Författare: Louise Baumgärtner

En högst vardaglig rapport kan tilläggas. Bara jag som sitter i soffan ensam hemma förutom en sovande make, och dricker kaffe och äter lakrits jag hittat. Och konstaterar att hösten är vacker.

Men när jag skrev i förmiddags befann jag mig med Lina och barnen i ett snöoväder. Visst är det underbart att besöka olika världar med hjälp av litteraturen, oavsett om det är eget påhitt eller andras?

Även om jag älskar snö är jag tacksam att den inte kommit än, utan att det fortfarande är ovanligt milt många dagar. Har ingen badlust i dag, dock.

Det får räcka med att baka frallor, har just satt en deg, och skapa ordning i hemmet till alla kommer hem.

Yngsta dottern är hos sin bästa kompis medan äldsta träffar pojkvännen, och äldste sonen har brunchat och besökt en simhall med arbetskollegor. Yngste sonen har slutat skolan och är väl på väg till gymet, där han senare ska möta upp maken.

Tänk att nu tränar alla i familjen utom jag. Och tänk att jag, efter många år av ständigt sällskap hemma, och milt sagt jobbiga perioder, nu får ganska mycket egentid medan familjen har det bra, var och en på sitt håll. Det är jag så in i bomben tacksam över🙏

…de allra flesta kan helt klart få sitt liv att skimra mer. Ett enkelt, och kanske det bästa(?) är att ta vara på ögonblicken och stunderna vi tycker om. Inte bara låta dem passera obemärkt, utan tvärtom, hålla kvar dem.

Är det dumt av mig att skriva att det är enkelt? Ja, kanske. Det krävs både medvetenhet och träning. Men det är så värt det!

Det sista har jag upptäckt att kalla bad får mig att vara här och nu. Likaså mitt skrivande, och när jag läser i sängen om kvällarna.

Hoppas att du som kikar in här har dina passioner som får dig att känna dig lycklig, och mindful, det har du säkert.

Ett annat sätt att ta vara på livet är att vandra bakåt i tiden. Förra veckan kom sista årets bilder på posten, och nu har de satts in i album. Jisses, vilket jobb, för jag gör barnens album också och året har innehållit resor, en bal, studenten och massa vardag förstås. Jag älskar att försöka fånga kärnan i allas vardag. Därför har barnen även bilder på sina skolor, på gymet, och naturligtvis sina rum, vänner, hur vårt hus ser ut, antal kaniner, släkten såklart o.s.v. i all oändlighet… Jag är helt matt efter allt dokumenterande, men nöjd! Här är några foton från senaste nyårsafton i vårt album.

Syrran med familj bjöd oss till stugan de hyrt och det hade vi nog kommit ihåg, i några år. Men hade jag inte haft bilderna hade det förmodligen fallit bort att jag var extra glad att jag var vegetarian eftersom jag fick en ljuvlig kantarellpasta kryddad med saffran, medan de andra fick en rätt med köttfärs. Eller att det kom ett tunt snötäcke under kvällen, och att marschallerna lyste så fint på trappen. Samt att vi spelade julklappsspelet. När yngsta såg bilden när vi spelade (inte med här) sa hon genast: Åh, nu minns jag. Simon fick allt godis. Kontentan är att stunder, ögonblick och minnen betyder så mycket. Även de som inte glittrar😉

Det blev inget bloggat i veckan – men…

Ja, faktiskt. Det var kallt, men väldigt uppfriskande. Och så vackert!

Två dagar senare var det dags att skrapa rutorna på morgonen. Men vilken början på hösten vi haft!

Senast för två veckor sedan travade yngsta i väg i shorts på morgonen. Undra hur oktober blir? Här kommer några bilder från sköna promenader i milda september.

Tack till dig som kikade in, vem du än är!

Det blir ett bra namn på detta inlägg tänker jag nu när jag sitter precis här🔽

Och passar kaniner med sällskap av höstsolen. Precis hemkommen efter att ha träffat dessa

Rasen heter svensk dansk gårdshund och finns hos min vän. Hembakt äppelpaj blev det också i deras uterum där det var riktigt varmt. Men tur att jag badade i förrgår, för så här såg det ut på skogspromenaden i går.

Det är fint att sitta här och se kaninerna springa runt och äta gräs under klarblå himmel, medan luften talar om att det är höst. Ibland blir jag helt andäktig av att leva. Så jag måste ställa mig på min här och nu – matta och bara andas

När jag var utmattad 2018 fick jag börja hos en psykolog på vårdcentralen som lärde mig att vara i nuet. Det tycker jag mycket om. Och vissa dagar, som denna, är det extra njutbart att stanna upp.

Ser även fram emot kvällen då jag och maken ska titta på serie, något som är nytt för oss men som funkar nu när det är lugnare hemma. Då ser det ut så här. Trevlig kväll, eller dag beroende på när du tittar in🍂

Visst, nu är det höst och kanske inte det ultimata tillfället för ett bad, men när jag skrivit på Vårmörker i morse bestämde jag att nu var det dags.

Jag ska inte sticka under stol med att det var en aning kluvet att gå till bilen klädd i jacka och ändå frysa och samtidigt veta att det snart var dags att frysa ännu mer. 6 grader, molnigt och lite blåsigt.

Det hela gick snabbt kan jag tala om. Men jag doppade allt huvudet och simmade en liten bit. Belöningen kom efteråt, en pigg och klar känsla som höll i sig. Genom den varma duschen, lunchen och så kakor och äppelpaj med både vaniljsås och grädde på eftermiddagen. Men för en timme sedan blev jag otroligt trött. Det beror förmodligen på att jag gått upp innan halv sex de flesta dagar denna vecka, för att hinna skriva så mycket som möjligt.

Nu väntar jag på att maken ska ropa att pizzan är färdig, och sen är det inte mycket kvar av dagen – eller mig. En stunds kriminalserie och en kopp te. En skön dag, full av välbehövlig återhämtning med andra ord🙏

I en intervju när Skuggvinter nyss kommit ut fick jag frågan hur en fyrabarnsmamma hinner skriva? Det hinner man inte, svarade jag, men man gör det ändå.

Det har gått några år sedan dess och barnen är större, men eftersom vi har det lite trassligt är det fortfarande svårt att hinna. Mitt bästa knep för att hinna sno åt mig långa stunder är att lägga mig tidigt och gå upp tidigt.

05.10: Jag har ställt klockan på 05.25 för att äldsta dottern ska ta bussen 06.01 till jobbet. Hon vaknar ofta inte själv, trots ställd väckarklocka. Men i dag har hon faktiskt gjort det upptäcker jag. Eftersom jag ändå lovat att väcka yngste sonen 05.35 så sätter jag på kaffet och tar med det ner till tvättstugan där jag sätter på en tvätt. Väcker yngste sonen och gör mackor och packar matlåda till äldsta.

Om någon här vill inflika att hon borde göra det själv är min förklaring att med tanke på hennes vikt och hur hon mått de sista åren är jag så glad att hon har ett jobb och orkar arbeta, så det är ett kärt besvär.

06.00 När båda två gett sig av duschar jag och tvättar håret. Sedan vaknar yngsta med en stor gäspning. Jag fixar nu frukost till både henne och mig medan jag ser till att hon även dricker, tar sin medicin o.s.v. Allt går ganska friktionsfritt i dag.

07.30 Jag hänger tvätt, och tar hand om kaninerna. Ger dem hö, halm, mat med morötter i (!) och vatten.

08.00 Här skulle jag vilja skriva att jag skriver för det var min plan. Men i stället tar jag tag i stöket i köket….

08.45 Dags för manus Vårmörker!

Och det var min förmiddag det, som avslutades med en skön skogspromenad. För tydlighetens skull behöver jag tillägga att tre dagar i veckan åker jag till jobbet, men inte på måndagar och onsdagar.

Tack för att du kikade in och läste, vem du än är.

Här kommer ett stycke ur Vårmörker som jag arbetar med nu. Det finns i början av manuset, och det är här trakasserierna mot Lina börjar. Du som vill veta vad Vårmörker handlar om hittar handlingen här:

https://mitt-liv.blog/2024/09/04/vad-handlar-mitt-manus-om/

”Bara ett glas skulle hon unna sig, nu när barnen somnat. Lina hade fått undan kvällsmaten, tryckt i gång diskmaskinen, och försökt föra lagom mycket oväsen så att barnen skulle höra att hon var där, bli trygga och somna. Den första kvarten hade Jakob ropat god natt flera gånger, men nu var det lugnt. Ute i hallen lyssnade hon uppåt. Konstaterade att det var tyst och att hon borde hon ha dammsugit vid ytterdörren, det var fortfarande grus kvar där. Men nu tänkte hon inte riskera friden. Med tysta steg gick hon i stället nedför trappan till källaren. Den rymde, förutom tvättstuga även förråd och en sval matkällare, och det var till den hon var på väg nu. Hon hade valt att ställa flaskan där i stället för i kylen. Rött vin skulle inte vara för kallt. Och Micke behövde inte veta att hon drack på veckorna.

En stund senare välkomnade Lina lättnaden som spred sig i bröstet. Som om det med ens blivit lättare att andas. Och han skulle väl förresten inte säga något! Även om han klagade på att kollegorna hamnade i baren på kvällarna, gjorde han dem ofta sällskap. Och han drack inte alltid Ramlösa. Skyllde på att arbetet krävde det. Hon sköt undan den ovälkomna tanken, att hennes enda arbetsrelaterade orsak att dricka var att hon saknade ett jobb, och tog ännu en klunk.

Det var skillnad när de träffades, då hade hon haft problem med alkoholen. Men herregud, nu var inte alls som då. Då, när hon varit yngre, kunnat festa runt och gjort det också. Ingen hade sagt något , även om hon anat vad de tänkt. Det är sorgen över föräldrarna, låt henne hållas, det går över. Eller så hade de bara varit konflikträdda och bekväma och tittat åt andra hållet. Micke hade gjort tvärtom. Det var därför han, av alla män som tävlat om henne, vunnit. För att han tagit henne på allvar, och sedan, när allt djupnat, älskat henne på riktigt. Saknaden som sköljde över Lina borde inte ha överraskat henne, men det gjorde den. Numera kändes det som om han var mer gift med jobbet än med henne.

Hon tog med sig glaset och ställde sig i dörröppningen mellan kök och vardagsrum. I eftermiddags när Jakob lekt där med sina bilar hade hon varit irriterad, och utan framgång försökt få honom att städa efteråt. Men nu, när hon betraktade röran han ställt till med, såg hon vad han egentligen hade gjort. Han hade skapat hemtrevnad i det stora rummet som förutom den jättelika beigefärgade soffan fylld av kuddar, tillhörande bord och så kakelugnen i andra änden var tomt på möbler. Just nu förstod hon även Mickes invändning mot att de, fel hon valt beige som grundfärg. Hon visste att det skulle bli bra när det var färdiginrett, men det var det ännu inte. Det var bara tyst och kalt och så mörkret som tryckte mot fönstren. Det var inte bara barnen som hade svårt att vänja sig vid det nya, det hade hon också. Och det var förresten inte bara Micke hon saknade.

Hon fyllde på glaset utan att reflektera över det och sjönk ner i soffan. Hon saknade alla ljud som funnits i Göteborg, pulsen, just nu saknade hon till och med lägenheten. Och Marina och Bea. Om hon skulle vara ärlig var de nog mer bekanta än vänner. De hade hittat varandra på områdets gemensamma lekplats, och förmodligen förenats mer på grund av oviljan att diskutera ekologiska puréer och bäst kräm mot böjveckseksem än något annat, men skit samma. Det var dumt att hon inte hört av sig till dem tidigare, hon hade lovat att göra det, men hon skulle det precis som hon skulle ringa Josefines mamma. Josefine som ringt på ofta, och fått Sofia att skratta högt och lyckligt. Sofia, ja. Där kom det onda tillbaka, det hon försökt trycka undan hela dagen. Hon misstänkte att Sofia stöttes ut i barngruppen. Hon hade lagt märke till det flera gånger, och bett en av pedagogerna, Sanna, att hålla ett öga på henne och återkomma. Frågan hon ställt sig några gånger det sista kom tillbaka. Hade de gjort fel som flyttat? Vad var det för mening med att bo i hus om ingen kom och hälsade på?

Lina reste sig och gick ut i köket igen. Bra att det funnits så mycket vin kvar, lite marginal, nu när hon äntligen vågade umgås med sina känslor. Erkänna att det gjorde ont och att hon kände sig ensam. Hon sneglade mot mobilen där den låg på köksbordet, men visste att det inte var någon idé att titta närmare på den. Hon skulle inte missat om han hört av sig. Då började den vibrera. En liten lycka, som gjorde att det blev ljusare i bröstet. Precis när hon behövde det. Men det var inte Mickes nummer såg hon när hon tog upp telefonen utan ett dolt. Helt kort fladdrade det till av oro inuti. Det hade väl inte hänt något?

Linnea Dahlgren. För ovanlighetens skull svarade hon med sitt fulla namn och undrade om det hördes att hon druckit? Men personen i andra änden sa ingenting.

Hallå?

Någon andades i luren. Eller var det bara brus? Lina tryckte mobilen mot örat för att höra bättre. Det lät verkligen som andetag och mitt i rädslan tog ilskan över. Det var ett bra tag sedan, ja, det var det verkligen, men detta hade hänt förut.

Det går att spåra det här, bara så du vet, sa hon och kämpade för att låta stadig på rösten. Och det är inte okej”!

Jag tyckte att jag höll förkylningen stången. Men lagom till att jag skulle jobba två dagar i rad och avsluta med firmafest slog den till på allvar. I två dygn har jag knappt kunnat röra mig utan sällskap av en näsduk.

Men, värre kan man ha det…Detta är min utsikt just nu.

En trogen läsare av bloggen förstår här att jag sitter i trädgården och dricker kaffe medan jag passar kaninerna, de två som tycker det är spännande att rymma ibland, och som, trots åtgärder, lyckas lite väl ofta…Här är en av dem, Sötnos.

I övrigt har jag inte mycket spännande att säga. Eller jo, kanske. I nästa inlägg kommer ett stycke ur pågående manus Vårmörker. Och nu finns Skuggvinter åter på Adlibris och Bokus. Kram på dig som kikade in, vem du än är.

De sista dagarna har bokstavligen talat flugit förbi…Dels beror det på att maken fortfarande har svårt att göra något med händerna, tyvärr. Tur i oturen är att äldste sonen är ledig för tillfället, så det är han och jag som gör typ allt. Som ett tack bjöd jag honom på bio i helgen.

Att en elektriker kom i går och fixade med belysning i köket har också lyst upp.

Men att tiden flyger beror också på att jag börjat skriva igen! Eller rättare sagt hänga med mitt manus. För vad gör jag egentligen? Jag bläddrar, begrundar och letar kapitel. Det finns MÅNGA versioner av Vårmörker. Det hjälpte inte att Word (eller vi)? sparade dubbelt (trippelt)? när maken skulle skapa ett s.k. moln när jag bestämde mig för att återuppta arbetet med Vårmörker. Jag går igenom dokument för dokument, en del av dem med bara små skillnader och letar kapitel jag vet att jag har. Någonstans.

20 grader ute i dag, sol och en svag känning av något i kroppen. Lite i halsen och obestämd värk i kroppen. Men jag tror att det kommer ge med sig. Och jag tror att det kommer ordna sig med Vårmörker. På något vis.

Skolstarten har gått så bra. Yngsta får beröm och lovord på plats. Men priset betalas hemma, i form av ångest, utbrott och ändlösa diskussioner som ingen vet början eller slutet på efter en stund…

Jag skriver naturligtvis inte detta för att lämna ut oss. Jag brukar nämna så lite jag kan, även om de som känner oss förstås vet. Jag har dessutom väldigt snälla bloggläsare, men är samtidigt medveten om att jag inte vet vem som läser. Av den anledningen finns det mycket jag inte kan skriva här.

Nej, jag berättar för jag vet att vi är långtifrån ensamma om svårigheter och hoppas att den insikten i sin tur kan hjälpa andra. Ge inte upp förälder/anhörig! Jag har sett mina barn vandra genom mycket mörker – och hitta glädjen, och vänner, och kraften igen!

Som vanligt är det mycket bra hos oss med. Yngsta har hittat en ny vän! Häromdagen var jag på ett föräldramöte och fick bara goda intryck. Och i november kommer jag antagligen tacka ja till en författardag som biblioteket i vår kommun anordnar. Om jag säger ja är det också för att jag inte ska sluta skriva nu – även om livet är tungt och jag så trött emellanåt.

Varmt tack till dig som tittade in här. Hoppas att du får en fin helg🫶