Det borde aldrig hända…

I fredags lyste solen från klarblå himmel när jag åkte hem, och sjön utanför bilfönstret var lika blå och inbjudande den.

Jag njöt, men tänkte också på det tragiska som ofta händer varma dagar: Någon, eller några drunknar. Inte sällan är det barn, som lätt hade kunnat räddas. Du kan väl be en bön för att det inte ska hända den här helgen, sa jag till mig själv. Så det gjorde jag. Det blev lördag, och vi åkte och badade💦🌞

Underbart☺️Och så kom söndagen, med åskvarning. Men jag ville så gärna att vi skulle ha det lika bra igen, och att även min man, som sover till lunch innan nattskiftet, skulle med. Eftersom åskan skulle komma på tidiga eftermiddagen fixade jag snabb lunch och packade så att vi var klara att åka när maken stigit upp. (Han fick frukost och kaffe;)

Väl framme vid sjön är jag med minstingen på stranden, och maken går med de stora till bryggan, där det är växelvis grunt och djupt. Efter några minuter märker min man att någon skämtar med vår yngste son genom att plaska, och dra i honom. Kanske en klasskompis tror han först, men det är inte roligt för det ser faktiskt ut som om barnet försöker dra ner honom under ytan. Så går det upp för min man att barnet ropar på hjälp. Där, en bit utanför bryggan, där ingen bottnar längre. Han simmar snabbt dit, och lyckas med viss möda få det skräckslagna barnet att släppa vår son, genom att förmedla att han ska ta tag i honom istället. Barnet tar tag i min man och vår son simmar snabbt undan. Barnet är chockat när det kommer upp på bryggan, och möts av sin mamma. Hon sa tack, och inget mer, men hon var förmodligen lika chockad. Jag visste ingenting, förrän de berättade det en stund senare.

Ett stort drama, som kunde fått en helt annan utgång, hade utspelat sig i närheten av mig, och många andra, utan att vi märkt ett dugg.

Det här är en varning, och uppmaning till ALLA, men speciellt till oss vuxna förstås:

Hur fort det blir farligt i vattnet. Att den som inte kan simma inte har lång tid på sig att ropa på hjälp. Att ha koll på barnen länge, flera år efter att de lärt sig simma. Och fortsätta tjata, och påminna efter det: Simma aldrig för långt ut, jaga aldrig badbollar, för du kanske inte orkar simma tillbaka. Dyk aldrig om du inte vet hur djupt det är! Till tonåringar; bada inte om du har druckit alkohol. Osv.

Den viktigaste lärdomen från denna händelse är att tala om för barn att de inte ska försöka rädda någon ensam, utan tillkalla hjälp av vuxna istället! Berätta för dem att en person som håller på att drunkna utgör en fara, eftersom de har panik och riskerar att dra ner sin räddare under ytan. Att allt är annorlunda i vatten, att även mindre barn blir tyngre och starkare än i verkligheten.

Medan familjen berättade för mig och minstingen, blåste det upp, och blev mörkblått vid horisonten. De första regndropparna kom när vi gick över parkeringen. På hemvägen satt vi tysta, medan det började mullra i fjärran, och jag tror att vi för en gångs skull tänkte på samma sak. Kanske på lite olika sätt, men ändå.

Drunkning går ofta snabbt och tyst, och att det här barnet kunde ropa på hjälp ett flertal gånger var antagligen för att han klamrade sig fast vid vår son.

Våra barn är det bästa vi människor har, och vi borde aldrig mista dem på detta vis eftersom det så lätt kan förhindras. Genom uppsikt, och genom tidigt ingripande.

Tack för att du läste. KRAM❤️