Författare: Louise Baumgärtner

Igår hade ett av barnen ett ångestfyllt utbrott. Det var vidrigt.

Det finns stunder när man känner att man inte kan göra något alls för att lindra, Jag och maken har deltagit i utbildningar för detta. Men det tar tid att lära sig, för man fylls av så mycket vanmakt i stunden ,och expert på att se sitt barn lida blir man nog aldrig.

Idag hoppas jag på en annan dag. I skrivande stund är jag ensam uppe, och jag ska ta djupa andetag och be böner innan jag påbörjar väckningen. Nu på förmiddagen står även tandläkarbesök för ett av de andra barnen på schemat, och akupunktur för mig. Sedan blir det förhoppningsvis skrivande.

Avslutar detta inlägg med något upplyftande, nämligen dessa små:

Tackar dig som tittade in och önskar dig en fin fortsatt vecka🫶

Helgen innebar två bra saker- bad och bio! Jag hade varit varm i flera dagar pga värmen när jag äntligen slängde mig i sjön, både lördag och söndag. Äldste sonen gjorde mig sällskap en av dagarna. Vi gick även på bio. Jag som knappt tål skräck såg LongLegs. Väldigt snygg, sevärd – och otäck.

Men det har även varit lite otäckt hemma, och det beror på makens fall på en trottoar i fredags i Göteborg. Han kan knappt använda händerna, och har blåmärken lite varstans i ansiktet.

Inget manus Vårmörker i helgen – tiden och händerna (mina alltså) behövdes till annat.

Men i dag blev det tid.

Nu på kvällen skulle vi äta hemmagjord pizza. Maken som brukar stå för det hela, även om jag ibland bistår med deg, uteblev i dag. Barnen hade många (olika) åsikter om hur pizzan skulle göras, eller möjligtvis inte göras. Mitt ”nu kör vi lugna puckar” drunknade i tumultet. Ett av barnen sa att vi var den värsta familjen han visste. Sedan droppade de iväg till sina rum, med pizza i stora lass, och det blev lugnt. Maken berättade en historia för yngsta på sängkanten medan regnet strilade ner utanför. Det gör det fortfarande. Jag är så förtjust i boken jag läser för tillfället.

Och så glad i mitt manus. Se där- två bra saker till!

De sista dagarna har varit hektiska. I torsdags hade jag ett inbokat långt samtal med Försäkringskassan, och i går stod ett planerat sjukhusbesök med ett av barnen på schemat.

Efter diverse nödvändiga ärenden på hemvägen mådde jag illa och var stuptrött när jag väl kom hem. I torsdags uteblev sömnen jag behöver varje dag, så nu hade jag bestämt mig för att göra minsta möjliga.

Jag släppte ner matkassarna på golvet och skulle just ta Alvedon mot huvudvärken när telefonen ringde. Ett av barnen – från övervåningen. Jag svarade och hörde ett obestämt kraxande från den ungdom vi frånvaroanmält samma morgon pga halsont.

Jag gick upp till honom. 28 grader ute och stekhett på rummet. Han hade knappt druckit och hade 39,5 i feber.

Det blev Alvedon, rikligt med vatten, hemmagjort potatismos som jag fixat dagen innan, och stekt lax till oss! Efter en timme mådde han avsevärt bättre och jag kunde äntligen vila en stund. Ljuvligt nog var det bara vi hemma, äldste sonen hade skjutsat maken som skulle på After Work i Göteborg till bussen, äldsta dottern jobbade och yngsta var med vänner.

När jag gick upp en timme senare var jag fortfarande seg, men vid gott mod. Kvällen bestod av stöket i köket, en stillsam 60-tvätt, småprat med yngsta och hämtning av äldsta. Avslutade med denna bok som jag älskar:

Från början hörde vi till samma förlag, och jag fick läsa hennes Blått blod, rött hjärta i utbyte mot min Skuggvinter. Sedan dess har hon publicerat flera alster, bl. a. ovanstående. Jag som har otroligt svårt att slita mig från thrillers har alltså nu hittat en romance jag genuint tycker om. Somnade gott med tankarna på Fröken Högman och Herr Westerberg, boende på Marstrand på 1800-talet.

Ironiskt då att natten skulle utspela sig på följande sätt: Jag sov djupt i fyra timmar, ovanligt länge för att vara mig. Och sedan upptäckte jag att det var för tyst i sovrummet. Klockan visade 03:03 och om allt varit som det skulle hade maken redan legat där.

Fylld av onda aningar gick jag upp, bara för att konstatera att allt var mörkt i huset och att även äldste sonens skor saknades. Lyckligtvis fick jag tag på honom direkt🙏Det visade sig att maken ramlat på en trottoar. Han hade lite blåmärken men behövde inte vård.

Efter att ha skjutsat äldsta dottern till jobbet tidigt i morse behövde jag lugna nerverna, vilket jag gjorde med brödbak.

Det blev ganska många frallor.

Jag sitter i trädgården nu och passar kaninerna. Feberfritt läge här i dag, vilket jag är tacksam över. Maken sover och jag vet inte riktigt hur han mår. Men denna stunden är min.

Här kommer en liten presentationen av det manus jag skriver på nu, Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstan för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel.

Även storebror Olof bor i stan, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna.

Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Lördagen inleddes med att jag körde tre förväntansfulla unga män till Landvetter, Prag var målet. De ska bl. a. ha besökt ett Öl-Spa vid det här laget!

Helgen innehöll även en vän som kom förbi med kantareller och stannade på grillat. Lite kallt att sitta på altanen, men vad gör man inte för att förlänga sommarkänslan?

Man kan ju bada vilket jag gjort också. Efter att ha kommit hem från Landvetter slängde jag mig i solkysst vatten. Där låg jag och flöt på rygg en stund och begrundade saker och ting. Jag vet inte om det är så för alla, men jag hamnar i ett annat tillstånd när jag badar och det ger mig perspektiv.

Söndagen innebar ett tungt besked som jag inte kan skriva mer om nu. Men förenklat skulle man kunna säga att jag sammanfattat helgen i inläggets rubrik.

Denna måndag började kl 05.55 med att jag hittade äldsta dottern sittande i trappan med dimmig blick.

Jag vaknade precis och vet inte hur jag ska orka ta bussen.

En halvtimme senare satt vi i bilen, då hade hon fått i sig frukost och hade mer färg på kinderna. Tur det, för hennes jobb är krävande. På vägen försökte jag ringa mitt mest svårväckta barn några gånger, utan resultat.

Men när jag kom hem var han ändå vaken.

Då återstod paniken för yngsta, som varken hittade nycklar eller reservnycklar till skåp och skola. Och när vi väl fann dem hade vi båda mist tålamodet några gånger och bussen hade gått. Men nu var det maken som fick skjutsa. Eftersom vi bor i en liten by går det bara några bussar om dagen.

Nu har halva dagen hunnit gå, och jag har suttit i bilen ännu en gång – och är på väg igen. Fika med mina nya väninnor på gång! Läs gärna föregående inlägg om ensamhet om du inte gjort det. Och KRAM på dig, vem du än är. Jag önskar dig en fin start på veckan🫶

För dryga halvåret sedan var hon ensam. Ingen ringde på mobilen eller på dörren. I perioder har det varit så, men denna var extra lång. Eller så upplevde jag det bara så.

Som förälder är det givetvis plågsamt att se sitt barn olyckligt. Vi försökte hitta på så mycket som möjligt med henne, både små och större saker. Men så en dag hände något. Hon började gå ut själv. Ibland ringde hon och sa ”jag är med…Ring när jag ska komma hem”.

Detta började inträffa allt oftare. Och i går hade hon med sig en ny klasskompis hem, frågade på sms om det gick bra. Klart att det gjorde🙏

Även jag var ensam fram till ganska nyss. I de sista inläggen har jag skrivit kort om hur min utmattning , depression och barnens diagnoser har gjort att vi (nu syftar jag på mig och maken, även om det drabbat barnen med) tappat mycket av vårt sociala liv. Faktiskt nästan allt. Men i våras gick jag med i gruppen Väninnor på Facebook 50+, med syftet att hitta nya kompisar. Jag hade tänkt på det ett tag, men tvekat. Det verkade så desperat. (Men jag var ju desperat)!

Den värsta rädslan var ändå denna; tänk om jag gick med i en grupp för ensamma och ingen ville stifta bekantskap med mig där heller🥹

Nu förstår jag att det var min depression som talade, men tyvärr fattar man oftast inte det när man är deppig…

Någonstans vågade jag ändå! Och vann – några nya vänner som jag träffat flera gånger, och en som jag skrivit med i flera månader på Messenger!

Dags att avrunda, måste påbörja dagen. Men du som läsare förstår kanske vad andemeningen i detta är:

GE INTE UPP om du eller någon när och kär har det svårt, det kan vända…Även om du inte tror det. Inget förblir detsamma alltid, det är sant och en sann tröst. Kommer berätta mer om vad vi brottats med för svårigheter, då inlägg av den typen blir lästa av många, varvat med uppdateringar runt skrivandet på mitt manus och ett ganska mysigt familjeliv – trots allt…

Orsaken till att inlägg av den dystra sorten blir extra populära är inte på något vis konstig; vi går alla igenom utmaningar och behöver känna att vi inte är ensamma i det. Så KRAM på dig vem du än är🤗Hoppas att du får en fin helg!

Eller ska man skriva luckor?😉

Våra nya köksluckor kom ju i torsdags.Ändå döpte jag inte detta inlägg fel, för det är som om alla LYCKOR kommer nu.

Ett av barnen har, efter perioder av problematisk frånvaro fått en jättefin skolstart🙏Vi är så glada och tacksamma över det. Och skulle det vända…ja, då vet vi att det kan vända uppåt igen.

I dag är dessutom dagen då vi varit gifta i 20 år! Vi ska ut och äta i kväll. Hur bra får det vara egentligen?!

Visst, allt är inte perfekt. I fredags åt vi en god middag för att fira nya köket, en måltid fri från bråk – bara det borde firas🥂( Kan också handla om att den bara var en kvart lång). Hur som helst har dagens inlägg stora likheter med förra där jag berättade att vi varit med om så mycket de sista åren: Utmattning och depressioner, diagnoser och oändligt många tärande konflikter (där jag och maken gjort och sagt massa fel men långsamt lärt oss)…

Skolproblem och mycket ångest hos både barn och vuxna. Ensamhet, mobbning, utanförskap.

Men – det har vänt🙏Och om du som förälder brottas med svårigheter och oro för ditt/dina barn vänder sig dagens bloggande till dig:

Först och främst, barn och ungdomar är fantastiska, och inte att förglömma; de befinner sig i utveckling, hela tiden. Ibland märks det inte på länge. Man kan tycka att det står still och tro att det är dömt att göra det. Men…så plötsligt vänder det!

Det kan vara extra stöd som är hjälpsamt, en jättebra kurator eller specialpedagog, en ny kompis, klass eller någonting som händer inuti.

Ge inte upp. GE INTE UPP! Sök hjälp om det behövs och ge inte upp där heller. Jag vet att det kan vara så jobbigt att man knappt vet om man ska klara dagen, men som förälder orkar du mer än du tror. Och när du inte gör det är det okej❤️Ge dig själv en stor kram då, och krama ditt barn/barnen med🤗Förresten, gör det alla dagar. Och ta en dag i taget, hela tiden när det behövs.

För en sak är sann och det är att inget förblir detsamma, allt förändras om än i små, små steg. Och ibland med stora hästkliv…

Stor kram från en annan mamma

Så hände det sig i torsdags att jag gick till jobbet och kom hem till ett nytt kök🙏

Efter 14 år med bruna köksluckor från 70-talet blev ovan syn en smärre glädjechock kan jag meddela. I fredags åt hela familjen en god middag tillsammans för att fira.

Jag kunde inte låta bli att lägga ut foton på Instagram av den sort jag innan varit avundsjuk på – för att jag velat ha ett snyggt kök. Well, nu har vi det. Och som pricken över i:et fick vi besök av nya vänner i går☺️

Vi har haft det så jobbigt i åratal. Med min utmattning, barnens diagnoser och tonårsproblem, skola och annat. Men just nu har vi det så bra att jag har lite svårt att ta in det. Min oroliga vana trogen går jag istället och undrar om något katastrofalt ska hända. Men – jag njuter också. Även av mitt manus, trots att…vad ska jag säga?

Jag har börjat skriva igen och det går skitdåligt. Jag vet inte vad jag ska skriva, eller i vilken ordning. Vilka kapitel kan fortfarande användas? Jag suckar och stånkar och maken säger att det är sig likt. Så allt är säkert precis som det ska vara med andra ord.

Obs! Detta inlägg innehåller endast peppande bilder som jag kan titta på när jag behöver.

Så har jag åter kommit igång med skrivandet på mitt manus Vårmörker. Och inte nog med det. Jag kontaktade även mitt förlag Visto för att fråga om det går att återaktivera Skuggvinter i handeln igen.

Just nu finns den tillgänglig enbart som ljudbok eftersom jag valde att ta bort den från fysiska boken från nätet. Jag skrev ju ändå inte längre (och har heller inte många ex kvar). Hur som helst, när jag ringde Visto kunde hon placera mig direkt. Förvisso har jag ett ovanligt efternamn, men det var titeln hon kände igen, trots att det snart gått sju år sedan utgivningen. Hon hade både läst och gillat Skuggvinter, och tyckte att det var jätteroligt att jag börjat skriva igen!

Sammma sak när jag lade ut ett inlägg på mitt konto på Instagram där jag varit inaktiv LÄNGE. Både vänner och författare hälsade mig välkommen tillbaka. Jag hade varit saknad skrev en av dem t.o.m. och det var fint att se mig. Jag blev så otroligt tagen och rörd, inget av detta hade jag väntat mig.

Så hur känns det då? Lika delar märkligt, och märkligt välbekant. Det är så mycket jag att skriva, det finns i hela mitt system. Och när jag påstår att jag inte skrivit på nästan två år (1 1/2)? är det ju manuset jag menar. Skriver gör jag dagligen, på bloggar eller annat.

Men min lycka över att skriva på Vårmörker igen grumlas av rädslan att tappa lusten. Åtminstone till jag pratade med maken om saken. Vad ska jag göra om jag inte vill längre? Om jag vaknar och all lust är borta?

Då skriver du ändå, sa maken. Som du alltid har gjort.

Och visst är det lustigt hur man glorifierar saker i efterhand? Som att jag bara älskade att hänga vid datorn? Yeahh, right.

Det fanns massa gånger jag satt med mitt manus trots att all inspiration saknades.

En del beroende på att under småbarnsåren var det the one and only egentid. Både man och barn vande sig vid att man inte fick störa när jag skrev. Barnens kompisar vande sig. Även om det inte funkade perfekt var det min zon. Min värld. Och så fanns ju förstås alla gångerna jag försvann in i, lät mig uppslukas av och älskade Skuggvinter. Och att ha en sådan passion ska man vara rädd om, oavsett vad det är. Så den här gången slutar jag inte, även om vägen framåt kommer innehålla allt möjligt.

Ett inlägg som kanske liknar de sista lite grand

Med somriga bilder och blå himmel. På fotot ovan träffade vi syrran med familj och deras vänner som gästar Sverige just nu. Och här lyckades jag få med äldsta dottern till sjön.

Maken var inte svårövertalad när jag frågade om vi skulle ut och äta förra veckan. Det var mulet, men perfekt väder för att sitta ute.

Men det bästa sista veckan är att jag har börjat skriva på mitt manus Vårmörker igen. Det känns SÅ stort! Har knappt ord. Jag vet att jag kommer känna mycket annat under processen också. Men just nu är jag bara så himla lycklig!