Författare: Louise Baumgärtner

Inte bästa veckan i mitt liv, men inte den sämsta heller. Däremot vacker.

Har njutit av både landet och staden, i ljus och i mörker.

Vandrat runt ensam, men tänkt mycket på andra. Dagen i stan påminde mig också om att det snart är jul. Men det kan väl inte stämma?

Nej, inte riktigt. Men man kan ju få för sig det när Willys börjat sälja lussekatter redan…Så jag har köpt en julklapp eller möjligtvis två.

I dag funderade jag på att bada. Obs, funderade. Det är lätt att vara kaxig när man bara tänker på saker. Efter mina två sista oktoberbad vet jag att det känns härligt innan. När man väl huttrar i bikini, börjar kliva nedför stegen och huden möter det iskalla vattnet känner man sig galen. Men när man väl gjort det – då ångrar man sig inte.

Nu blev det inget bad i dag. Däremot något roligt om en stund. Och i kväll tänker jag njuta av denna🔽

Livet är kort, som en annan bloggare skriver. Så det gäller att ta vara på det.

Helgen bjöd sannerligen på en blandning av känslor. Sent på lördag eftermiddag kom vänner vi inte träffat på länge och det var så härligt att ses. Vi åt och snackade så det stod härliga till och några av barnen gick på Pokemon-promenad i skymningen.

Dock inleddes lördagen med att jag var väldigt låg. När jag nu tänker efter hade mitt känslomässiga gråväder dragit in redan på fredagen, varför vet jag faktiskt inte. Vissa gånger är det nog så att jag tryckt undan mycket irritation och ledsnad när det inte funnits plats, varit lämpligt eller jag orkat. Och/eller så är det klimakteriet. Vad det än var så var jag otroligt känslig och gråtig. Men för en gångs skull gjorde jag precis rätt; jag höll mig undan.

Alla som besöker min blogg regelbundet vet att vi är en känslostark familj, med NPF-diagnoser och annat. Så att vara känslig mamma passar sällan bra här. Nu blev det inte helt konfliktfritt ändå, men ganska, och jag fick ovanligt mycket städat och tvättat vilket aldrig är fel. Dessutom blev det en promenad med fint sällskap i går. Yngsta ville otippat följa med, och vi fick en fin stund bland virvlande höstlöv.

Nu är det måndag, jag är lite mer uppåt och ägnade min förmiddag åt att skriva. Det gick väldigt trögt, men så är det ibland. Annat är det med läsandet. Sarahs val av Marie H Lundh är fortsättningen på Sarahs lag, och trean i Nordmyr-serien heter Sarahs mål.

Det är skratt, blandat med allvar och allt däremellan när juristen Sarah från Stockholm placeras i Norrland under sin domarutbildning. Läs genast om du inte gjort det! Själv funderar jag på att ge mitt manus en chans till. Men först ska jag äta en skiva nybakat bröd. Ta hand om dig, du som tittade in och tack för att du gjorde det.

Som NPF-förälder får man, om man har turen att ha den kontakten, en mängd goda råd från psykiatrin. Att vara lågaffektiv är ett av de främsta. Backa, eller gå undan. Välja sina strider. Lugn smittar. Kärt barn har många namn, så att säga. Och naturligtvis är det goda och kloka råd.

Problemet är att många av dessa föräldrar, i likhet med mig, brottas med både utmattning, depression och ångest, ofta som en direkt följd av barnens problem. Och det är inte så att man inte försöker följa dessa råd. Tvärtom har man i många fall utvecklat en väldigt hög tolerans för sådant man aldrig trodde att man skulle acceptera.

I familjer med dessa svårigheter upphör vanliga regler att gälla. De kastas omkull av utbrott, gråt, förtvivlan och psykisk ohälsa. Annat blir viktigt än i familjer som fungerar mer normalt. Då fokus måste ligga på att allt behöver fungera så smidigt som det går, och man befinner sig i överlevnadsläge…det är svårt.

Jag orkar inte riktigt fördjupa mig här, och kan av integritetsskäl inte heller.

Men för att bara kort sammanfatta det jag började inlägget med så känns dessa råd ibland som hån. Självklart vill man vara lugn, stöttande och kärleksfull, alltid❤️

Men det orkar jag inte. När ett, eller flera barn skrikit och gapat i timmar är man fullständigt dränerad, vilket givetvis gäller alla i familjen.

Det har hänt att jag bara sprungit ut, eller gömt mig i sovrummet och gråtit. Och även jag har gapat och skrikit såklart. Inte lätt att skriva men när man slits itu, av oro och förtvivlan för sitt barn och situationen, när man inte får sova ostört, när man blir utskälld för att man sa ett ord fel som missförstods och detta händer gång på gång, år efter år…Ingen som är trasig kan vara sitt bästa jag – ändå fortsätter man försöka.

Måste avsluta med att tala om att jag älskar mina barn över allt annat❤️Det är inte deras fel att det är så här, och de är allihop snälla och goda kämpar som gjort oerhörda framsteg, speciellt nu det sista.

Och yngsta kom i väg till skolan i morse, om än med tunga steg, och för det är jag så tacksam. Tack också för fina kommentarer och mail angående förra inlägget🙏

Från att ha glatt mig ända sedan i våras, och senast i ett inlägg i går, slog den till i dag;

Skol-ångesten. Egentligen började det redan i går, med oro och motvilja. Jag vill inte, jag orkar inte…Vi kom överens om att hon skulle gå upp i dag, göra i ordning sig som om hon skulle i väg, och känna efter under tiden. Sagt och gjort. Men det gick inte. Hon blev hemma, och då var hon nöjd. Jag däremot blev leden och bekymrad, och ja, det är jag väl fortfarande. Så jobbigt som det var i morse har det inte varit sedan i våras….

Samtidigt försöker jag att inte springa i väg i katastroftankar. Jag vet att hon kämpar i skolan och att hon varit trött det sista. Och visst har vi bromsat vissa aktiviteter. Men det är svårt, speciellt när det gäller vänner. I perioder har det varit väldigt tomt på den fronten, och det roliga ger också energi.

Ändå sitter jag här nu och frågar mig om vi borde gjort annorlunda, eller om vi missat något? Jag vet, detta är bara en dag. Jag hoppas så att det är just det, inte början på en ny jobbig fas…

Kram till dig som kikade in och läste, oavsett om du kommenterar eller inte betyder det mycket för mig och jag hoppas att min blogg även ger dig något❤️

En högst vardaglig rapport kan tilläggas. Bara jag som sitter i soffan ensam hemma förutom en sovande make, och dricker kaffe och äter lakrits jag hittat. Och konstaterar att hösten är vacker.

Men när jag skrev i förmiddags befann jag mig med Lina och barnen i ett snöoväder. Visst är det underbart att besöka olika världar med hjälp av litteraturen, oavsett om det är eget påhitt eller andras?

Även om jag älskar snö är jag tacksam att den inte kommit än, utan att det fortfarande är ovanligt milt många dagar. Har ingen badlust i dag, dock.

Det får räcka med att baka frallor, har just satt en deg, och skapa ordning i hemmet till alla kommer hem.

Yngsta dottern är hos sin bästa kompis medan äldsta träffar pojkvännen, och äldste sonen har brunchat och besökt en simhall med arbetskollegor. Yngste sonen har slutat skolan och är väl på väg till gymet, där han senare ska möta upp maken.

Tänk att nu tränar alla i familjen utom jag. Och tänk att jag, efter många år av ständigt sällskap hemma, och milt sagt jobbiga perioder, nu får ganska mycket egentid medan familjen har det bra, var och en på sitt håll. Det är jag så in i bomben tacksam över🙏

…de allra flesta kan helt klart få sitt liv att skimra mer. Ett enkelt, och kanske det bästa(?) är att ta vara på ögonblicken och stunderna vi tycker om. Inte bara låta dem passera obemärkt, utan tvärtom, hålla kvar dem.

Är det dumt av mig att skriva att det är enkelt? Ja, kanske. Det krävs både medvetenhet och träning. Men det är så värt det!

Det sista har jag upptäckt att kalla bad får mig att vara här och nu. Likaså mitt skrivande, och när jag läser i sängen om kvällarna.

Hoppas att du som kikar in här har dina passioner som får dig att känna dig lycklig, och mindful, det har du säkert.

Ett annat sätt att ta vara på livet är att vandra bakåt i tiden. Förra veckan kom sista årets bilder på posten, och nu har de satts in i album. Jisses, vilket jobb, för jag gör barnens album också och året har innehållit resor, en bal, studenten och massa vardag förstås. Jag älskar att försöka fånga kärnan i allas vardag. Därför har barnen även bilder på sina skolor, på gymet, och naturligtvis sina rum, vänner, hur vårt hus ser ut, antal kaniner, släkten såklart o.s.v. i all oändlighet… Jag är helt matt efter allt dokumenterande, men nöjd! Här är några foton från senaste nyårsafton i vårt album.

Syrran med familj bjöd oss till stugan de hyrt och det hade vi nog kommit ihåg, i några år. Men hade jag inte haft bilderna hade det förmodligen fallit bort att jag var extra glad att jag var vegetarian eftersom jag fick en ljuvlig kantarellpasta kryddad med saffran, medan de andra fick en rätt med köttfärs. Eller att det kom ett tunt snötäcke under kvällen, och att marschallerna lyste så fint på trappen. Samt att vi spelade julklappsspelet. När yngsta såg bilden när vi spelade (inte med här) sa hon genast: Åh, nu minns jag. Simon fick allt godis. Kontentan är att stunder, ögonblick och minnen betyder så mycket. Även de som inte glittrar😉

Det blev inget bloggat i veckan – men…

Ja, faktiskt. Det var kallt, men väldigt uppfriskande. Och så vackert!

Två dagar senare var det dags att skrapa rutorna på morgonen. Men vilken början på hösten vi haft!

Senast för två veckor sedan travade yngsta i väg i shorts på morgonen. Undra hur oktober blir? Här kommer några bilder från sköna promenader i milda september.

Tack till dig som kikade in, vem du än är!

Det blir ett bra namn på detta inlägg tänker jag nu när jag sitter precis här🔽

Och passar kaniner med sällskap av höstsolen. Precis hemkommen efter att ha träffat dessa

Rasen heter svensk dansk gårdshund och finns hos min vän. Hembakt äppelpaj blev det också i deras uterum där det var riktigt varmt. Men tur att jag badade i förrgår, för så här såg det ut på skogspromenaden i går.

Det är fint att sitta här och se kaninerna springa runt och äta gräs under klarblå himmel, medan luften talar om att det är höst. Ibland blir jag helt andäktig av att leva. Så jag måste ställa mig på min här och nu – matta och bara andas

När jag var utmattad 2018 fick jag börja hos en psykolog på vårdcentralen som lärde mig att vara i nuet. Det tycker jag mycket om. Och vissa dagar, som denna, är det extra njutbart att stanna upp.

Ser även fram emot kvällen då jag och maken ska titta på serie, något som är nytt för oss men som funkar nu när det är lugnare hemma. Då ser det ut så här. Trevlig kväll, eller dag beroende på när du tittar in🍂

Visst, nu är det höst och kanske inte det ultimata tillfället för ett bad, men när jag skrivit på Vårmörker i morse bestämde jag att nu var det dags.

Jag ska inte sticka under stol med att det var en aning kluvet att gå till bilen klädd i jacka och ändå frysa och samtidigt veta att det snart var dags att frysa ännu mer. 6 grader, molnigt och lite blåsigt.

Det hela gick snabbt kan jag tala om. Men jag doppade allt huvudet och simmade en liten bit. Belöningen kom efteråt, en pigg och klar känsla som höll i sig. Genom den varma duschen, lunchen och så kakor och äppelpaj med både vaniljsås och grädde på eftermiddagen. Men för en timme sedan blev jag otroligt trött. Det beror förmodligen på att jag gått upp innan halv sex de flesta dagar denna vecka, för att hinna skriva så mycket som möjligt.

Nu väntar jag på att maken ska ropa att pizzan är färdig, och sen är det inte mycket kvar av dagen – eller mig. En stunds kriminalserie och en kopp te. En skön dag, full av välbehövlig återhämtning med andra ord🙏

I en intervju när Skuggvinter nyss kommit ut fick jag frågan hur en fyrabarnsmamma hinner skriva? Det hinner man inte, svarade jag, men man gör det ändå.

Det har gått några år sedan dess och barnen är större, men eftersom vi har det lite trassligt är det fortfarande svårt att hinna. Mitt bästa knep för att hinna sno åt mig långa stunder är att lägga mig tidigt och gå upp tidigt.

05.10: Jag har ställt klockan på 05.25 för att äldsta dottern ska ta bussen 06.01 till jobbet. Hon vaknar ofta inte själv, trots ställd väckarklocka. Men i dag har hon faktiskt gjort det upptäcker jag. Eftersom jag ändå lovat att väcka yngste sonen 05.35 så sätter jag på kaffet och tar med det ner till tvättstugan där jag sätter på en tvätt. Väcker yngste sonen och gör mackor och packar matlåda till äldsta.

Om någon här vill inflika att hon borde göra det själv är min förklaring att med tanke på hennes vikt och hur hon mått de sista åren är jag så glad att hon har ett jobb och orkar arbeta, så det är ett kärt besvär.

06.00 När båda två gett sig av duschar jag och tvättar håret. Sedan vaknar yngsta med en stor gäspning. Jag fixar nu frukost till både henne och mig medan jag ser till att hon även dricker, tar sin medicin o.s.v. Allt går ganska friktionsfritt i dag.

07.30 Jag hänger tvätt, och tar hand om kaninerna. Ger dem hö, halm, mat med morötter i (!) och vatten.

08.00 Här skulle jag vilja skriva att jag skriver för det var min plan. Men i stället tar jag tag i stöket i köket….

08.45 Dags för manus Vårmörker!

Och det var min förmiddag det, som avslutades med en skön skogspromenad. För tydlighetens skull behöver jag tillägga att tre dagar i veckan åker jag till jobbet, men inte på måndagar och onsdagar.

Tack för att du kikade in och läste, vem du än är.