Författare: Louise Baumgärtner

Dan före dan, och min börjar med skrivande på manus Vårmörker.

Vill du som kikar in här läsa ett stycke ur det, kan du göra det nedan. Scenen, som finns i manusets början, utspelar sig hos en av mina huvudkaraktärer, Lina, och börjar med att hon glömt bort maten i ugnen, samtidigt som maken Micke kliver in genom dörren.

Men innan det tar sin början kan du läsa om handlingen i en s.k. baksidestext. Jag önskar dig en fin, och inte för stressig dag! Kanske tittar jag in här senare med en kort uppdatering av hur vi har det.

Presentation av handlingen i Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Ett stycke ur mitt manus:

” Mamma, pappa är hemma nu”! Lina suckade utan att veta åt vad, och slutade scrolla på Instagram. Veckorna innan flytten hade hon i ett anfall av inspiration skapat ett nytt konto som hette Livet med F. F stod för familjen och tanken var att den kryptiska förkortningen, tillsammans med inledande närbilder på höstlöv och husgavlar, skulle skapa nyfikenhet. Det hade det inte gjort. På drygt två månader hade hon fått 37 följare, trots att hon följde över 200 konton.

Det sista inlägget föreställde en blåpärspaj med köksbänken som disig bakgrund. Det hade fått 2 gillamarkeringar, och ingen av dem tillhörde någon hon kände. Hur hade förresten klockan redan hunnit bli så mycket? Hon visste inte vad som kom först, tanken eller den svaga lukten av bränt. Jäklar också, korven! Hon kom upp från soffan, och skyndade mot ugnen. Hettan rusade mot ansiktet när hon öppnade luckan, men det var åtminstone ingen fara, falukorven, omgiven av lök och äpplen hade en bränd touch, inte mer än så. Värre var det med de bortglömda makaronerna. Efter att ha saltat och hällt lite rapsolja över klumpen av pasta rörde hon om i kastrullen.

”Pappa! Tittade vad jag ritade i dag, det är en jättestor racerbil som är snabbare än alla andra. Alexander sa att han tyckte den skulle vara röd men det är ju inte han som bestämmer. Och kolla, här gjorde jag världens största stoppljus”.

Jakob befann sig i hallen, men vad tonläget beträffade kunde han lika gärna stått bredvid Lina och pratat rakt in i hennes öra. Hon hörde Micke svara med den tålmodiga papparösten han oftast hade, och hann svepa med blicken över det väl tilltagna köket som förmodligen sett hemtrevligt, om än gammaldags ut med sina bruna köksluckor, om det varit mer ordning. Sedan kom Jakob farande, samtidigt som Micke ropade uppåt trappan, på Sofia. När hon kom satt de redan till bords, Micke upptagen av att skyffla upp mat, till Jakob och till sig själv.

”Kan vi få mos nästa gång? Mamma, såg du Alexander när du hämtade, han hade en jättecool tröja med en traktor på, en sådan vill jag också ha. Får jag titta på TV efter maten”?

”En mening i taget, Jakob”, sa Micke.

För ett ögonblick stannade Jakob upp i sin svada.

”Vadå en mening i taget? Det där var konstigt sagt, pappa”.

Han drack en stor klunk vilket omedelbart resulterade i en mjölkmustach.  Micke svarade honom, medan Linas uppmärksamhet flyttades över till Sofia. Hon hade ännu inte sagt något, knappt rört maten heller.

”Är du inte hungrig”?

”Sådär”. Sofia rynkade, knappt omärkligt på näsan, och petade håglöst med gaffeln bland makaronerna. Lina följde en dietist på Instagram som rådde föräldrar till barn med dålig aptit att inte lägga upp för stora portioner, det var bättre att de själva fick ta mer om de ville. Men trots att hon försökte lägga upp så lite som möjligt åt Sofia blev det sällan uppätet.

”Vill du ha ketchup”?

”Nej tack”.

”Hur var det på skolan”?

Fel fråga, det var tydligt. Sofias redan slutna ansikte stängdes ännu mer, och Linas hjärta tog ett obehagligt skutt i bröstet.

”Det var okej”, svarade hon efter några sekunder.

”Gjorde ni något speciellt”? sa Micke.

Sofias bleka ansikte lyste upp en aning.

”Vi hade bild, och fröken sa att jag ritade jättefint. Jag målade vårt hus”.

”Det gör du verkligen, gumman, du är så duktig på att rita. Jakob, inte så mycket senap”! Mickes och Linas röster flätades  in i varandra.

”Fast då sa Natalia att vi bodde i ett spökhus”.

”Vem är Natalia”?

”Natalia är dum, sa Jakob medan han spetsade en stor korvbit på gaffeln. Det säger Nikolas alltid”.

”Vem är Nikolas då? Stoppa inte för mycket korv i munnen på en gång, du kan sätta i halsen”.

”Natalias lillebror”, kom det mellan tuggorna.

”Natalia är inte alls dum! Sofia hade en, för henne ovanlig skärpa i rösten. Alla vill vara vän med henne. Och hon bor i det finaste huset i hela byn, det bakom affären. Du vet väl vilket jag menar, mamma”?

Lina nickade. Hon hade inga problem att se det vackra huset framför sig. Ingen flagnad målning eller rostiga stuprännor där, inte.

”Och förresten är det Nikolas som är dum, sa Sofia till Jakob. Ibland kommer han till vår skolgård, fast han inte får”.

”Vi kanske skulle bjuda hit Natalia. Så får hon se att detta inte är ett spökhus”. Micke lät uppmuntrande, och Lina log. Det var ett bra inpass. Men Sofias ansikte slöts igen, och hon reste sig upp.

”Kanske, sa hon”, redan på väg mot diskbänken med sin tallrik.

”Du har inte ätit upp”.

”Jag är inte hungrig”.

”Bor vi i ett spökhus”? frågade Jakob ivrigt mellan ytterligare två klunkar mjölk.

Tack till dig som läste ända hit! Jag debuterade 2017 med den psykologiska thrillern Skuggvinter. Du hittar den på Adlibris, Bokus, Storytel o.s.v.

I förra inlägget berättade jag att jag blivit argare, med mindre tålamod sedan jag låg på sjukhuset för hjärtbesvär i november.

Eftersom jag ska stressa mindre behöver jag även sätta mer gränser runt mig själv. Förändringar har främst skett på hemmaplan, men jag ser även över min vänskapskrets. Från att ha varit ganska ensam har jag hittat nya väninnor i en grupp på Facebook skapad för just det ändamålet, och det är jag så glad över!

Senast i måndags var vi sju stycken som fikade på mitt favoritcafé i Borås, några hade jag träffat innan, andra inte. Men det finns en vänskap jag tror att jag ska bryta. Ingen som läser detta inlägg behöver bli det minsta ängslig, jag tror inte ens att personen jag tänker på vet om att jag har en blogg.

Kortfattat; vad är vänskap för mig, vad tycker jag, och många med mig inbillar jag mig, är viktigt?

Jag har landat i att jag behöver känna ömsesidighet och pålitlighet för att det ska bli bra och tryggt för mig. Att någon är pålitlig betyder att jag vet vad jag kan förvänta mig av personen det gäller. Om hen har lovat att höra av sig eller vi har bestämt att vi ska ses blir det för det mesta så.

Självklart inte alltid, jag har ställt in många gånger p.g.a. sjukdom och stor trötthet, och glömt att ringa när jag har sagt det, men jag tror att ni förstår andemeningen här, nämligen att man har ett giltigt skäl att avboka.

Jag vet alltså vart jag har personen i fråga, och det finns inte obegripliga svängningar i beteendet, eller plötsliga ned – eller uppgraderingar vad gäller vänskapen.

I ordet ömsesidighet kanske jag stoppar in väl mycket, för jag räknar in såväl likartade värderingar i tillräckligt mycket för att trivas ihop, men även att båda tar intiativ, samt kan konsten att både lyssna och prata. Ingen envägskommunikation alltså. Här finns utrymme för ups and downs såklart, ibland har man behov av att prata av sig och ibland orkar man inte höra av sig, men återigen tror jag att ni förstår helheten.

Är det trist att skriva om detta några dagar innan jul? Det kan hända men å andra sidan väcker högtider ofta besvikelse eller brustna förväntningar hos oss, så inlägget är även skrivet med tanke på att ämnet säkert är aktuellt för många.

Skriv gärna en kommentar om du har lust, men framför allt hoppas jag att du som kikade in får en fin helg (och inte stressar för mycket) Gäller även mig😉

Nu när jag kommit igång med skrivandet på manus Vårmörker händer det att jag inte vill åka till jobbet (som jag f.ö. ofta kallar min fristad eftersom det är jobbigt hemma).

Men i dag var arbetsdagen efterlängtad och det berodde just på skälet jag nämnde ovan.

Morgonen började med att jag blev utskälld för att ett av barnen var förkyld och inte kunde gå till skolan, och den andre var sur för att jag inte väckt honom, (trots att han sagt i går att han skulle ställa klockan).

Som mamma till fyra, varav två har NPF-diagnoser är jag väldigt van vid att ta emot massa negativitet och även att ligga lågt, välja mina strider osv. Men sedan jag låg på sjukhus för bröstsmärtor och provsvaren visade att mitt hjärta var stressat, har en del hänt. Naturligtvis har vi pratat med barnen, som visar större hänsyn.

Och jag har förutom att så långt det går undvika konflikter och låta maken ta dem, börjat meditera mer och en del annat. Men jag har också blivit en argare person än förut. T ex har jag äntligen ringt och skällt ut lönekontoret. Och när barnen går igång är mitt tålamod väldigt lågt. När det började storma hemma i går, och maken inte var hemma, gick jag ut på en kvällspromenad.

Som mamma är man så van vid att sätta barnen främst, särskilt när de inte mår bra. Men efter att ha varit inlagd och läkarna talat om för mig att jag måste ta hand om sig själv också och att min stressnivå på lång sikt är farlig, då får något annat träda in. Som tur är har jag maken. Så jag menar inte att barnen ska ha ångest och utbrott själva. Men jag orkar inte mycket just nu.

Det räcker ibland med att någon höjer rösten så drar det ihop sig i bröstet. Helt sjukt, undrar vissa dagar om jag borde söka igen?

Å andra sidan blev mitt hjärta väl undersökt under två dygn i november, så det borde vara lugnt.

KRAM på er, hoppas att ni som kikar in har det bra och inte stressar för mycket🤗

Ute märks det inte så mycket, där är det regnet som härskar. Men inomhus är det tydligt att julen närmar sig, särskilt i dag då tredje adventsljuset tänts, lussebullar bakats och granen burits in.

Den bästa av rödgranar, har maken försäkrat oss, och snart ska den kläs. Jag bloggar medan jag väntar på att den mest (entusiastiska) familjemedlemmen ska komma hem.

”Vad är det för mening att jag är med på kort om jag ändå inte tänker klä granen”? sa en mindre peppad ungdom.

”För att det ska se bra ut i albumet, sa jag. Du har inte varit med på något sådant kort på flera år”. Jag som nyss uppdaterat alla familjealbum har nämligen stenkoll.

Sonen suckade, men gick med på det för min skull. Det uppskattar jag. Förutom yngsta är det nog jag som myser mest i juletid. Eller hela december faktiskt.

Följer Adventskalendern på TV, och tänker ut klappar. Bygger små berg av omslagspapper, etiketter och tejprullar så att det säkert ska finnas när det behövs.

Har redan putsat nästan alla fönster (som har akut behov vill säga) och instruerat maken att rengöra kamin och ugn. Och med jämna mellanrum köper jag hem skumtomtar med varierande smaker. Det är banan och päron numera och Gud i London, som Lena Arena i Julkalendern säger, vad det ska hittas på.

Men skumtomtar är det ändå, och trots bristen på snö är det julstämning i byn. Jag har börjat fundera på att använda min närmiljö i mitt manus Vårmörker. Jag skriver, och jag är så lycklig över det!

Vissa av er kanske minns att jag gick med i en Facebook-grupp i våras med syftet att hitta fler vänner. Åren med utmattning, depression och familjeproblem har tagit en hel del av vårt sociala liv. Och det är något jag verkligen kan rekommendera, för oj, vad det hänt saker på den fronten.

Man behöver vara aktiv såklart, beredd på att lägga ner tid och engagemang och vara modig! Vad nervöst det var första gången jag träffade två nya väninnor i maj. Det roliga är att vi fortfarande träffas, och dessutom har vi vuxit i antal.

Jag har inte varit med på många stora träffar, men på den sista var vi sju stycken kvinnor. Att träffa personer man aldrig sett förut på ett ställe där man aldrig varit, presentera sig och ta del av andras livshistorier är verkligen berikande. Dessutom är det en påminnelse om att vara tacksam för allt man har.

Jag har barn och ett stabilt äktenskap med en man jag älskar. För mig är hus och trädgård inte en dröm utan en verklighet. Vi har arbete båda två och jag är åtminstone frisk nog att jobba (nästan) deltid.

I går träffade jag en av dessa nya väninnor själv. Vi njöt av något väldigt sött, med pepparkakssmul, grädde och seg kola när ett gäng kvinnor, prydda med små julhattar ramlade in på caféet. När de hälsade ovanligt formellt på varandra spetsade vi öronen. Och tio minuter senare hörde vi gemenskap på Facebook nämnas första gången. Tur att vår fika hade så mjuk konsistens annars hade vi nog satt i halsen när vi började fnissa tyst. Men visst är det värmande att hitta sätt att ses på istället för att sitta ensam?

Även julkänslan som smyger sig på värmer. Jag blev ordentligt uppmuntrad av att delta på Marks Bokfestival och har ökat min skrivtid. Ute är det dock kylan som ökar. Ingen snö men så här såg det ut hos oss i går.

Tack till dig som tittade in, och som sagt; ta hand om DIG, inte bara om andra❤️

Nu är det snart jul igen och bland balansen jag försöker hitta i att inte stressa och göra för mycket försöker jag även få familjen att hjälpa till mer.

Du som regelbundet tittar in här vet att det finns flera NPF-diagnoser hos oss, och jag har bl. a. gjort så mycket hemma, under lång tid.

Förklaringen till det hittas bara inte hos barnen, utan även i det faktum att maken jobbar mer än jag, och dessutom natt, så många dagsysslor som vårdbesök, att handla mat o.s.v. har legat på mig. Men efter sjukkhuset, där läkarna sa att min stressnivå var skadlig för mig, måste något hända på hemmafronten.

Jag har varken ork eller tid att skriva ett så långt inlägg jag skulle vilja, följande kan uppfattas som lite kontroversiellt, men för mig känns det både viktigt och aktuellt att skriva:

Föräldrar till barn med dessa svårigheter får ofta mängder av goda råd (om de har turen att få besöka vården vill säga). Det handlar om anpassningar för barnet, och hänsyn. Hur man kan ställa fram allt på morgonen för att underlätta, förbereda alla aktiviteter i god tid och påminna, jag har t.o.m. fått veta hur jag ska inreda hemmet för att även den som är ljudkänslig ska ha det drägligt hos oss.

En hel timme fick jag lyssna, en timme då jag satt gråtfärdig med dåligt samvete och tänkte ”för vilka pengar? Jag är utmattad och kan inte jobba så mycket som jag önskar. Vi kämpar ofta med att kunna betala räkningarna. Att göra om halva hemmet finns inte på kartan för oss”.

Väldigt många råd handlar om att vara lågaffektiv när aggressiviteten och utbrotten haglar som skurar över en.

Gå undan. Lugn sprider lugn. Välja sina strider. Andas djupt. Och fokusera på allt som funkar. Och det har jag verkligen gjort i åratal. Så bra att hen går i skolan för det mesta i alla fall har jag tänkt och förberett och planerat i timmar, städat undan mögliga handdukar och använt toapapper, och allt möjligt överallt. Samt stått ut med massa annat som jag inte kan skriva om. Många konflikter och situationer blir både absurda och bisarra. Som att säga en sak fel, och fortfarande efter fyra timmar, få höra det.

Jag vill inte skriva att jag fått felaktiga tips på förhållningssätt, eller att det är andras fel att jag mår dåligt. Däremot tror jag att det är lätt att både specialister, föräldrar och barn faktiskt går vilse i alla anpassningar ibland.

Självklart ska man ta hänsyn till den som har en diagnos men den personen måste också lära sig att ta hänsyn till andra.

Det pratas mycket om hur svårt det är för den som har diagnosen, betydligt mindre om de anhöriga. Som syskon. Och i allt föräldrar gör för att underlätta kan det nog vara lätt att missa det barnet/ungdomen kanske skulle kunna klara själv. De befinner sig ju i ständig utveckling.

Om du som är förälder nu vill hävda att allt du gör behövs, säger jag inte emot dig ett dugg. Bara du vet vart du och ditt/dina barn befinner sig, jag har som sagt varit där men hoppas nu att vi i familjen är färdiga att ändra på en del, och det tror jag att vi är.

Stort tack till dig som läste❤️🤗Ta hand om dig, inte bara om andra!

Nu är det exakt en månad sedan jag blev utskriven från MAVA (medicinska akutvårdsavdelningen) på SÄS efter tryck över bröstet och hjärtprover som gett diffusa resultat.

Jag är så tacksam över att mitt hjärta ändå såg fint ut, och resultatet var ”väsentligen normala prover”. Men läkarna poängterade också att min stressnivå inte var hälsosam, och att det måste bli någon förändring. Svårt eftersom det som stressar mig mest är barnens mående, men de föreslog en samtalskontakt.

Sedan jag kom hem har saker förändrats. Jag behövde nog läkare och sjuksköterskor som sa till mig att i långa loppet är min stress ohållbar. Min man får nu ta nästan alla konflikter. Men barnen tar också mer hänsyn, och har även börjat hjälpa till mer.

Detta blogginlägg är tänkt att hjälpa mig att minnas att förändringen måste bli bestående, inte bara vara i några veckor. För naturligtvis är inte barnen bovarna i dramat, de kan inte hjälpa hur de mår. Och jag är världsbäst på att hålla igång, fixa, försöka göra ännu mer. ”En jättebra mamma, men lite för mycket mamma”, sa en vän nyss. ”Om du förstår hur jag menar”? Visst gjorde jag det. Jag försöker ändra mig, och det gör faktiskt familjen också❤️🙏Men det är inte lätt.

Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin helg och hoppsan, redan andra advent snart🕯

En så stor dag det var i lördags då jag hade äran att vara med på Marks första, och förhoppningsvis inte sista, Bokfestival!

Och sitta på scenen med bl. a. Kristina Appelquist från Piratförlaget, och berätta om mitt skrivande.

Jag var väldigt nervös innan men väl på plats gick det bra, och var så ROLIGT! Så givande att få träffa andra, och betydligt mer produktiva och ofta välkända författare. Jag köpte Maria Richardsons senaste som inspirerande nog utspelar sig i Marks kommun, man ser en del av Kinna Centrum på framsidan.

Kunde förstås inte låta bli att köpa en av Appelquist heller, hade läst en deckare av henne i veckan och tyckte om såklart.

Enda nackdelen med Bokfestivalen var dagarna innan. Hjärtat bankade nervöst i bröstet som om det ville ut, och med tanke på mina sjukhusdagar nyss tyckte jag att det var otäckt. Men det var värt det ändå, alla gånger! Att bli uppmuntrad av andra författare och även av bibliotekarien som intervjuade oss, gav mig inspiration att skriva mer på Vårmörker. Det gjorde även en läsare som kom fram efteråt och berättade att hon tyckt otroligt mycket om Skuggvinter och hoppats på att jag skulle besöka festivalen så att hon fick en chans att prata med mig🙏🫶Så stort, för mig. Tack!

Nu har stressen i bröstet gått ner lite grand och jag har äntligen köpt nya batterier till min lille Buddha på nattduksbordet. Hoppas att det ska hjälpa mig att känna det lugn jag vill. Vad är det man säger, alla sätt är bra utom de dåliga?😉

Tack till dig som läste, ta hand om dig och stressa inte för mycket!

Något har hänt med mig sedan jag låg på sjukhus och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur som helst är jag skör med sänkt ork och humör.

Men tur att det finns bra böcker. Tur också att vi bor så vackert, bilden är från häromdagen.

Tack för alla välsignelser trots att livet gör ganska ont just nu. Tack för att jag har barnen som får mig att…känna mig trött och alldeles utmattad vissa gånger men så lycklig andra dagar och stunder!

Min äldsta vackra dotter sveper in genom dörren i pälsmössa och säger puss, puss fast inte till oss. Jag plockar alltid fimpar, bomullsrondeller, tops och massor av make up efter henne medan jag förundras över hur hon dels kan vara så slarvig och å andra sidan börja bli så vuxen.

Yngsta är envisheten personifierad, och känslostark som jag, men hennes skratt är så glatt och hon är så fin när hon planerar allt, skriver listor för och emot, och snappar med sina vänner när de inte är i närheten. Minsta pojken är inte så liten längre, utan tvärtom längst i familjen och den som får en längre pratstund med honom är välsignad i sig. (Att bjuda på pizza hjälper😉 Han är otroligt driven och smart och har blivit erbjuden jobb på gymet där han tränar.

Äldste sonen kör runt i sin ganska nya bil, så ofta när barn passerar vårt hus utropar de glatt ”gul bil”! Han har skaffat många nya kompisar på det arbete där han nu tyvärr måste sluta för att de inte har möjlighet att fastanställa honom.

Det oroar mig lite, men tack ändå för att han haft jobb ända sedan han tog examen för 1 1/2 år sedan. Nu är det mörkt ute och det är så sagolikt fint i vår by när det snöar.

Om det nu gör det, jag har suttit och skrivit manus i skrubben. Inte alltid en lycka, särskilt inte när det går trögt, men min alldeles egen välsignelse är skrivandet ändå!

Jag tycker att det är jobbigt att skriva detta inlägg men eftersom jag ser att folk löpande kikar in på bloggen gör jag det ändå.

Jag blev skickad till Akuten av vårdcentralen i måndags efter att ha haft bröstsmärtor i söndags kväll. Eftersom ett speciellt blodprov som skulle visa om det var hjärtrelaterat eller inte visade aningen diffusa resultat blev jag inlagd på SÄS. I två dygn.

Efter 48 timmar med EKG samt ultraljud kan man konstatera att mitt hjärta ser fint ut, även om mitt EKG är lite försämrat jämfört med tidigare undersökningar. Dock fick jag rådet att jag måste söka hjälp för mitt höga stresspåslag.

Jag förstår inte riktigt varför detta är så jobbigt att skriva, men jag gör det ändå, även som en påminnelse till mig själv att försöka ta hand om mig. Fast i sanningens namn tycker jag att jag gör det ganska bra redan❤️‍🩹

KRAM till dig som tittade in, det betyder mycket för mig❤️