Här kommer ett stycke ur Vårmörker som jag arbetar med nu. Det finns i början av manuset, och det är här trakasserierna mot Lina börjar. Du som vill veta vad Vårmörker handlar om hittar handlingen här:
https://mitt-liv.blog/2024/09/04/vad-handlar-mitt-manus-om/
”Bara ett glas skulle hon unna sig, nu när barnen somnat. Lina hade fått undan kvällsmaten, tryckt i gång diskmaskinen, och försökt föra lagom mycket oväsen så att barnen skulle höra att hon var där, bli trygga och somna. Den första kvarten hade Jakob ropat god natt flera gånger, men nu var det lugnt. Ute i hallen lyssnade hon uppåt. Konstaterade att det var tyst och att hon borde hon ha dammsugit vid ytterdörren, det var fortfarande grus kvar där. Men nu tänkte hon inte riskera friden. Med tysta steg gick hon i stället nedför trappan till källaren. Den rymde, förutom tvättstuga även förråd och en sval matkällare, och det var till den hon var på väg nu. Hon hade valt att ställa flaskan där i stället för i kylen. Rött vin skulle inte vara för kallt. Och Micke behövde inte veta att hon drack på veckorna.
En stund senare välkomnade Lina lättnaden som spred sig i bröstet. Som om det med ens blivit lättare att andas. Och han skulle väl förresten inte säga något! Även om han klagade på att kollegorna hamnade i baren på kvällarna, gjorde han dem ofta sällskap. Och han drack inte alltid Ramlösa. Skyllde på att arbetet krävde det. Hon sköt undan den ovälkomna tanken, att hennes enda arbetsrelaterade orsak att dricka var att hon saknade ett jobb, och tog ännu en klunk.
Det var skillnad när de träffades, då hade hon haft problem med alkoholen. Men herregud, nu var inte alls som då. Då, när hon varit yngre, kunnat festa runt och gjort det också. Ingen hade sagt något , även om hon anat vad de tänkt. Det är sorgen över föräldrarna, låt henne hållas, det går över. Eller så hade de bara varit konflikträdda och bekväma och tittat åt andra hållet. Micke hade gjort tvärtom. Det var därför han, av alla män som tävlat om henne, vunnit. För att han tagit henne på allvar, och sedan, när allt djupnat, älskat henne på riktigt. Saknaden som sköljde över Lina borde inte ha överraskat henne, men det gjorde den. Numera kändes det som om han var mer gift med jobbet än med henne.
Hon tog med sig glaset och ställde sig i dörröppningen mellan kök och vardagsrum. I eftermiddags när Jakob lekt där med sina bilar hade hon varit irriterad, och utan framgång försökt få honom att städa efteråt. Men nu, när hon betraktade röran han ställt till med, såg hon vad han egentligen hade gjort. Han hade skapat hemtrevnad i det stora rummet som förutom den jättelika beigefärgade soffan fylld av kuddar, tillhörande bord och så kakelugnen i andra änden var tomt på möbler. Just nu förstod hon även Mickes invändning mot att de, fel hon valt beige som grundfärg. Hon visste att det skulle bli bra när det var färdiginrett, men det var det ännu inte. Det var bara tyst och kalt och så mörkret som tryckte mot fönstren. Det var inte bara barnen som hade svårt att vänja sig vid det nya, det hade hon också. Och det var förresten inte bara Micke hon saknade.
Hon fyllde på glaset utan att reflektera över det och sjönk ner i soffan. Hon saknade alla ljud som funnits i Göteborg, pulsen, just nu saknade hon till och med lägenheten. Och Marina och Bea. Om hon skulle vara ärlig var de nog mer bekanta än vänner. De hade hittat varandra på områdets gemensamma lekplats, och förmodligen förenats mer på grund av oviljan att diskutera ekologiska puréer och bäst kräm mot böjveckseksem än något annat, men skit samma. Det var dumt att hon inte hört av sig till dem tidigare, hon hade lovat att göra det, men hon skulle det precis som hon skulle ringa Josefines mamma. Josefine som ringt på ofta, och fått Sofia att skratta högt och lyckligt. Sofia, ja. Där kom det onda tillbaka, det hon försökt trycka undan hela dagen. Hon misstänkte att Sofia stöttes ut i barngruppen. Hon hade lagt märke till det flera gånger, och bett en av pedagogerna, Sanna, att hålla ett öga på henne och återkomma. Frågan hon ställt sig några gånger det sista kom tillbaka. Hade de gjort fel som flyttat? Vad var det för mening med att bo i hus om ingen kom och hälsade på?
Lina reste sig och gick ut i köket igen. Bra att det funnits så mycket vin kvar, lite marginal, nu när hon äntligen vågade umgås med sina känslor. Erkänna att det gjorde ont och att hon kände sig ensam. Hon sneglade mot mobilen där den låg på köksbordet, men visste att det inte var någon idé att titta närmare på den. Hon skulle inte missat om han hört av sig. Då började den vibrera. En liten lycka, som gjorde att det blev ljusare i bröstet. Precis när hon behövde det. Men det var inte Mickes nummer såg hon när hon tog upp telefonen utan ett dolt. Helt kort fladdrade det till av oro inuti. Det hade väl inte hänt något?
Linnea Dahlgren. För ovanlighetens skull svarade hon med sitt fulla namn och undrade om det hördes att hon druckit? Men personen i andra änden sa ingenting.
Hallå?
Någon andades i luren. Eller var det bara brus? Lina tryckte mobilen mot örat för att höra bättre. Det lät verkligen som andetag och mitt i rädslan tog ilskan över. Det var ett bra tag sedan, ja, det var det verkligen, men detta hade hänt förut.
Det går att spåra det här, bara så du vet, sa hon och kämpade för att låta stadig på rösten. Och det är inte okej”!
Mitt liv 