Ur Vårmörker

Nedan, efter presentationen av mitt pågående manus, (som alltså inte är klart ännu) kommer ett kapitel ur det. I det leker Lina med femåriga dottern Sofia.

Trevlig söndag på er🍁☺️

Presentation av handlingen: Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med man och två små barn, lämnat staden för ett hus på landet medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare, bor kvar i Göteborg där de växte upp. Där bor även brodern Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får Olof ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare varandra men även sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Medan Sofia rörde om i kastrullerna såg Lina sig omkring i rummet. Hon hade gjort allt för att få ha det så här i hennes ålder. En säng med prinsess-himmel, skrivbordet som fortfarande såg nytt ut. Och så dockhörnan, som förutom dockspisen var försedd med det lilla bord hon placerats vid. På golvet låg en lekmatta där dockor trängdes med gosedjur. Tapeterna var milt rosa, och bården gick i guld, prydd med stjärnor.

”Det blir morotssoppa”. Sofia avbröt sig i matlagningen, tog upp en docka från golvet och satte den i barnstolen mittemot Lina. Dockan som var klädd i blå pyjamas och bara hade en tofs, den andra hade Jakob klippt av, stirrade på henne med oseende blå ögon. Lina tyckte att hon var mer skrämmande än söt men det gick inte att säga, Liselotte var favoritdockan.

”Är hon hungrig”? sa Lina.

”Hörde du inte att hon sa det”?

Sofia var tillbaka vid spisen igen, och rösten lät som om hon inte riktigt var där. Hon var väldigt bra på att leka för sig själv, lite för bra kanske. Det var betydligt vanligare att hitta Sofia ensam på förskolan än i lek med andra. Ändå hade hon lyckats hitta en bästis i Göteborg, Hanna. Där kom det dåliga samvetet igen. Lina hade lovat tjejerna när de kramades sista gången och inte ville släppa varandra, att de skulle få leka snart. Den dagen hade ännu inte kommit, hon hade inte ens ringt Hannas mamma för att planera in en träff. Hon tittade mot sin dotter, det frenetiska rörandet i maten, den spensliga ryggen. Flätorna var lika prydliga som de varit i morse, som om hon inte gjort någonting på hela dagen på förskolan.

”Vill du ha lite kaffe”?

”Ja tack, det låter gott. Men ska det inte vänta till efter maten”?

”Nej, varför då? Snövit och Karl-Oskar dricker det alltid innan”. Sofia ställde ner en gul plastbricka framför henne med en lika gul kopp på. 

”Tack så mycket! Vilka är Snövit och Karl-Oskar då”?

”Det är två kaniner som kommer på besök alldeles strax”. Sofias min var så högtidlig när hon hällde upp det osynliga kaffet att Lina fick hålla tillbaka ett leende.

”Vad duktig du är på att komma på namn”. Nu började Lina komma in i leken, trivas lika bra som hon såg att Sofia gjorde. Hon lyssnade mot Jakobs rum men hörde ingenting. Han hade inte sovit så länge, och kunde gott vila en stund till.

”Det är inte jag som har kommit på namnen. Natalias kaniner heter så”.

Sofia var tydligen klar med middagen för hon lyfte grytan från spisen och satte den på bordet.

”Är det riktiga kaniner eller låtsaskaniner”?

– Det är klart att Natalia har riktiga kaniner, sa Sofia medan hon serverade soppan. Så, nu kan ni äta. Hon rättade till dockan som hamnat lite på sned i barnstolen innan hon satte sig själv. Lina tog några skedar av den inbillade soppan medan hon funderade på hur hon skulle komma in på ämnet.

”Brukar du och Natalia leka ibland? När du är på förskolan”?

”Nej, aldrig”.

Svaret kom direkt. För snabbt, tänkte Lina. Hon ville fråga om det fanns några andra Sofia lekte med, men hejdade sig.

”Finns det någon av tjejerna som du skulle vilja bjuda hem”?

Sofia tittade inte upp men rynkade pannan som Lina visste att hon gjorde när hon koncentrerade sig.

”Jag tror inte att någon vill leka med mig”, sa hon och förde en plastsked till Liselottes mun.

”Vad menar du”?

”De andra tycker att jag är konstig. I alla fall tycker Natalia det”. Nu hade tydligen Liselotte ätit upp, och blev, ganska bryskt, tyckte Lina, torkad runt munnen.

”Men det kan ju vara för att hon och de andra tjejerna inte lärt känna dig än. Vi skulle kunna bjuda hem någon snart, redan i veckan”.

Hon försökte sig på ett uppmuntrande leende, men anade att det mest såg tillgjort ut. Vem av flickorna på förskolan var Natalia? En bild av en söt mörkhårig flicka fladdrade förbi, hon visste inte om det stämde. En ledare? En sådan som hon själv varit. Hon försökte mota bort skuldkänslorna som kom. Hon kunde inte hjälpa att hon varit så populär under uppväxten att alla ville vara med henne.

”Men nu leker ju du med mig. Det tycker jag är jätteroligt, mamma”. Sofia tittade upp med ett så stort leende, att det värkte till i Lina. Och nu är det dags att lägga dig! Sofia tog dockan, lade henne i docksängen, och stoppade snabbt om henne. Nu ska du inte bråka, sa hon, för det orkar inte mamma.

Jäkla dåliga samvete, tänkte Lina men bestämde sig för att inte försvinna i det. Nu skulle hon koncentrera sig på att ro det här projektet i hamn.

”Det skulle väl vara roligt att visa upp Liselotte, som du tycker så mycket om, för någon av kompisarna”, försökte hon igen. Det kan bli lite ensamt att leka själv så ofta.

”Men jag är inte alltid själv”, sa Sofia. Hon hade gått bort till köket igen och börjat diska. Tallrikar och grytor åkte ner i diskhon, och sedan upp med en väldig fart. Dockvrån började kännas som en mini-variant av köket en trappa ner, vilket väl var meningen. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad eller varnad av det.

”För ibland är det någon här. Sofia stod kvar med ryggen mot henne, ändå var Lina säker på att något i hennes hållning ändrades. Ett stråk av kyla ilade plötsligt längs ryggraden.

”Vad sa du”?

”Jag tror att det är en riktig person. Men det kan vara en skugga också”. Sofia var fortfarande snabb i rörelserna men hade fått en drömsk ton. Linas hjärta, som nyss börjat bulta snabbare, lugnade ner sig igen. Sofia var alltså kvar i leken fortfarande.

”Men ibland vet man aldrig, för jag har flera låtsaskompisar. Och dom bor här, i mitt rum”. Sofia vände sig mot henne. Lina lovade sig själv att försöka få med en liten kompis hem snart. Fantisera om låtsasvänner var en sak, skuggor en annan.

”Hörde du vad jag sa, mamma”?

”Nej, förlåt hjärtat. Vad sa du”?

”Jag sa att mina vänner är här med mig. Men skuggan står mest utanför och tittar in”.

”Vänta lite, gumman, vad säger du nu”? Lina hörde sin egen röst darra till.

”Ja, alltså härute”. Sofia gick fram till fönstret och pekade. Hon log, men Lina tyckte att det fanns ängslan i det, som om hon var rädd att hon sagt något fel. Hon gick fram till henne, och tittade ut. Inte mycket av trädgården syntes här uppifrån, man hade mest utsikt över den lilla ängen utanför staketet. Sedan tog skogen vid.