Historier med hopp

I förra inlägget lovade jag att berätta om något riktigt bra som hänt till följd av bloggen, samt uppmärksamma allt det goda sociala medier kan ge. Men låt oss börja med det förstnämnda;

Tack vare att jag skrivit så öppet om problem som t. ex. ensamhet har jag fått nya vänner. Ja, flera stycken. Som känt igen sig, och som jag nu pratar/ videofikar med, skrattar och anförtror mig åt. Det är helt fantastiskt! Tillsammans med de vänner jag kan träffa på riktigt därför att vi bor tillräckligt nära, gör det att jag inte alls är ensam längre, snarare tvärtom.

Så jag vill passa på att skänka hopp till dig som känner dig ensam, eller som har barn som gör det: Oavsett om du är 15, 35 eller 55; det går att bryta! Och här kommer vi in på barn, unga och det ljus sociala medier kan sprida. För visst är det så.

Även om vi föräldrar lätt fastnar i det negativa; För mycket skärm, smalhets, dåligt inflytande, risk för skadliga kontakter…

Men tänk att det varit för tomt i ditt barns sociala liv allt för länge. Inte en månad, eller några, utan mer…Och det börjar kännas hopplöst. Som att det är så här det kommer vara, man får acceptera det. Medan mammans hjärta hamrar oroligt och mörkt i bröstkorgen.

Men plötsligt, en dag, är det inte så längre. Tvärtom, man hör att hen pratar och skrattar i mobilen. Att det spelas. Och mamman ber en väldigt sårbar bön att det ska fortsätta så, att det inte ska vara som förut, att det visserligen hänt, men så blir det tyst igen. Och så blir det så…

Äntligen är mamman bönhörd! För umgänget fyller snart hela huset, även sena timmar. Men mamman stoppar i öronproppar och sätter på regn – och åskljud på mobilen. Och somnar så mycket hellre lycklig, för att hon blir lite störd.

Jag vet att jag berättar om mycket jobbigt här på bloggen. Men mitt, vårt liv, är också så fullt av lycka, av historier om hopp. Och det är dem jag håller allra kärast, allra närmast mitt hjärta.