Författare: Louise Baumgärtner

Vissa av er kanske minns att jag gick med i en Facebook-grupp i våras med syftet att hitta fler vänner. Åren med utmattning, depression och familjeproblem har tagit en hel del av vårt sociala liv. Och det är något jag verkligen kan rekommendera, för oj, vad det hänt saker på den fronten.

Man behöver vara aktiv såklart, beredd på att lägga ner tid och engagemang och vara modig! Vad nervöst det var första gången jag träffade två nya väninnor i maj. Det roliga är att vi fortfarande träffas, och dessutom har vi vuxit i antal.

Jag har inte varit med på många stora träffar, men på den sista var vi sju stycken kvinnor. Att träffa personer man aldrig sett förut på ett ställe där man aldrig varit, presentera sig och ta del av andras livshistorier är verkligen berikande. Dessutom är det en påminnelse om att vara tacksam för allt man har.

Jag har barn och ett stabilt äktenskap med en man jag älskar. För mig är hus och trädgård inte en dröm utan en verklighet. Vi har arbete båda två och jag är åtminstone frisk nog att jobba (nästan) deltid.

I går träffade jag en av dessa nya väninnor själv. Vi njöt av något väldigt sött, med pepparkakssmul, grädde och seg kola när ett gäng kvinnor, prydda med små julhattar ramlade in på caféet. När de hälsade ovanligt formellt på varandra spetsade vi öronen. Och tio minuter senare hörde vi gemenskap på Facebook nämnas första gången. Tur att vår fika hade så mjuk konsistens annars hade vi nog satt i halsen när vi började fnissa tyst. Men visst är det värmande att hitta sätt att ses på istället för att sitta ensam?

Även julkänslan som smyger sig på värmer. Jag blev ordentligt uppmuntrad av att delta på Marks Bokfestival och har ökat min skrivtid. Ute är det dock kylan som ökar. Ingen snö men så här såg det ut hos oss i går.

Tack till dig som tittade in, och som sagt; ta hand om DIG, inte bara om andra❤️

Nu är det snart jul igen och bland balansen jag försöker hitta i att inte stressa och göra för mycket försöker jag även få familjen att hjälpa till mer.

Du som regelbundet tittar in här vet att det finns flera NPF-diagnoser hos oss, och jag har bl. a. gjort så mycket hemma, under lång tid.

Förklaringen till det hittas bara inte hos barnen, utan även i det faktum att maken jobbar mer än jag, och dessutom natt, så många dagsysslor som vårdbesök, att handla mat o.s.v. har legat på mig. Men efter sjukkhuset, där läkarna sa att min stressnivå var skadlig för mig, måste något hända på hemmafronten.

Jag har varken ork eller tid att skriva ett så långt inlägg jag skulle vilja, följande kan uppfattas som lite kontroversiellt, men för mig känns det både viktigt och aktuellt att skriva:

Föräldrar till barn med dessa svårigheter får ofta mängder av goda råd (om de har turen att få besöka vården vill säga). Det handlar om anpassningar för barnet, och hänsyn. Hur man kan ställa fram allt på morgonen för att underlätta, förbereda alla aktiviteter i god tid och påminna, jag har t.o.m. fått veta hur jag ska inreda hemmet för att även den som är ljudkänslig ska ha det drägligt hos oss.

En hel timme fick jag lyssna, en timme då jag satt gråtfärdig med dåligt samvete och tänkte ”för vilka pengar? Jag är utmattad och kan inte jobba så mycket som jag önskar. Vi kämpar ofta med att kunna betala räkningarna. Att göra om halva hemmet finns inte på kartan för oss”.

Väldigt många råd handlar om att vara lågaffektiv när aggressiviteten och utbrotten haglar som skurar över en.

Gå undan. Lugn sprider lugn. Välja sina strider. Andas djupt. Och fokusera på allt som funkar. Och det har jag verkligen gjort i åratal. Så bra att hen går i skolan för det mesta i alla fall har jag tänkt och förberett och planerat i timmar, städat undan mögliga handdukar och använt toapapper, och allt möjligt överallt. Samt stått ut med massa annat som jag inte kan skriva om. Många konflikter och situationer blir både absurda och bisarra. Som att säga en sak fel, och fortfarande efter fyra timmar, få höra det.

Jag vill inte skriva att jag fått felaktiga tips på förhållningssätt, eller att det är andras fel att jag mår dåligt. Däremot tror jag att det är lätt att både specialister, föräldrar och barn faktiskt går vilse i alla anpassningar ibland.

Självklart ska man ta hänsyn till den som har en diagnos men den personen måste också lära sig att ta hänsyn till andra.

Det pratas mycket om hur svårt det är för den som har diagnosen, betydligt mindre om de anhöriga. Som syskon. Och i allt föräldrar gör för att underlätta kan det nog vara lätt att missa det barnet/ungdomen kanske skulle kunna klara själv. De befinner sig ju i ständig utveckling.

Om du som är förälder nu vill hävda att allt du gör behövs, säger jag inte emot dig ett dugg. Bara du vet vart du och ditt/dina barn befinner sig, jag har som sagt varit där men hoppas nu att vi i familjen är färdiga att ändra på en del, och det tror jag att vi är.

Stort tack till dig som läste❤️🤗Ta hand om dig, inte bara om andra!

Nu är det exakt en månad sedan jag blev utskriven från MAVA (medicinska akutvårdsavdelningen) på SÄS efter tryck över bröstet och hjärtprover som gett diffusa resultat.

Jag är så tacksam över att mitt hjärta ändå såg fint ut, och resultatet var ”väsentligen normala prover”. Men läkarna poängterade också att min stressnivå inte var hälsosam, och att det måste bli någon förändring. Svårt eftersom det som stressar mig mest är barnens mående, men de föreslog en samtalskontakt.

Sedan jag kom hem har saker förändrats. Jag behövde nog läkare och sjuksköterskor som sa till mig att i långa loppet är min stress ohållbar. Min man får nu ta nästan alla konflikter. Men barnen tar också mer hänsyn, och har även börjat hjälpa till mer.

Detta blogginlägg är tänkt att hjälpa mig att minnas att förändringen måste bli bestående, inte bara vara i några veckor. För naturligtvis är inte barnen bovarna i dramat, de kan inte hjälpa hur de mår. Och jag är världsbäst på att hålla igång, fixa, försöka göra ännu mer. ”En jättebra mamma, men lite för mycket mamma”, sa en vän nyss. ”Om du förstår hur jag menar”? Visst gjorde jag det. Jag försöker ändra mig, och det gör faktiskt familjen också❤️🙏Men det är inte lätt.

Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin helg och hoppsan, redan andra advent snart🕯

En så stor dag det var i lördags då jag hade äran att vara med på Marks första, och förhoppningsvis inte sista, Bokfestival!

Och sitta på scenen med bl. a. Kristina Appelquist från Piratförlaget, och berätta om mitt skrivande.

Jag var väldigt nervös innan men väl på plats gick det bra, och var så ROLIGT! Så givande att få träffa andra, och betydligt mer produktiva och ofta välkända författare. Jag köpte Maria Richardsons senaste som inspirerande nog utspelar sig i Marks kommun, man ser en del av Kinna Centrum på framsidan.

Kunde förstås inte låta bli att köpa en av Appelquist heller, hade läst en deckare av henne i veckan och tyckte om såklart.

Enda nackdelen med Bokfestivalen var dagarna innan. Hjärtat bankade nervöst i bröstet som om det ville ut, och med tanke på mina sjukhusdagar nyss tyckte jag att det var otäckt. Men det var värt det ändå, alla gånger! Att bli uppmuntrad av andra författare och även av bibliotekarien som intervjuade oss, gav mig inspiration att skriva mer på Vårmörker. Det gjorde även en läsare som kom fram efteråt och berättade att hon tyckt otroligt mycket om Skuggvinter och hoppats på att jag skulle besöka festivalen så att hon fick en chans att prata med mig🙏🫶Så stort, för mig. Tack!

Nu har stressen i bröstet gått ner lite grand och jag har äntligen köpt nya batterier till min lille Buddha på nattduksbordet. Hoppas att det ska hjälpa mig att känna det lugn jag vill. Vad är det man säger, alla sätt är bra utom de dåliga?😉

Tack till dig som läste, ta hand om dig och stressa inte för mycket!

Något har hänt med mig sedan jag låg på sjukhus och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur som helst är jag skör med sänkt ork och humör.

Men tur att det finns bra böcker. Tur också att vi bor så vackert, bilden är från häromdagen.

Tack för alla välsignelser trots att livet gör ganska ont just nu. Tack för att jag har barnen som får mig att…känna mig trött och alldeles utmattad vissa gånger men så lycklig andra dagar och stunder!

Min äldsta vackra dotter sveper in genom dörren i pälsmössa och säger puss, puss fast inte till oss. Jag plockar alltid fimpar, bomullsrondeller, tops och massor av make up efter henne medan jag förundras över hur hon dels kan vara så slarvig och å andra sidan börja bli så vuxen.

Yngsta är envisheten personifierad, och känslostark som jag, men hennes skratt är så glatt och hon är så fin när hon planerar allt, skriver listor för och emot, och snappar med sina vänner när de inte är i närheten. Minsta pojken är inte så liten längre, utan tvärtom längst i familjen och den som får en längre pratstund med honom är välsignad i sig. (Att bjuda på pizza hjälper😉 Han är otroligt driven och smart och har blivit erbjuden jobb på gymet där han tränar.

Äldste sonen kör runt i sin ganska nya bil, så ofta när barn passerar vårt hus utropar de glatt ”gul bil”! Han har skaffat många nya kompisar på det arbete där han nu tyvärr måste sluta för att de inte har möjlighet att fastanställa honom.

Det oroar mig lite, men tack ändå för att han haft jobb ända sedan han tog examen för 1 1/2 år sedan. Nu är det mörkt ute och det är så sagolikt fint i vår by när det snöar.

Om det nu gör det, jag har suttit och skrivit manus i skrubben. Inte alltid en lycka, särskilt inte när det går trögt, men min alldeles egen välsignelse är skrivandet ändå!

Jag tycker att det är jobbigt att skriva detta inlägg men eftersom jag ser att folk löpande kikar in på bloggen gör jag det ändå.

Jag blev skickad till Akuten av vårdcentralen i måndags efter att ha haft bröstsmärtor i söndags kväll. Eftersom ett speciellt blodprov som skulle visa om det var hjärtrelaterat eller inte visade aningen diffusa resultat blev jag inlagd på SÄS. I två dygn.

Efter 48 timmar med EKG samt ultraljud kan man konstatera att mitt hjärta ser fint ut, även om mitt EKG är lite försämrat jämfört med tidigare undersökningar. Dock fick jag rådet att jag måste söka hjälp för mitt höga stresspåslag.

Jag förstår inte riktigt varför detta är så jobbigt att skriva, men jag gör det ändå, även som en påminnelse till mig själv att försöka ta hand om mig. Fast i sanningens namn tycker jag att jag gör det ganska bra redan❤️‍🩹

KRAM till dig som tittade in, det betyder mycket för mig❤️

Inte bästa veckan i mitt liv, men inte den sämsta heller. Däremot vacker.

Har njutit av både landet och staden, i ljus och i mörker.

Vandrat runt ensam, men tänkt mycket på andra. Dagen i stan påminde mig också om att det snart är jul. Men det kan väl inte stämma?

Nej, inte riktigt. Men man kan ju få för sig det när Willys börjat sälja lussekatter redan…Så jag har köpt en julklapp eller möjligtvis två.

I dag funderade jag på att bada. Obs, funderade. Det är lätt att vara kaxig när man bara tänker på saker. Efter mina två sista oktoberbad vet jag att det känns härligt innan. När man väl huttrar i bikini, börjar kliva nedför stegen och huden möter det iskalla vattnet känner man sig galen. Men när man väl gjort det – då ångrar man sig inte.

Nu blev det inget bad i dag. Däremot något roligt om en stund. Och i kväll tänker jag njuta av denna🔽

Livet är kort, som en annan bloggare skriver. Så det gäller att ta vara på det.

Helgen bjöd sannerligen på en blandning av känslor. Sent på lördag eftermiddag kom vänner vi inte träffat på länge och det var så härligt att ses. Vi åt och snackade så det stod härliga till och några av barnen gick på Pokemon-promenad i skymningen.

Dock inleddes lördagen med att jag var väldigt låg. När jag nu tänker efter hade mitt känslomässiga gråväder dragit in redan på fredagen, varför vet jag faktiskt inte. Vissa gånger är det nog så att jag tryckt undan mycket irritation och ledsnad när det inte funnits plats, varit lämpligt eller jag orkat. Och/eller så är det klimakteriet. Vad det än var så var jag otroligt känslig och gråtig. Men för en gångs skull gjorde jag precis rätt; jag höll mig undan.

Alla som besöker min blogg regelbundet vet att vi är en känslostark familj, med NPF-diagnoser och annat. Så att vara känslig mamma passar sällan bra här. Nu blev det inte helt konfliktfritt ändå, men ganska, och jag fick ovanligt mycket städat och tvättat vilket aldrig är fel. Dessutom blev det en promenad med fint sällskap i går. Yngsta ville otippat följa med, och vi fick en fin stund bland virvlande höstlöv.

Nu är det måndag, jag är lite mer uppåt och ägnade min förmiddag åt att skriva. Det gick väldigt trögt, men så är det ibland. Annat är det med läsandet. Sarahs val av Marie H Lundh är fortsättningen på Sarahs lag, och trean i Nordmyr-serien heter Sarahs mål.

Det är skratt, blandat med allvar och allt däremellan när juristen Sarah från Stockholm placeras i Norrland under sin domarutbildning. Läs genast om du inte gjort det! Själv funderar jag på att ge mitt manus en chans till. Men först ska jag äta en skiva nybakat bröd. Ta hand om dig, du som tittade in och tack för att du gjorde det.

Som NPF-förälder får man, om man har turen att ha den kontakten, en mängd goda råd från psykiatrin. Att vara lågaffektiv är ett av de främsta. Backa, eller gå undan. Välja sina strider. Lugn smittar. Kärt barn har många namn, så att säga. Och naturligtvis är det goda och kloka råd.

Problemet är att många av dessa föräldrar, i likhet med mig, brottas med både utmattning, depression och ångest, ofta som en direkt följd av barnens problem. Och det är inte så att man inte försöker följa dessa råd. Tvärtom har man i många fall utvecklat en väldigt hög tolerans för sådant man aldrig trodde att man skulle acceptera.

I familjer med dessa svårigheter upphör vanliga regler att gälla. De kastas omkull av utbrott, gråt, förtvivlan och psykisk ohälsa. Annat blir viktigt än i familjer som fungerar mer normalt. Då fokus måste ligga på att allt behöver fungera så smidigt som det går, och man befinner sig i överlevnadsläge…det är svårt.

Jag orkar inte riktigt fördjupa mig här, och kan av integritetsskäl inte heller.

Men för att bara kort sammanfatta det jag började inlägget med så känns dessa råd ibland som hån. Självklart vill man vara lugn, stöttande och kärleksfull, alltid❤️

Men det orkar jag inte. När ett, eller flera barn skrikit och gapat i timmar är man fullständigt dränerad, vilket givetvis gäller alla i familjen.

Det har hänt att jag bara sprungit ut, eller gömt mig i sovrummet och gråtit. Och även jag har gapat och skrikit såklart. Inte lätt att skriva men när man slits itu, av oro och förtvivlan för sitt barn och situationen, när man inte får sova ostört, när man blir utskälld för att man sa ett ord fel som missförstods och detta händer gång på gång, år efter år…Ingen som är trasig kan vara sitt bästa jag – ändå fortsätter man försöka.

Måste avsluta med att tala om att jag älskar mina barn över allt annat❤️Det är inte deras fel att det är så här, och de är allihop snälla och goda kämpar som gjort oerhörda framsteg, speciellt nu det sista.

Och yngsta kom i väg till skolan i morse, om än med tunga steg, och för det är jag så tacksam. Tack också för fina kommentarer och mail angående förra inlägget🙏

Från att ha glatt mig ända sedan i våras, och senast i ett inlägg i går, slog den till i dag;

Skol-ångesten. Egentligen började det redan i går, med oro och motvilja. Jag vill inte, jag orkar inte…Vi kom överens om att hon skulle gå upp i dag, göra i ordning sig som om hon skulle i väg, och känna efter under tiden. Sagt och gjort. Men det gick inte. Hon blev hemma, och då var hon nöjd. Jag däremot blev leden och bekymrad, och ja, det är jag väl fortfarande. Så jobbigt som det var i morse har det inte varit sedan i våras….

Samtidigt försöker jag att inte springa i väg i katastroftankar. Jag vet att hon kämpar i skolan och att hon varit trött det sista. Och visst har vi bromsat vissa aktiviteter. Men det är svårt, speciellt när det gäller vänner. I perioder har det varit väldigt tomt på den fronten, och det roliga ger också energi.

Ändå sitter jag här nu och frågar mig om vi borde gjort annorlunda, eller om vi missat något? Jag vet, detta är bara en dag. Jag hoppas så att det är just det, inte början på en ny jobbig fas…

Kram till dig som kikade in och läste, oavsett om du kommenterar eller inte betyder det mycket för mig och jag hoppas att min blogg även ger dig något❤️