Författare: Louise Baumgärtner

Den sista veckan har bjudit på både lätta och tunga saker. En tung sak har varit bilen som kostat mycket pengar. Det är förstås oundvikligt, vi använder den mycket, men ovälkommet ändå, speciellt i januari. Eller ska vi säga sparuari? Eftersom jag knappt ens jobbar deltid och vi är en stor familj behöver vi alltid vara ekonomiska.

Jag försöker ofta göra det till en rolig utmaning. Att varva billiga rätter med mer påkostade gör vi för jämnan. Ovan ser ni yngste sonens specialitet, pasta med krossade tomater och parmesan (i bästa fall). Han är dock en hejare på att få till det smakmässigt. Sista gången hävdade han att han hade i kanel, men jag tvivlar, han tycker det är kul att luras.

I går njöt vi av äldste sonens köttfärslimpa i baconkostym, med gräddsås till. Det gick inte heller av för hackor! Bröd bakar jag ofta, medan maken gör fredagspizzorna. Vill vi någon gång äta pizza gör vi det på pizzerian, det ger en lyxigare känsla.

För ibland måste man få unna sig också. Ett sådant tillfälle, och här kommer vi in på det lätta och roliga, inföll i går då jag träffade väninnorna från Facebookgruppen på restaurang och tog mig ett glas vin. Det kan jag tacka vår krångliga bil för, som var på verkstaden med min (sure) make för andra gången på en vecka, och kostade ännu mer.

Hur som helst var det just det faktum att jag skulle få skjuts hem som möjliggjorde vin på lokal, något jag nästan aldrig beställer annars. I går passade det dock extra bra , eftersom mina nya väninnor enades OM ATT LÄSA SKUGGVINTER i sin bokklubb och sedan recensera den.

Jag tog några stora klunkar medan jag lyssnade på att de sågat Lucinda Rileys senaste (som jag iofs inte läst) och försökte fundera på vad detta kunde betyda för mig och Skuggis?

Något annat som gör mig nervös fast lycklig är att jag ska träffa en ny vän om några veckor! Vi har skrivit till varandra en dryg månad , pratat hastigt en gång och nu ska vi ses!

Allt som händer i livet kan vi inte göra något åt. Däremot kan vi ofta göra det mesta och det bästa av allt det goda som finns. Och det tänker jag göra❤️Kram på dig, vem du än är.

Sedan jag låg på sjukhus med en aning stressat hjärta i november har jag verkligen jobbat med att få ner stressen. Mindfulness är något som verkligen fungerar för mig.

Att skriva på mitt manus är ett sätt att bli mindful på, då är jag här och nu – fast där och då – i en annan värld. Men vägen till att slå mig ner vid datorn kan vara lite lång och pulshöjande så det är inte vattentätt.

Att se serier med maken en stund på kvällarna är definitivt avkopplande. Men detta är det bästa:

Att läsa i sängen om kvällarna. Och kanske har jag äntligen börjat inse detta; Jag måste inte alltid lägga så mycket energi på allt. Är det okej att skriva ett så här kort inlägg, utan en knorr eller klokskap på slutet? Ja, det är det!

Så jag avslutar helt sonika med en bild från en blå promenad i veckan. (Är det månne en klokskap i sig? Med knorr)?

Ps Jag är fullt medveten om att jag inte måste blogga. Men jag vill. Ds

Trogna läsare av denna blogg känner redan till att jag är en känslorik person, en känslorik känslig person. Och även om sista tiden varit förhållandevis bra gråter jag fortfarande ofta. Lite trött på det är jag allt. Så de sista veckorna har jag, när tårarna kommit, gjort en grej av att inte falla ihop i en hög i tvättstugan eller sovrummet utan i stället STÄDAT.

Vet inte vad en psykolog sagt om det hela, men om hen sett hur ofta jag bölar kanske det fallit i god jord. Tillsammans med olusten att skriva har det i alla fall gett stor utdelning. Vårt hem, och våra skåp(!) är märkbart renare. Dessutom har jag bakat pajer, sockerkakor och testat nya brödsorter.

Olyckligtvis för familjen, som varit nöjda och låtit sig väl smaka (osäkert om de märkt det andra) har kärleken till skrivandet segrat, och nu hänger jag med karaktärerna i Vårmörker framför datorn igen.

Som du kanske märker, kära läsare, skrivs detta med en skämtsam touch. Jag orkar inte gå in på djupet och skriva om ledsamhet. Knappt orkar jag heller nämna vad som hände i helgen. Vi blev utsatt för ett bedrägeri. Men i dag har vi fått reda på att vi får pengarna, drygt 7000 kr tillbaka, en god nyhet som får avsluta dagens bloggande. Hejdå, nu måste jag kolla om houngsbrödet är färdigt.

Veckans ovilja att skriva på mitt manus har onekligen fört med sig fördelar. Här är skåpet jag rensade ur kl 07.00 i onsdags morse.

Det blev väldigt bra ordning! Och på kvällen tog jag intiativ till något jag och yngsta inte gjort på ett tag: choklad-promenad. Man tar med sig en termos med varm choklad ut, och (hon) pratar. Efter ett tag stannar man, dricker det goda samt tittar på månen. Så blev det denna gång eftersom det var mörkt.

Att jag bakade italiensk sockerkaka med smak av ricotta och citroner, samtidigt som jag slängde ihop halv special till familjen i går blev också uppskattat.

Alla hade varit och tränat utom jag. Och äldste sonen som i detta nu borde ha landat i Italien. När jag vet att han gjort det ska jag utropa Happy Friday! Och tänka att han nog får den roligaste fredagen av oss, just i dag.

När motståndet att sätta sig vid datorn och skriva på mitt manus är stort så gör jag det ofta ändå. Vet att inspiration och lust kommer och går, och inte är något man kan hänga upp allt på. Men ibland, när det är massivt, då ger jag för tillfället upp, och tar ( i bästa fall) itu med saker som behövs göras. I går var det framförallt städ och plock. Nu är all jul borta, tyvärr.

Stakar, stjärnor, en kvarglömd tomte i bokhyllan, julmuggarna…Sedan dammsög jag källarvåningen, och trappan till övervåningen extra ordentligt. Dessutom bakade jag bröd, något jag egentligen skulle göra i dag.

Så vad ska jag göra i eftermiddag? Jag ska skriva på Vårmörker en stund, men också göra rent i tvättstugan. Man glömmer ofta vilken kick man får av att utföra det där lilla extra. Rensa i kaos-skåpet och skapa ny plats. Röja i garderoben. Eller putsa staken så att den glänser. Det ger ny, och lätt energi.

Något annat som definitivt piggar upp är att göra något annorlunda. I söndags, när jag inte heller ville skriva, frågade jag och maken om yngste sonen ville äta pizza med oss. Bara vi tre. Det har nog aldrig hänt. Eftersom vi har fyra barn är det antingen vi allihop, eller en av oss och ett barn. Men han hakade på och det blev jättemysigt.

Dagen innan nyår var jag och maken ute och åt, eftersom jag föreslog att vi skulle ha en romantisk afton. En jättefin kväll, och som tur var eller vad man nu ska säga, hade vi ingen aning om att jag ett dygn senare blev magsjuk och han efter tre dagar riktigt jäkla förkyld…Men den kvällen var vår! Vad gjorde du för annorlunda sist, något som inte hör till vanligheterna? Om du inte minns kanske det är dags?! Tack till dig som tittade in, kram❤️

Vad meningslöst med minusgrader om det ändå inte ska snöa, tänkte jag i går på min kalla kvällspromenad. Väderappen visade nämligen ingen nederbörd alls. På himlen stack en bit av en måne fram bakom ett moln.

Men i morse låg det ett tunt vitt täcke på marken och just nu faller sagoflingor genom luften, stora och ulliga.

Jag håller kanske på att få en ny vän, och det gör mig både lycklig och rädd. Självklart vet jag att jag är långtifrån ensam om att ha fått törnar och smällar genom livet, och att jag på många sätt är lyckligt lottad.

Men det tar inte bort att det känns. Det är likadant när vi ses, ett gäng luttrade kvinnor, som hittat varandra via Facebookgruppen Väninnor 50 +. En del pratar mycket, andra knappt alls. Det är inte alltid man vågar spela med de högsta insatserna, vilket är fullt förståeligt. Det har dock inte hindrat oss från att boka in två nya fikaträffar! Livet är ett äventyr och (som en klok person skrivit) ganska kort, så man ska nog våga spela/leva trots allt.

När jag tittade i ett av våra senaste fotoalbum i går blev jag påmind om att allt är förgängligt. Sådant jag höll på att oroa ihjäl mig över för två år sedan har antingen inte hänt alls, eller löst sig. Barnen har gått ur högstadiet, tagit studenten, bytt skolan, hittat nya kompisar…Livet är sannerligen allltid i rörelse, både en sorg, men nog framför allt en stor källa till tröst.

Jag vet faktiskt inte hur jag orkade åka till jobbet i dag eller hur jag ska komma hem. Jisses, vilket väder. Vinden härskar över allt, inklusive nederbörden, en hiskelig blandning av regn och snö. Det var mysigare att gå ut i går, även om det blåste då med.

I går packade jag ner nästan all jul, stakar och stjärnor får vara vackra i fönstren ett tag till.

Jag tvättade ganska mycket också, att jag varit sjuk har skapat berg i tvättstugan, yngsta sa att nästan allt saknades. Inte sant dock, om man tittade noga i garderoben.

Maken är minst sagt förkyld, och är tvungen att vila. Så jag vet inte riktigt hur jag ska orka åka hem heller, om sanningen ska fram. Som tur är har barnen hjälpt till en del. Skottat snö, lagat lite mat och tömt diskmaskiner.

I dag längtar jag speciellt efter att: Sova!Hoppas att du som tittade in är piggare än jag.

När det öppnades korkar, smällde och tjoades vaknade jag till en kort stund – ur magsjukans djävulska gap, sedan gled jag åter oroligt in i sömnen.

Enda fördelarna med eländet är att det går fort över, och att det då känns som att man aldrig mått så bra tidigare. Dock dröjde det inte länge förrän yngste sonen insjuknade, och i går kväll fick maken hög feber. Trots att jag fick en förkylning på julaftons kväll är jag ändå tacksam över att vi fick träffa alla släktingar i mellandagarna även om det blev lite mindre än vi tänkt. Tacksam är jag även över 2024 – det var vårt bästa år på länge!

Några av de saker jag är lycklig över: Vår äldsta dotter tog, efter några jobbiga år, studenten, med stipendium(!) och har sedan haft vikariat. Helt fantastiskt – det hade vi knappt vågat föreställa oss för några år sedan!

Äldste sonen, som tog studenten förra året, hade arbete nästan hela detta år. Han köpte dessutom sin första bil. Inga självklarheter, och något vi är verkligen är glada över! Mellansonen gick ur grundskolan med bra betyg, och kom, tack vare dessa, in på den linje han önskade. Dessutom växte han om oss alla. Grymt jobbat💪

För yngsta har det skett en enorm utveckling. Hon tog ett kliv från mellanstadiet och mycket skolångest till en ny skola – och med fint stöd därifrån har hon nu massor av närvaro, och en ny bästa vän!

Så du som tittar in här förstår säkert att det inte gjorde något att jag inte kunde skåla in 2025 – jag, och vi, har firat då och då genom hela året! Mina nyårslöften sparar jag till nästa inlägg, jag ska nämligen ta itu med ett av dem nu; Att skriva på mitt manus Vårmörker. Att bli tillfrågad om jag ville delta på Bokfestivalen i Mark gav så fin uppmuntran. Kram till dig som tittade in, gör det gärna snart igen!

Julen är verkligen en högtid som rymmer många känslor. Denna jul känns jag och min familj så otroligt välsignade. Självklart finns det alltid minus, som att äldste sonen inte längre har ett arbete att gå till och att jag fortfarande känner av stressen och dessutom fick en förkylning, men det sista är då verkligen inget att klaga över.

Jag fick julafton, och vilken dag det var! På Juldagen kom makens bror med familj och nu ekar flickskratten mellan väggarna, och hurraropen under Julklappsspelet. Och att vara lite trött går an när man kan dricka glögg och titta på Frost.

Ändå, eller just därför sticker smärtan till ibland, och jag minns andra jular. När jag var ung och mådde allt annat än bra, även om just julafton fick mycket att glittra även då. Eller året då släkten hade mest fokus på att mormor skulle begravas i mellandagarna.

För att inte tala om julen då kompisarna börjat bli taskiga mot ett av barnen. Dagen innan julafton kom den elakaste och sa förlåt, men på Juldagen satte eländet igång igen.

Året då Skuggvinter just kommit ut var inte heller någon höjdare. Jag var på god väg in i utmattningen men förstod det inte, utan signerade med yrsel, och lättare infektioner som avlöste varandra, samtidigt som jag försökte vara lycklig; nu hade äntligen min dröm gått i uppfyllelse!

Varför skriver jag detta? Jo, dels är det p.g.a. de olyckliga åren som jag förstår hur välsignad jag, och vi, är nu.

Att ha upplevt så pass mycket jobbigt i livet att man förstår vad som är viktigt på riktigt, det är en gåva. Men detta inlägg är också till dig som inte känner dig lyckligt lottad för tillfället. Livet går upp och ner för oss alla och det är inte lätt. Men oavsett vad du har att tampas med är du inte ensam. Julen är tyvärr en högtid då många lider i det tysta.

Kanske är det en grym påminnelse om det som gått förlorat, vad man skulle vilja ha, eller inte tror sig kunna få.

Om du är en av dem som har det jobbigt, försök att värma dig så gott det går, med ett telefonsamtal, en träff, en extra julklapp eller genom att helt enkelt tillåta dig att vara ledsen. Och vet; Du är inte ensam om att vara ensam. Alla andra är inte glada, jag vet folk som avskyr julen och har goda skäl till det, och alla andra har det inte bättre heller.

Och till dig som känner dig välsignad; sträck gärna ut en hand till dem som inte är det.

Med detta sagt tänker jag gå ner och umgås lite med de släktingar som för tillfället är här. Kram på dig- vem du än är❤️

För mig i alla fall. De andra njuter av julklappar, tittar på filmer och käkar julgodis.

Nåja, för att vara korrekt, äldsta dottern har jobbat och killarna, maken inräknad, har gymmat. Medan jag håller mig i sovrummet med rinnande näsa och hosta. Nu är inte detta alltför illa, jag älskar som bekant att läsa och har sovit en del, men inte heller är det vad jag önskade.

I dag kommer dessutom makens bror med familj, vi har inte träffat dem på fem år(!)…

Som tur var fick jag hela julafton och den var alldeles underbar! Vi åkte till mina föräldrar, och både min syster samt min bror med familj var där, vilket inte händer så ofta på julafton.

Det umgicks, lektes, fnissades, pratades och delades ut julklappar förstås! Jag hoppas att du som kikar in här är friskare än jag, och hade en bra jul. Kram!