Författare: Louise Baumgärtner

Visst, nu är det höst och kanske inte det ultimata tillfället för ett bad, men när jag skrivit på Vårmörker i morse bestämde jag att nu var det dags.

Jag ska inte sticka under stol med att det var en aning kluvet att gå till bilen klädd i jacka och ändå frysa och samtidigt veta att det snart var dags att frysa ännu mer. 6 grader, molnigt och lite blåsigt.

Det hela gick snabbt kan jag tala om. Men jag doppade allt huvudet och simmade en liten bit. Belöningen kom efteråt, en pigg och klar känsla som höll i sig. Genom den varma duschen, lunchen och så kakor och äppelpaj med både vaniljsås och grädde på eftermiddagen. Men för en timme sedan blev jag otroligt trött. Det beror förmodligen på att jag gått upp innan halv sex de flesta dagar denna vecka, för att hinna skriva så mycket som möjligt.

Nu väntar jag på att maken ska ropa att pizzan är färdig, och sen är det inte mycket kvar av dagen – eller mig. En stunds kriminalserie och en kopp te. En skön dag, full av välbehövlig återhämtning med andra ord🙏

I en intervju när Skuggvinter nyss kommit ut fick jag frågan hur en fyrabarnsmamma hinner skriva? Det hinner man inte, svarade jag, men man gör det ändå.

Det har gått några år sedan dess och barnen är större, men eftersom vi har det lite trassligt är det fortfarande svårt att hinna. Mitt bästa knep för att hinna sno åt mig långa stunder är att lägga mig tidigt och gå upp tidigt.

05.10: Jag har ställt klockan på 05.25 för att äldsta dottern ska ta bussen 06.01 till jobbet. Hon vaknar ofta inte själv, trots ställd väckarklocka. Men i dag har hon faktiskt gjort det upptäcker jag. Eftersom jag ändå lovat att väcka yngste sonen 05.35 så sätter jag på kaffet och tar med det ner till tvättstugan där jag sätter på en tvätt. Väcker yngste sonen och gör mackor och packar matlåda till äldsta.

Om någon här vill inflika att hon borde göra det själv är min förklaring att med tanke på hennes vikt och hur hon mått de sista åren är jag så glad att hon har ett jobb och orkar arbeta, så det är ett kärt besvär.

06.00 När båda två gett sig av duschar jag och tvättar håret. Sedan vaknar yngsta med en stor gäspning. Jag fixar nu frukost till både henne och mig medan jag ser till att hon även dricker, tar sin medicin o.s.v. Allt går ganska friktionsfritt i dag.

07.30 Jag hänger tvätt, och tar hand om kaninerna. Ger dem hö, halm, mat med morötter i (!) och vatten.

08.00 Här skulle jag vilja skriva att jag skriver för det var min plan. Men i stället tar jag tag i stöket i köket….

08.45 Dags för manus Vårmörker!

Och det var min förmiddag det, som avslutades med en skön skogspromenad. För tydlighetens skull behöver jag tillägga att tre dagar i veckan åker jag till jobbet, men inte på måndagar och onsdagar.

Tack för att du kikade in och läste, vem du än är.

Här kommer ett stycke ur Vårmörker som jag arbetar med nu. Det finns i början av manuset, och det är här trakasserierna mot Lina börjar. Du som vill veta vad Vårmörker handlar om hittar handlingen här:

https://mitt-liv.blog/2024/09/04/vad-handlar-mitt-manus-om/

”Bara ett glas skulle hon unna sig, nu när barnen somnat. Lina hade fått undan kvällsmaten, tryckt i gång diskmaskinen, och försökt föra lagom mycket oväsen så att barnen skulle höra att hon var där, bli trygga och somna. Den första kvarten hade Jakob ropat god natt flera gånger, men nu var det lugnt. Ute i hallen lyssnade hon uppåt. Konstaterade att det var tyst och att hon borde hon ha dammsugit vid ytterdörren, det var fortfarande grus kvar där. Men nu tänkte hon inte riskera friden. Med tysta steg gick hon i stället nedför trappan till källaren. Den rymde, förutom tvättstuga även förråd och en sval matkällare, och det var till den hon var på väg nu. Hon hade valt att ställa flaskan där i stället för i kylen. Rött vin skulle inte vara för kallt. Och Micke behövde inte veta att hon drack på veckorna.

En stund senare välkomnade Lina lättnaden som spred sig i bröstet. Som om det med ens blivit lättare att andas. Och han skulle väl förresten inte säga något! Även om han klagade på att kollegorna hamnade i baren på kvällarna, gjorde han dem ofta sällskap. Och han drack inte alltid Ramlösa. Skyllde på att arbetet krävde det. Hon sköt undan den ovälkomna tanken, att hennes enda arbetsrelaterade orsak att dricka var att hon saknade ett jobb, och tog ännu en klunk.

Det var skillnad när de träffades, då hade hon haft problem med alkoholen. Men herregud, nu var inte alls som då. Då, när hon varit yngre, kunnat festa runt och gjort det också. Ingen hade sagt något , även om hon anat vad de tänkt. Det är sorgen över föräldrarna, låt henne hållas, det går över. Eller så hade de bara varit konflikträdda och bekväma och tittat åt andra hållet. Micke hade gjort tvärtom. Det var därför han, av alla män som tävlat om henne, vunnit. För att han tagit henne på allvar, och sedan, när allt djupnat, älskat henne på riktigt. Saknaden som sköljde över Lina borde inte ha överraskat henne, men det gjorde den. Numera kändes det som om han var mer gift med jobbet än med henne.

Hon tog med sig glaset och ställde sig i dörröppningen mellan kök och vardagsrum. I eftermiddags när Jakob lekt där med sina bilar hade hon varit irriterad, och utan framgång försökt få honom att städa efteråt. Men nu, när hon betraktade röran han ställt till med, såg hon vad han egentligen hade gjort. Han hade skapat hemtrevnad i det stora rummet som förutom den jättelika beigefärgade soffan fylld av kuddar, tillhörande bord och så kakelugnen i andra änden var tomt på möbler. Just nu förstod hon även Mickes invändning mot att de, fel hon valt beige som grundfärg. Hon visste att det skulle bli bra när det var färdiginrett, men det var det ännu inte. Det var bara tyst och kalt och så mörkret som tryckte mot fönstren. Det var inte bara barnen som hade svårt att vänja sig vid det nya, det hade hon också. Och det var förresten inte bara Micke hon saknade.

Hon fyllde på glaset utan att reflektera över det och sjönk ner i soffan. Hon saknade alla ljud som funnits i Göteborg, pulsen, just nu saknade hon till och med lägenheten. Och Marina och Bea. Om hon skulle vara ärlig var de nog mer bekanta än vänner. De hade hittat varandra på områdets gemensamma lekplats, och förmodligen förenats mer på grund av oviljan att diskutera ekologiska puréer och bäst kräm mot böjveckseksem än något annat, men skit samma. Det var dumt att hon inte hört av sig till dem tidigare, hon hade lovat att göra det, men hon skulle det precis som hon skulle ringa Josefines mamma. Josefine som ringt på ofta, och fått Sofia att skratta högt och lyckligt. Sofia, ja. Där kom det onda tillbaka, det hon försökt trycka undan hela dagen. Hon misstänkte att Sofia stöttes ut i barngruppen. Hon hade lagt märke till det flera gånger, och bett en av pedagogerna, Sanna, att hålla ett öga på henne och återkomma. Frågan hon ställt sig några gånger det sista kom tillbaka. Hade de gjort fel som flyttat? Vad var det för mening med att bo i hus om ingen kom och hälsade på?

Lina reste sig och gick ut i köket igen. Bra att det funnits så mycket vin kvar, lite marginal, nu när hon äntligen vågade umgås med sina känslor. Erkänna att det gjorde ont och att hon kände sig ensam. Hon sneglade mot mobilen där den låg på köksbordet, men visste att det inte var någon idé att titta närmare på den. Hon skulle inte missat om han hört av sig. Då började den vibrera. En liten lycka, som gjorde att det blev ljusare i bröstet. Precis när hon behövde det. Men det var inte Mickes nummer såg hon när hon tog upp telefonen utan ett dolt. Helt kort fladdrade det till av oro inuti. Det hade väl inte hänt något?

Linnea Dahlgren. För ovanlighetens skull svarade hon med sitt fulla namn och undrade om det hördes att hon druckit? Men personen i andra änden sa ingenting.

Hallå?

Någon andades i luren. Eller var det bara brus? Lina tryckte mobilen mot örat för att höra bättre. Det lät verkligen som andetag och mitt i rädslan tog ilskan över. Det var ett bra tag sedan, ja, det var det verkligen, men detta hade hänt förut.

Det går att spåra det här, bara så du vet, sa hon och kämpade för att låta stadig på rösten. Och det är inte okej”!

Jag tyckte att jag höll förkylningen stången. Men lagom till att jag skulle jobba två dagar i rad och avsluta med firmafest slog den till på allvar. I två dygn har jag knappt kunnat röra mig utan sällskap av en näsduk.

Men, värre kan man ha det…Detta är min utsikt just nu.

En trogen läsare av bloggen förstår här att jag sitter i trädgården och dricker kaffe medan jag passar kaninerna, de två som tycker det är spännande att rymma ibland, och som, trots åtgärder, lyckas lite väl ofta…Här är en av dem, Sötnos.

I övrigt har jag inte mycket spännande att säga. Eller jo, kanske. I nästa inlägg kommer ett stycke ur pågående manus Vårmörker. Och nu finns Skuggvinter åter på Adlibris och Bokus. Kram på dig som kikade in, vem du än är.

De sista dagarna har bokstavligen talat flugit förbi…Dels beror det på att maken fortfarande har svårt att göra något med händerna, tyvärr. Tur i oturen är att äldste sonen är ledig för tillfället, så det är han och jag som gör typ allt. Som ett tack bjöd jag honom på bio i helgen.

Att en elektriker kom i går och fixade med belysning i köket har också lyst upp.

Men att tiden flyger beror också på att jag börjat skriva igen! Eller rättare sagt hänga med mitt manus. För vad gör jag egentligen? Jag bläddrar, begrundar och letar kapitel. Det finns MÅNGA versioner av Vårmörker. Det hjälpte inte att Word (eller vi)? sparade dubbelt (trippelt)? när maken skulle skapa ett s.k. moln när jag bestämde mig för att återuppta arbetet med Vårmörker. Jag går igenom dokument för dokument, en del av dem med bara små skillnader och letar kapitel jag vet att jag har. Någonstans.

20 grader ute i dag, sol och en svag känning av något i kroppen. Lite i halsen och obestämd värk i kroppen. Men jag tror att det kommer ge med sig. Och jag tror att det kommer ordna sig med Vårmörker. På något vis.

Skolstarten har gått så bra. Yngsta får beröm och lovord på plats. Men priset betalas hemma, i form av ångest, utbrott och ändlösa diskussioner som ingen vet början eller slutet på efter en stund…

Jag skriver naturligtvis inte detta för att lämna ut oss. Jag brukar nämna så lite jag kan, även om de som känner oss förstås vet. Jag har dessutom väldigt snälla bloggläsare, men är samtidigt medveten om att jag inte vet vem som läser. Av den anledningen finns det mycket jag inte kan skriva här.

Nej, jag berättar för jag vet att vi är långtifrån ensamma om svårigheter och hoppas att den insikten i sin tur kan hjälpa andra. Ge inte upp förälder/anhörig! Jag har sett mina barn vandra genom mycket mörker – och hitta glädjen, och vänner, och kraften igen!

Som vanligt är det mycket bra hos oss med. Yngsta har hittat en ny vän! Häromdagen var jag på ett föräldramöte och fick bara goda intryck. Och i november kommer jag antagligen tacka ja till en författardag som biblioteket i vår kommun anordnar. Om jag säger ja är det också för att jag inte ska sluta skriva nu – även om livet är tungt och jag så trött emellanåt.

Varmt tack till dig som tittade in här. Hoppas att du får en fin helg🫶

Igår hade ett av barnen ett ångestfyllt utbrott. Det var vidrigt.

Det finns stunder när man känner att man inte kan göra något alls för att lindra, Jag och maken har deltagit i utbildningar för detta. Men det tar tid att lära sig, för man fylls av så mycket vanmakt i stunden ,och expert på att se sitt barn lida blir man nog aldrig.

Idag hoppas jag på en annan dag. I skrivande stund är jag ensam uppe, och jag ska ta djupa andetag och be böner innan jag påbörjar väckningen. Nu på förmiddagen står även tandläkarbesök för ett av de andra barnen på schemat, och akupunktur för mig. Sedan blir det förhoppningsvis skrivande.

Avslutar detta inlägg med något upplyftande, nämligen dessa små:

Tackar dig som tittade in och önskar dig en fin fortsatt vecka🫶

Helgen innebar två bra saker- bad och bio! Jag hade varit varm i flera dagar pga värmen när jag äntligen slängde mig i sjön, både lördag och söndag. Äldste sonen gjorde mig sällskap en av dagarna. Vi gick även på bio. Jag som knappt tål skräck såg LongLegs. Väldigt snygg, sevärd – och otäck.

Men det har även varit lite otäckt hemma, och det beror på makens fall på en trottoar i fredags i Göteborg. Han kan knappt använda händerna, och har blåmärken lite varstans i ansiktet.

Inget manus Vårmörker i helgen – tiden och händerna (mina alltså) behövdes till annat.

Men i dag blev det tid.

Nu på kvällen skulle vi äta hemmagjord pizza. Maken som brukar stå för det hela, även om jag ibland bistår med deg, uteblev i dag. Barnen hade många (olika) åsikter om hur pizzan skulle göras, eller möjligtvis inte göras. Mitt ”nu kör vi lugna puckar” drunknade i tumultet. Ett av barnen sa att vi var den värsta familjen han visste. Sedan droppade de iväg till sina rum, med pizza i stora lass, och det blev lugnt. Maken berättade en historia för yngsta på sängkanten medan regnet strilade ner utanför. Det gör det fortfarande. Jag är så förtjust i boken jag läser för tillfället.

Och så glad i mitt manus. Se där- två bra saker till!

De sista dagarna har varit hektiska. I torsdags hade jag ett inbokat långt samtal med Försäkringskassan, och i går stod ett planerat sjukhusbesök med ett av barnen på schemat.

Efter diverse nödvändiga ärenden på hemvägen mådde jag illa och var stuptrött när jag väl kom hem. I torsdags uteblev sömnen jag behöver varje dag, så nu hade jag bestämt mig för att göra minsta möjliga.

Jag släppte ner matkassarna på golvet och skulle just ta Alvedon mot huvudvärken när telefonen ringde. Ett av barnen – från övervåningen. Jag svarade och hörde ett obestämt kraxande från den ungdom vi frånvaroanmält samma morgon pga halsont.

Jag gick upp till honom. 28 grader ute och stekhett på rummet. Han hade knappt druckit och hade 39,5 i feber.

Det blev Alvedon, rikligt med vatten, hemmagjort potatismos som jag fixat dagen innan, och stekt lax till oss! Efter en timme mådde han avsevärt bättre och jag kunde äntligen vila en stund. Ljuvligt nog var det bara vi hemma, äldste sonen hade skjutsat maken som skulle på After Work i Göteborg till bussen, äldsta dottern jobbade och yngsta var med vänner.

När jag gick upp en timme senare var jag fortfarande seg, men vid gott mod. Kvällen bestod av stöket i köket, en stillsam 60-tvätt, småprat med yngsta och hämtning av äldsta. Avslutade med denna bok som jag älskar:

Från början hörde vi till samma förlag, och jag fick läsa hennes Blått blod, rött hjärta i utbyte mot min Skuggvinter. Sedan dess har hon publicerat flera alster, bl. a. ovanstående. Jag som har otroligt svårt att slita mig från thrillers har alltså nu hittat en romance jag genuint tycker om. Somnade gott med tankarna på Fröken Högman och Herr Westerberg, boende på Marstrand på 1800-talet.

Ironiskt då att natten skulle utspela sig på följande sätt: Jag sov djupt i fyra timmar, ovanligt länge för att vara mig. Och sedan upptäckte jag att det var för tyst i sovrummet. Klockan visade 03:03 och om allt varit som det skulle hade maken redan legat där.

Fylld av onda aningar gick jag upp, bara för att konstatera att allt var mörkt i huset och att även äldste sonens skor saknades. Lyckligtvis fick jag tag på honom direkt🙏Det visade sig att maken ramlat på en trottoar. Han hade lite blåmärken men behövde inte vård.

Efter att ha skjutsat äldsta dottern till jobbet tidigt i morse behövde jag lugna nerverna, vilket jag gjorde med brödbak.

Det blev ganska många frallor.

Jag sitter i trädgården nu och passar kaninerna. Feberfritt läge här i dag, vilket jag är tacksam över. Maken sover och jag vet inte riktigt hur han mår. Men denna stunden är min.

Här kommer en liten presentationen av det manus jag skriver på nu, Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstan för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel.

Även storebror Olof bor i stan, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna.

Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.