Författare: Louise Baumgärtner

Så kom snön på besök igen. Så här stämningsfullt var det i byn häromdagen, vilket förutom nyfallen snö berodde på att gatlyktorna av någon anledning slocknade.

Även på dagen är det vita vackert såklart, igår tog jag och äldste sonen en promenad till skogs.

I dag är det dock mest slask kvar. Något annat som kom på hastigt besök och försvann var vår bil som varit på verkstad och kostat mycket pengar. För att sedan vägra starta😯

Lyckligtvis var det väldigt lätt åtgärdat, och kostnadsfritt (!) och nu har vi precis hämtat den – igen. Och, som grädde på moset, i all (nervös) väntan under dagen gav sig det lilla onda i halsen av.

Du som tittar in här ofta vet förmodligen att jag sätter min tilltro till Gud och änglar. Alltså har jag ägnat en del av dagen åt att be, för bilen. En del tycker väl att det är tossigt. Men jag är så himla glad över att jag har något att kunna sätta mitt hopp och tilltro till när det kör ihop sig eller livet är jobbigt i största allmänhet.

Det betyder inte att jag räknar med att alltid bli bönhörd. Men det hindrar mig många gånger (inte alla) från att sjunka ihop i negativitet eller förtvivlan. Jag tror på mirakel, små som stora. Och även om mycket i mitt förhållningssätt kan diskuteras, vill jag hävda detta; Den som tror på mirakel upplever dem oftare än andra. Alltså är bara förhållningssättet ett litet mirkel i sig.

Och visst har det med förväntan att göra; Det vi väntar oss ska hända brukar vara det vi uppmärksammar mest. Kanske kommer något annat i vår väg, kanske till och med alldeles bredvid, men det är lätt att missa då vi har siktet inställt på det, för oss, uppenbara.

Så mitt lilla råd till dig i dag, om du vill ha något, är att våga tro. Våga tro på det goda, det du är tacksam för, det som är roligt, även när du kanske egentligen inte törs. Det betyder som sagt inte att det alltid är det som kommer. Men det betyder att när det dyker upp har du större chans att se det (ljusa) i tillvaron. Kram❤️

Jag tyckte så otroligt mycket om denna bok och levde i den även när jag inte läste. Gick bredvid Molly och städvagnen på det anrika hotellet Regency och lärde känna henne och de andra karaktärerna medan jag följde handlingen med spänning. Molly blir nämligen misstänkt för mord då hon hittar en död gäst i sängen. Rekommenderas varmt!

Och apropå böcker har jag ett tips till om du skriver på ett manus, gör som jag när jag läste Städerskan eller skriver på Vårmörker:

Bo i din bok, har jag sagt i flera intervjuer. Jag tillbringar en del tid med min huvudkaraktär Lina när jag t. ex. kör bil, promenerar eller står i tvättstugan. Hur reagerar Lina på den första obehagliga händelsen, och vad tänker hon om den andra? Vad händer runt henne, den här tiden innan jul? Maken, hur närvarande är han, vad får han veta i det här läget? Julförberedelser behöver jag ha med, men inte så mycket, hon är redan nu distraherad och stressad av det som händer. Att grunna på sådant mellan skrivpassen ger ett stort försprång och chans till bra flyt när man sedan slår sig ner vid datorn.

Längre än så hinner jag inte skriva nu, jag är snart på språng. Men som en liten knorr, och för att återknyta till förra inlägget om Sparuari, alltså sparsamma januari, kan jag berätta att det blir hemmagjord pizza i kväll. Men det blir gott, några med tomater och mozzarella och några med köttfärs, toppade med bearnaisesås, och att det blir gott är ju faktiskt huvudsaken. Jag önskar dig som läste en fin helg och tackar för att du tittade in❤️

Den sista veckan har bjudit på både lätta och tunga saker. En tung sak har varit bilen som kostat mycket pengar. Det är förstås oundvikligt, vi använder den mycket, men ovälkommet ändå, speciellt i januari. Eller ska vi säga sparuari? Eftersom jag knappt ens jobbar deltid och vi är en stor familj behöver vi alltid vara ekonomiska.

Jag försöker ofta göra det till en rolig utmaning. Att varva billiga rätter med mer påkostade gör vi för jämnan. Ovan ser ni yngste sonens specialitet, pasta med krossade tomater och parmesan (i bästa fall). Han är dock en hejare på att få till det smakmässigt. Sista gången hävdade han att han hade i kanel, men jag tvivlar, han tycker det är kul att luras.

I går njöt vi av äldste sonens köttfärslimpa i baconkostym, med gräddsås till. Det gick inte heller av för hackor! Bröd bakar jag ofta, medan maken gör fredagspizzorna. Vill vi någon gång äta pizza gör vi det på pizzerian, det ger en lyxigare känsla.

För ibland måste man få unna sig också. Ett sådant tillfälle, och här kommer vi in på det lätta och roliga, inföll i går då jag träffade väninnorna från Facebookgruppen på restaurang och tog mig ett glas vin. Det kan jag tacka vår krångliga bil för, som var på verkstaden med min (sure) make för andra gången på en vecka, och kostade ännu mer.

Hur som helst var det just det faktum att jag skulle få skjuts hem som möjliggjorde vin på lokal, något jag nästan aldrig beställer annars. I går passade det dock extra bra , eftersom mina nya väninnor enades OM ATT LÄSA SKUGGVINTER i sin bokklubb och sedan recensera den.

Jag tog några stora klunkar medan jag lyssnade på att de sågat Lucinda Rileys senaste (som jag iofs inte läst) och försökte fundera på vad detta kunde betyda för mig och Skuggis?

Något annat som gör mig nervös fast lycklig är att jag ska träffa en ny vän om några veckor! Vi har skrivit till varandra en dryg månad , pratat hastigt en gång och nu ska vi ses!

Allt som händer i livet kan vi inte göra något åt. Däremot kan vi ofta göra det mesta och det bästa av allt det goda som finns. Och det tänker jag göra❤️Kram på dig, vem du än är.

Sedan jag låg på sjukhus med en aning stressat hjärta i november har jag verkligen jobbat med att få ner stressen. Mindfulness är något som verkligen fungerar för mig.

Att skriva på mitt manus är ett sätt att bli mindful på, då är jag här och nu – fast där och då – i en annan värld. Men vägen till att slå mig ner vid datorn kan vara lite lång och pulshöjande så det är inte vattentätt.

Att se serier med maken en stund på kvällarna är definitivt avkopplande. Men detta är det bästa:

Att läsa i sängen om kvällarna. Och kanske har jag äntligen börjat inse detta; Jag måste inte alltid lägga så mycket energi på allt. Är det okej att skriva ett så här kort inlägg, utan en knorr eller klokskap på slutet? Ja, det är det!

Så jag avslutar helt sonika med en bild från en blå promenad i veckan. (Är det månne en klokskap i sig? Med knorr)?

Ps Jag är fullt medveten om att jag inte måste blogga. Men jag vill. Ds

Trogna läsare av denna blogg känner redan till att jag är en känslorik person, en känslorik känslig person. Och även om sista tiden varit förhållandevis bra gråter jag fortfarande ofta. Lite trött på det är jag allt. Så de sista veckorna har jag, när tårarna kommit, gjort en grej av att inte falla ihop i en hög i tvättstugan eller sovrummet utan i stället STÄDAT.

Vet inte vad en psykolog sagt om det hela, men om hen sett hur ofta jag bölar kanske det fallit i god jord. Tillsammans med olusten att skriva har det i alla fall gett stor utdelning. Vårt hem, och våra skåp(!) är märkbart renare. Dessutom har jag bakat pajer, sockerkakor och testat nya brödsorter.

Olyckligtvis för familjen, som varit nöjda och låtit sig väl smaka (osäkert om de märkt det andra) har kärleken till skrivandet segrat, och nu hänger jag med karaktärerna i Vårmörker framför datorn igen.

Som du kanske märker, kära läsare, skrivs detta med en skämtsam touch. Jag orkar inte gå in på djupet och skriva om ledsamhet. Knappt orkar jag heller nämna vad som hände i helgen. Vi blev utsatt för ett bedrägeri. Men i dag har vi fått reda på att vi får pengarna, drygt 7000 kr tillbaka, en god nyhet som får avsluta dagens bloggande. Hejdå, nu måste jag kolla om houngsbrödet är färdigt.

Veckans ovilja att skriva på mitt manus har onekligen fört med sig fördelar. Här är skåpet jag rensade ur kl 07.00 i onsdags morse.

Det blev väldigt bra ordning! Och på kvällen tog jag intiativ till något jag och yngsta inte gjort på ett tag: choklad-promenad. Man tar med sig en termos med varm choklad ut, och (hon) pratar. Efter ett tag stannar man, dricker det goda samt tittar på månen. Så blev det denna gång eftersom det var mörkt.

Att jag bakade italiensk sockerkaka med smak av ricotta och citroner, samtidigt som jag slängde ihop halv special till familjen i går blev också uppskattat.

Alla hade varit och tränat utom jag. Och äldste sonen som i detta nu borde ha landat i Italien. När jag vet att han gjort det ska jag utropa Happy Friday! Och tänka att han nog får den roligaste fredagen av oss, just i dag.

När motståndet att sätta sig vid datorn och skriva på mitt manus är stort så gör jag det ofta ändå. Vet att inspiration och lust kommer och går, och inte är något man kan hänga upp allt på. Men ibland, när det är massivt, då ger jag för tillfället upp, och tar ( i bästa fall) itu med saker som behövs göras. I går var det framförallt städ och plock. Nu är all jul borta, tyvärr.

Stakar, stjärnor, en kvarglömd tomte i bokhyllan, julmuggarna…Sedan dammsög jag källarvåningen, och trappan till övervåningen extra ordentligt. Dessutom bakade jag bröd, något jag egentligen skulle göra i dag.

Så vad ska jag göra i eftermiddag? Jag ska skriva på Vårmörker en stund, men också göra rent i tvättstugan. Man glömmer ofta vilken kick man får av att utföra det där lilla extra. Rensa i kaos-skåpet och skapa ny plats. Röja i garderoben. Eller putsa staken så att den glänser. Det ger ny, och lätt energi.

Något annat som definitivt piggar upp är att göra något annorlunda. I söndags, när jag inte heller ville skriva, frågade jag och maken om yngste sonen ville äta pizza med oss. Bara vi tre. Det har nog aldrig hänt. Eftersom vi har fyra barn är det antingen vi allihop, eller en av oss och ett barn. Men han hakade på och det blev jättemysigt.

Dagen innan nyår var jag och maken ute och åt, eftersom jag föreslog att vi skulle ha en romantisk afton. En jättefin kväll, och som tur var eller vad man nu ska säga, hade vi ingen aning om att jag ett dygn senare blev magsjuk och han efter tre dagar riktigt jäkla förkyld…Men den kvällen var vår! Vad gjorde du för annorlunda sist, något som inte hör till vanligheterna? Om du inte minns kanske det är dags?! Tack till dig som tittade in, kram❤️

Vad meningslöst med minusgrader om det ändå inte ska snöa, tänkte jag i går på min kalla kvällspromenad. Väderappen visade nämligen ingen nederbörd alls. På himlen stack en bit av en måne fram bakom ett moln.

Men i morse låg det ett tunt vitt täcke på marken och just nu faller sagoflingor genom luften, stora och ulliga.

Jag håller kanske på att få en ny vän, och det gör mig både lycklig och rädd. Självklart vet jag att jag är långtifrån ensam om att ha fått törnar och smällar genom livet, och att jag på många sätt är lyckligt lottad.

Men det tar inte bort att det känns. Det är likadant när vi ses, ett gäng luttrade kvinnor, som hittat varandra via Facebookgruppen Väninnor 50 +. En del pratar mycket, andra knappt alls. Det är inte alltid man vågar spela med de högsta insatserna, vilket är fullt förståeligt. Det har dock inte hindrat oss från att boka in två nya fikaträffar! Livet är ett äventyr och (som en klok person skrivit) ganska kort, så man ska nog våga spela/leva trots allt.

När jag tittade i ett av våra senaste fotoalbum i går blev jag påmind om att allt är förgängligt. Sådant jag höll på att oroa ihjäl mig över för två år sedan har antingen inte hänt alls, eller löst sig. Barnen har gått ur högstadiet, tagit studenten, bytt skolan, hittat nya kompisar…Livet är sannerligen allltid i rörelse, både en sorg, men nog framför allt en stor källa till tröst.

Jag vet faktiskt inte hur jag orkade åka till jobbet i dag eller hur jag ska komma hem. Jisses, vilket väder. Vinden härskar över allt, inklusive nederbörden, en hiskelig blandning av regn och snö. Det var mysigare att gå ut i går, även om det blåste då med.

I går packade jag ner nästan all jul, stakar och stjärnor får vara vackra i fönstren ett tag till.

Jag tvättade ganska mycket också, att jag varit sjuk har skapat berg i tvättstugan, yngsta sa att nästan allt saknades. Inte sant dock, om man tittade noga i garderoben.

Maken är minst sagt förkyld, och är tvungen att vila. Så jag vet inte riktigt hur jag ska orka åka hem heller, om sanningen ska fram. Som tur är har barnen hjälpt till en del. Skottat snö, lagat lite mat och tömt diskmaskiner.

I dag längtar jag speciellt efter att: Sova!Hoppas att du som tittade in är piggare än jag.

När det öppnades korkar, smällde och tjoades vaknade jag till en kort stund – ur magsjukans djävulska gap, sedan gled jag åter oroligt in i sömnen.

Enda fördelarna med eländet är att det går fort över, och att det då känns som att man aldrig mått så bra tidigare. Dock dröjde det inte länge förrän yngste sonen insjuknade, och i går kväll fick maken hög feber. Trots att jag fick en förkylning på julaftons kväll är jag ändå tacksam över att vi fick träffa alla släktingar i mellandagarna även om det blev lite mindre än vi tänkt. Tacksam är jag även över 2024 – det var vårt bästa år på länge!

Några av de saker jag är lycklig över: Vår äldsta dotter tog, efter några jobbiga år, studenten, med stipendium(!) och har sedan haft vikariat. Helt fantastiskt – det hade vi knappt vågat föreställa oss för några år sedan!

Äldste sonen, som tog studenten förra året, hade arbete nästan hela detta år. Han köpte dessutom sin första bil. Inga självklarheter, och något vi är verkligen är glada över! Mellansonen gick ur grundskolan med bra betyg, och kom, tack vare dessa, in på den linje han önskade. Dessutom växte han om oss alla. Grymt jobbat💪

För yngsta har det skett en enorm utveckling. Hon tog ett kliv från mellanstadiet och mycket skolångest till en ny skola – och med fint stöd därifrån har hon nu massor av närvaro, och en ny bästa vän!

Så du som tittar in här förstår säkert att det inte gjorde något att jag inte kunde skåla in 2025 – jag, och vi, har firat då och då genom hela året! Mina nyårslöften sparar jag till nästa inlägg, jag ska nämligen ta itu med ett av dem nu; Att skriva på mitt manus Vårmörker. Att bli tillfrågad om jag ville delta på Bokfestivalen i Mark gav så fin uppmuntran. Kram till dig som tittade in, gör det gärna snart igen!