Jakob farande, samtidigt som Micke ropade uppåt trappan, på Sofia. När hon kom satt de redan till bords, Micke upptagen av att skyffla upp mat, till Jakob och till sig själv.

”Kan vi få mos nästa gång? Mamma, såg du Alexander när du hämtade, han hade en jättecool tröja med en traktor på, en sådan vill jag också ha. Får jag titta på TV efter maten”?

”En mening i taget, Jakob”, sa Micke.

För ett ögonblick stannade Jakob upp i sin svada.

”Vadå en mening i taget? Det där var konstigt sagt, pappa”.

Han drack en stor klunk vilket omedelbart resulterade i en mjölkmustach.  Micke svarade honom, medan Linas uppmärksamhet flyttades över till Sofia. Hon hade ännu inte sagt något, knappt rört maten heller.

”Är du inte hungrig”?

”Sådär”. Sofia rynkade, knappt omärkligt på näsan, och petade håglöst med gaffeln bland makaronerna. Lina följde en dietist på Instagram som rådde föräldrar till barn med dålig aptit att inte lägga upp för stora portioner, det var bättre att de själva fick ta mer om de ville. Men trots att hon försökte lägga upp så lite som möjligt åt Sofia blev det sällan uppätet.

”Vill du ha ketchup”?

”Nej tack”.

”Hur var det på skolan”?

Fel fråga, det var tydligt. Sofias redan slutna ansikte stängdes ännu mer, och Linas hjärta tog ett obehagligt skutt i bröstet.

”Det var okej”, svarade hon efter några sekunder.

”Gjorde ni något speciellt”? sa Micke.

Sofias bleka ansikte lyste upp en aning.

”Vi hade bild, och fröken sa att jag ritade jättefint. Jag målade vårt hus”.

”Det gör du verkligen, gumman, du är så duktig på att rita. Jakob, inte så mycket senap”! Mickes och Linas röster flätades  in i varandra.

”Fast då sa Natalia att vi bodde i ett spökhus”.

”Vem är Natalia”?

”Natalia är dum, sa Jakob medan han spetsade en stor korvbit på gaffeln. Det säger Nikolas alltid”.

”Vem är Nikolas då? Stoppa inte för mycket korv i munnen på en gång, du kan sätta i halsen”.

”Natalias lillebror”, kom det mellan tuggorna.

”Natalia är inte alls dum! Sofia hade en, för henne ovanlig skärpa i rösten. Alla vill vara vän med henne. Och hon bor i det finaste huset i hela byn, det bakom affären. Du vet väl vilket jag menar, mamma”?

Lina nickade. Hon hade inga problem att se det vackra huset framför sig. Ingen flagnad målning eller rostiga stuprännor där, inte.

”Och förresten är det Nikolas som är dum, sa Sofia till Jakob. Ibland kommer han till vår skolgård, fast han inte får”.

”Vi kanske skulle bjuda hit Natalia. Så får hon se att detta inte är ett spökhus”. Micke lät uppmuntrande, och Lina log. Det var ett bra inpass. Men Sofias ansikte slöts igen, och hon reste sig upp.

”Kanske, sa hon”, redan på väg mot diskbänken med sin tallrik.

”Du har inte ätit upp”.

”Jag är inte hungrig”.

”Bor vi i ett spökhus”? frågade Jakob ivrigt mellan ytterligare två klunkar mjölk.

Tack till dig som läste ända hit! Jag debuterade 2017 med den psykologiska thrillern Skuggvinter. Du hittar den på Adlibris, Bokus, Storytel o.s.v.

I förra inlägget berättade jag att jag blivit argare, med mindre tålamod sedan jag låg på sjukhuset för hjärtbesvär i november.

Eftersom jag ska stressa mindre behöver jag även sätta mer gränser runt mig själv. Förändringar har främst skett på hemmaplan, men jag ser även över min vänskapskrets. Från att ha varit ganska ensam har jag hittat nya väninnor i en grupp på Facebook skapad för just det ändamålet, och det är jag så glad över!

Senast i måndags var vi sju stycken som fikade på mitt favoritcafé i Borås, några hade jag träffat innan, andra inte. Men det finns en vänskap jag tror att jag ska bryta. Ingen som läser detta inlägg behöver bli det minsta ängslig, jag tror inte ens att personen jag tänker på vet om att jag har en blogg.

Kortfattat; vad är vänskap för mig, vad tycker jag, och många med mig inbillar jag mig, är viktigt?

Jag har landat i att jag behöver känna ömsesidighet och pålitlighet för att det ska bli bra och tryggt för mig. Att någon är pålitlig betyder att jag vet vad jag kan förvänta mig av personen det gäller. Om hen har lovat att höra av sig eller vi har bestämt att vi ska ses blir det för det mesta så.

Självklart inte alltid, jag har ställt in många gånger p.g.a. sjukdom och stor trötthet, och glömt att ringa när jag har sagt det, men jag tror att ni förstår andemeningen här, nämligen att man har ett giltigt skäl att avboka.

Jag vet alltså vart jag har personen i fråga, och det finns inte obegripliga svängningar i beteendet, eller plötsliga ned – eller uppgraderingar vad gäller vänskapen.

I ordet ömsesidighet kanske jag stoppar in väl mycket, för jag räknar in såväl likartade värderingar i tillräckligt mycket för att trivas ihop, men även att båda tar intiativ, samt kan konsten att både lyssna och prata. Ingen envägskommunikation alltså. Här finns utrymme för ups and downs såklart, ibland har man behov av att prata av sig och ibland orkar man inte höra av sig, men återigen tror jag att ni förstår helheten.

Är det trist att skriva om detta några dagar innan jul? Det kan hända men å andra sidan väcker högtider ofta besvikelse eller brustna förväntningar hos oss, så inlägget är även skrivet med tanke på att ämnet säkert är aktuellt för många.

Skriv gärna en kommentar om du har lust, men framför allt hoppas jag att du som kikade in får en fin helg (och inte stressar för mycket) Gäller även mig😉

Nu när jag kommit igång med skrivandet på manus Vårmörker händer det att jag inte vill åka till jobbet (som jag f.ö. ofta kallar min fristad eftersom det är jobbigt hemma).

Men i dag var arbetsdagen efterlängtad och det berodde just på skälet jag nämnde ovan.

Morgonen började med att jag blev utskälld för att ett av barnen var förkyld och inte kunde gå till skolan, och den andre var sur för att jag inte väckt honom, (trots att han sagt i går att han skulle ställa klockan).

Som mamma till fyra, varav två har NPF-diagnoser är jag väldigt van vid att ta emot massa negativitet och även att ligga lågt, välja mina strider osv. Men sedan jag låg på sjukhus för bröstsmärtor och provsvaren visade att mitt hjärta var stressat, har en del hänt. Naturligtvis har vi pratat med barnen, som visar större hänsyn.

Och jag har förutom att så långt det går undvika konflikter och låta maken ta dem, börjat meditera mer och en del annat. Men jag har också blivit en argare person än förut. T ex har jag äntligen ringt och skällt ut lönekontoret. Och när barnen går igång är mitt tålamod väldigt lågt. När det började storma hemma i går, och maken inte var hemma, gick jag ut på en kvällspromenad.

Som mamma är man så van vid att sätta barnen främst, särskilt när de inte mår bra. Men efter att ha varit inlagd och läkarna talat om för mig att jag måste ta hand om sig själv också och att min stressnivå på lång sikt är farlig, då får något annat träda in. Som tur är har jag maken. Så jag menar inte att barnen ska ha ångest och utbrott själva. Men jag orkar inte mycket just nu.

Det räcker ibland med att någon höjer rösten så drar det ihop sig i bröstet. Helt sjukt, undrar vissa dagar om jag borde söka igen?

Å andra sidan blev mitt hjärta väl undersökt under två dygn i november, så det borde vara lugnt.

KRAM på er, hoppas att ni som kikar in har det bra och inte stressar för mycket🤗

Ute märks det inte så mycket, där är det regnet som härskar. Men inomhus är det tydligt att julen närmar sig, särskilt i dag då tredje adventsljuset tänts, lussebullar bakats och granen burits in.

Den bästa av rödgranar, har maken försäkrat oss, och snart ska den kläs. Jag bloggar medan jag väntar på att den mest (entusiastiska) familjemedlemmen ska komma hem.

”Vad är det för mening att jag är med på kort om jag ändå inte tänker klä granen”? sa en mindre peppad ungdom.

”För att det ska se bra ut i albumet, sa jag. Du har inte varit med på något sådant kort på flera år”. Jag som nyss uppdaterat alla familjealbum har nämligen stenkoll.

Sonen suckade, men gick med på det för min skull. Det uppskattar jag. Förutom yngsta är det nog jag som myser mest i juletid. Eller hela december faktiskt.

Följer Adventskalendern på TV, och tänker ut klappar. Bygger små berg av omslagspapper, etiketter och tejprullar så att det säkert ska finnas när det behövs.

Har redan putsat nästan alla fönster (som har akut behov vill säga) och instruerat maken att rengöra kamin och ugn. Och med jämna mellanrum köper jag hem skumtomtar med varierande smaker. Det är banan och päron numera och Gud i London, som Lena Arena i Julkalendern säger, vad det ska hittas på.

Men skumtomtar är det ändå, och trots bristen på snö är det julstämning i byn. Jag har börjat fundera på att använda min närmiljö i mitt manus Vårmörker. Jag skriver, och jag är så lycklig över det!