Författare: Louise Baumgärtner

Något har hänt med mig sedan jag låg på sjukhus och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur som helst är jag skör med sänkt ork och humör.

Men tur att det finns bra böcker. Tur också att vi bor så vackert, bilden är från häromdagen.

Tack för alla välsignelser trots att livet gör ganska ont just nu. Tack för att jag har barnen som får mig att…känna mig trött och alldeles utmattad vissa gånger men så lycklig andra dagar och stunder!

Min äldsta vackra dotter sveper in genom dörren i pälsmössa och säger puss, puss fast inte till oss. Jag plockar alltid fimpar, bomullsrondeller, tops och massor av make up efter henne medan jag förundras över hur hon dels kan vara så slarvig och å andra sidan börja bli så vuxen.

Yngsta är envisheten personifierad, och känslostark som jag, men hennes skratt är så glatt och hon är så fin när hon planerar allt, skriver listor för och emot, och snappar med sina vänner när de inte är i närheten. Minsta pojken är inte så liten längre, utan tvärtom längst i familjen och den som får en längre pratstund med honom är välsignad i sig. (Att bjuda på pizza hjälper😉 Han är otroligt driven och smart och har blivit erbjuden jobb på gymet där han tränar.

Äldste sonen kör runt i sin ganska nya bil, så ofta när barn passerar vårt hus utropar de glatt ”gul bil”! Han har skaffat många nya kompisar på det arbete där han nu tyvärr måste sluta för att de inte har möjlighet att fastanställa honom.

Det oroar mig lite, men tack ändå för att han haft jobb ända sedan han tog examen för 1 1/2 år sedan. Nu är det mörkt ute och det är så sagolikt fint i vår by när det snöar.

Om det nu gör det, jag har suttit och skrivit manus i skrubben. Inte alltid en lycka, särskilt inte när det går trögt, men min alldeles egen välsignelse är skrivandet ändå!

Jag tycker att det är jobbigt att skriva detta inlägg men eftersom jag ser att folk löpande kikar in på bloggen gör jag det ändå.

Jag blev skickad till Akuten av vårdcentralen i måndags efter att ha haft bröstsmärtor i söndags kväll. Eftersom ett speciellt blodprov som skulle visa om det var hjärtrelaterat eller inte visade aningen diffusa resultat blev jag inlagd på SÄS. I två dygn.

Efter 48 timmar med EKG samt ultraljud kan man konstatera att mitt hjärta ser fint ut, även om mitt EKG är lite försämrat jämfört med tidigare undersökningar. Dock fick jag rådet att jag måste söka hjälp för mitt höga stresspåslag.

Jag förstår inte riktigt varför detta är så jobbigt att skriva, men jag gör det ändå, även som en påminnelse till mig själv att försöka ta hand om mig. Fast i sanningens namn tycker jag att jag gör det ganska bra redan❤️‍🩹

KRAM till dig som tittade in, det betyder mycket för mig❤️

Inte bästa veckan i mitt liv, men inte den sämsta heller. Däremot vacker.

Har njutit av både landet och staden, i ljus och i mörker.

Vandrat runt ensam, men tänkt mycket på andra. Dagen i stan påminde mig också om att det snart är jul. Men det kan väl inte stämma?

Nej, inte riktigt. Men man kan ju få för sig det när Willys börjat sälja lussekatter redan…Så jag har köpt en julklapp eller möjligtvis två.

I dag funderade jag på att bada. Obs, funderade. Det är lätt att vara kaxig när man bara tänker på saker. Efter mina två sista oktoberbad vet jag att det känns härligt innan. När man väl huttrar i bikini, börjar kliva nedför stegen och huden möter det iskalla vattnet känner man sig galen. Men när man väl gjort det – då ångrar man sig inte.

Nu blev det inget bad i dag. Däremot något roligt om en stund. Och i kväll tänker jag njuta av denna🔽

Livet är kort, som en annan bloggare skriver. Så det gäller att ta vara på det.

Helgen bjöd sannerligen på en blandning av känslor. Sent på lördag eftermiddag kom vänner vi inte träffat på länge och det var så härligt att ses. Vi åt och snackade så det stod härliga till och några av barnen gick på Pokemon-promenad i skymningen.

Dock inleddes lördagen med att jag var väldigt låg. När jag nu tänker efter hade mitt känslomässiga gråväder dragit in redan på fredagen, varför vet jag faktiskt inte. Vissa gånger är det nog så att jag tryckt undan mycket irritation och ledsnad när det inte funnits plats, varit lämpligt eller jag orkat. Och/eller så är det klimakteriet. Vad det än var så var jag otroligt känslig och gråtig. Men för en gångs skull gjorde jag precis rätt; jag höll mig undan.

Alla som besöker min blogg regelbundet vet att vi är en känslostark familj, med NPF-diagnoser och annat. Så att vara känslig mamma passar sällan bra här. Nu blev det inte helt konfliktfritt ändå, men ganska, och jag fick ovanligt mycket städat och tvättat vilket aldrig är fel. Dessutom blev det en promenad med fint sällskap i går. Yngsta ville otippat följa med, och vi fick en fin stund bland virvlande höstlöv.

Nu är det måndag, jag är lite mer uppåt och ägnade min förmiddag åt att skriva. Det gick väldigt trögt, men så är det ibland. Annat är det med läsandet. Sarahs val av Marie H Lundh är fortsättningen på Sarahs lag, och trean i Nordmyr-serien heter Sarahs mål.

Det är skratt, blandat med allvar och allt däremellan när juristen Sarah från Stockholm placeras i Norrland under sin domarutbildning. Läs genast om du inte gjort det! Själv funderar jag på att ge mitt manus en chans till. Men först ska jag äta en skiva nybakat bröd. Ta hand om dig, du som tittade in och tack för att du gjorde det.

Som NPF-förälder får man, om man har turen att ha den kontakten, en mängd goda råd från psykiatrin. Att vara lågaffektiv är ett av de främsta. Backa, eller gå undan. Välja sina strider. Lugn smittar. Kärt barn har många namn, så att säga. Och naturligtvis är det goda och kloka råd.

Problemet är att många av dessa föräldrar, i likhet med mig, brottas med både utmattning, depression och ångest, ofta som en direkt följd av barnens problem. Och det är inte så att man inte försöker följa dessa råd. Tvärtom har man i många fall utvecklat en väldigt hög tolerans för sådant man aldrig trodde att man skulle acceptera.

I familjer med dessa svårigheter upphör vanliga regler att gälla. De kastas omkull av utbrott, gråt, förtvivlan och psykisk ohälsa. Annat blir viktigt än i familjer som fungerar mer normalt. Då fokus måste ligga på att allt behöver fungera så smidigt som det går, och man befinner sig i överlevnadsläge…det är svårt.

Jag orkar inte riktigt fördjupa mig här, och kan av integritetsskäl inte heller.

Men för att bara kort sammanfatta det jag började inlägget med så känns dessa råd ibland som hån. Självklart vill man vara lugn, stöttande och kärleksfull, alltid❤️

Men det orkar jag inte. När ett, eller flera barn skrikit och gapat i timmar är man fullständigt dränerad, vilket givetvis gäller alla i familjen.

Det har hänt att jag bara sprungit ut, eller gömt mig i sovrummet och gråtit. Och även jag har gapat och skrikit såklart. Inte lätt att skriva men när man slits itu, av oro och förtvivlan för sitt barn och situationen, när man inte får sova ostört, när man blir utskälld för att man sa ett ord fel som missförstods och detta händer gång på gång, år efter år…Ingen som är trasig kan vara sitt bästa jag – ändå fortsätter man försöka.

Måste avsluta med att tala om att jag älskar mina barn över allt annat❤️Det är inte deras fel att det är så här, och de är allihop snälla och goda kämpar som gjort oerhörda framsteg, speciellt nu det sista.

Och yngsta kom i väg till skolan i morse, om än med tunga steg, och för det är jag så tacksam. Tack också för fina kommentarer och mail angående förra inlägget🙏

Från att ha glatt mig ända sedan i våras, och senast i ett inlägg i går, slog den till i dag;

Skol-ångesten. Egentligen började det redan i går, med oro och motvilja. Jag vill inte, jag orkar inte…Vi kom överens om att hon skulle gå upp i dag, göra i ordning sig som om hon skulle i väg, och känna efter under tiden. Sagt och gjort. Men det gick inte. Hon blev hemma, och då var hon nöjd. Jag däremot blev leden och bekymrad, och ja, det är jag väl fortfarande. Så jobbigt som det var i morse har det inte varit sedan i våras….

Samtidigt försöker jag att inte springa i väg i katastroftankar. Jag vet att hon kämpar i skolan och att hon varit trött det sista. Och visst har vi bromsat vissa aktiviteter. Men det är svårt, speciellt när det gäller vänner. I perioder har det varit väldigt tomt på den fronten, och det roliga ger också energi.

Ändå sitter jag här nu och frågar mig om vi borde gjort annorlunda, eller om vi missat något? Jag vet, detta är bara en dag. Jag hoppas så att det är just det, inte början på en ny jobbig fas…

Kram till dig som kikade in och läste, oavsett om du kommenterar eller inte betyder det mycket för mig och jag hoppas att min blogg även ger dig något❤️

En högst vardaglig rapport kan tilläggas. Bara jag som sitter i soffan ensam hemma förutom en sovande make, och dricker kaffe och äter lakrits jag hittat. Och konstaterar att hösten är vacker.

Men när jag skrev i förmiddags befann jag mig med Lina och barnen i ett snöoväder. Visst är det underbart att besöka olika världar med hjälp av litteraturen, oavsett om det är eget påhitt eller andras?

Även om jag älskar snö är jag tacksam att den inte kommit än, utan att det fortfarande är ovanligt milt många dagar. Har ingen badlust i dag, dock.

Det får räcka med att baka frallor, har just satt en deg, och skapa ordning i hemmet till alla kommer hem.

Yngsta dottern är hos sin bästa kompis medan äldsta träffar pojkvännen, och äldste sonen har brunchat och besökt en simhall med arbetskollegor. Yngste sonen har slutat skolan och är väl på väg till gymet, där han senare ska möta upp maken.

Tänk att nu tränar alla i familjen utom jag. Och tänk att jag, efter många år av ständigt sällskap hemma, och milt sagt jobbiga perioder, nu får ganska mycket egentid medan familjen har det bra, var och en på sitt håll. Det är jag så in i bomben tacksam över🙏

…de allra flesta kan helt klart få sitt liv att skimra mer. Ett enkelt, och kanske det bästa(?) är att ta vara på ögonblicken och stunderna vi tycker om. Inte bara låta dem passera obemärkt, utan tvärtom, hålla kvar dem.

Är det dumt av mig att skriva att det är enkelt? Ja, kanske. Det krävs både medvetenhet och träning. Men det är så värt det!

Det sista har jag upptäckt att kalla bad får mig att vara här och nu. Likaså mitt skrivande, och när jag läser i sängen om kvällarna.

Hoppas att du som kikar in här har dina passioner som får dig att känna dig lycklig, och mindful, det har du säkert.

Ett annat sätt att ta vara på livet är att vandra bakåt i tiden. Förra veckan kom sista årets bilder på posten, och nu har de satts in i album. Jisses, vilket jobb, för jag gör barnens album också och året har innehållit resor, en bal, studenten och massa vardag förstås. Jag älskar att försöka fånga kärnan i allas vardag. Därför har barnen även bilder på sina skolor, på gymet, och naturligtvis sina rum, vänner, hur vårt hus ser ut, antal kaniner, släkten såklart o.s.v. i all oändlighet… Jag är helt matt efter allt dokumenterande, men nöjd! Här är några foton från senaste nyårsafton i vårt album.

Syrran med familj bjöd oss till stugan de hyrt och det hade vi nog kommit ihåg, i några år. Men hade jag inte haft bilderna hade det förmodligen fallit bort att jag var extra glad att jag var vegetarian eftersom jag fick en ljuvlig kantarellpasta kryddad med saffran, medan de andra fick en rätt med köttfärs. Eller att det kom ett tunt snötäcke under kvällen, och att marschallerna lyste så fint på trappen. Samt att vi spelade julklappsspelet. När yngsta såg bilden när vi spelade (inte med här) sa hon genast: Åh, nu minns jag. Simon fick allt godis. Kontentan är att stunder, ögonblick och minnen betyder så mycket. Även de som inte glittrar😉

Det blev inget bloggat i veckan – men…

Ja, faktiskt. Det var kallt, men väldigt uppfriskande. Och så vackert!

Två dagar senare var det dags att skrapa rutorna på morgonen. Men vilken början på hösten vi haft!

Senast för två veckor sedan travade yngsta i väg i shorts på morgonen. Undra hur oktober blir? Här kommer några bilder från sköna promenader i milda september.

Tack till dig som kikade in, vem du än är!

Det blir ett bra namn på detta inlägg tänker jag nu när jag sitter precis här🔽

Och passar kaniner med sällskap av höstsolen. Precis hemkommen efter att ha träffat dessa

Rasen heter svensk dansk gårdshund och finns hos min vän. Hembakt äppelpaj blev det också i deras uterum där det var riktigt varmt. Men tur att jag badade i förrgår, för så här såg det ut på skogspromenaden i går.

Det är fint att sitta här och se kaninerna springa runt och äta gräs under klarblå himmel, medan luften talar om att det är höst. Ibland blir jag helt andäktig av att leva. Så jag måste ställa mig på min här och nu – matta och bara andas

När jag var utmattad 2018 fick jag börja hos en psykolog på vårdcentralen som lärde mig att vara i nuet. Det tycker jag mycket om. Och vissa dagar, som denna, är det extra njutbart att stanna upp.

Ser även fram emot kvällen då jag och maken ska titta på serie, något som är nytt för oss men som funkar nu när det är lugnare hemma. Då ser det ut så här. Trevlig kväll, eller dag beroende på när du tittar in🍂