Författare: Louise Baumgärtner

Eller ska man skriva luckor?😉

Våra nya köksluckor kom ju i torsdags.Ändå döpte jag inte detta inlägg fel, för det är som om alla LYCKOR kommer nu.

Ett av barnen har, efter perioder av problematisk frånvaro fått en jättefin skolstart🙏Vi är så glada och tacksamma över det. Och skulle det vända…ja, då vet vi att det kan vända uppåt igen.

I dag är dessutom dagen då vi varit gifta i 20 år! Vi ska ut och äta i kväll. Hur bra får det vara egentligen?!

Visst, allt är inte perfekt. I fredags åt vi en god middag för att fira nya köket, en måltid fri från bråk – bara det borde firas🥂( Kan också handla om att den bara var en kvart lång). Hur som helst har dagens inlägg stora likheter med förra där jag berättade att vi varit med om så mycket de sista åren: Utmattning och depressioner, diagnoser och oändligt många tärande konflikter (där jag och maken gjort och sagt massa fel men långsamt lärt oss)…

Skolproblem och mycket ångest hos både barn och vuxna. Ensamhet, mobbning, utanförskap.

Men – det har vänt🙏Och om du som förälder brottas med svårigheter och oro för ditt/dina barn vänder sig dagens bloggande till dig:

Först och främst, barn och ungdomar är fantastiska, och inte att förglömma; de befinner sig i utveckling, hela tiden. Ibland märks det inte på länge. Man kan tycka att det står still och tro att det är dömt att göra det. Men…så plötsligt vänder det!

Det kan vara extra stöd som är hjälpsamt, en jättebra kurator eller specialpedagog, en ny kompis, klass eller någonting som händer inuti.

Ge inte upp. GE INTE UPP! Sök hjälp om det behövs och ge inte upp där heller. Jag vet att det kan vara så jobbigt att man knappt vet om man ska klara dagen, men som förälder orkar du mer än du tror. Och när du inte gör det är det okej❤️Ge dig själv en stor kram då, och krama ditt barn/barnen med🤗Förresten, gör det alla dagar. Och ta en dag i taget, hela tiden när det behövs.

För en sak är sann och det är att inget förblir detsamma, allt förändras om än i små, små steg. Och ibland med stora hästkliv…

Stor kram från en annan mamma

Så hände det sig i torsdags att jag gick till jobbet och kom hem till ett nytt kök🙏

Efter 14 år med bruna köksluckor från 70-talet blev ovan syn en smärre glädjechock kan jag meddela. I fredags åt hela familjen en god middag tillsammans för att fira.

Jag kunde inte låta bli att lägga ut foton på Instagram av den sort jag innan varit avundsjuk på – för att jag velat ha ett snyggt kök. Well, nu har vi det. Och som pricken över i:et fick vi besök av nya vänner i går☺️

Vi har haft det så jobbigt i åratal. Med min utmattning, barnens diagnoser och tonårsproblem, skola och annat. Men just nu har vi det så bra att jag har lite svårt att ta in det. Min oroliga vana trogen går jag istället och undrar om något katastrofalt ska hända. Men – jag njuter också. Även av mitt manus, trots att…vad ska jag säga?

Jag har börjat skriva igen och det går skitdåligt. Jag vet inte vad jag ska skriva, eller i vilken ordning. Vilka kapitel kan fortfarande användas? Jag suckar och stånkar och maken säger att det är sig likt. Så allt är säkert precis som det ska vara med andra ord.

Obs! Detta inlägg innehåller endast peppande bilder som jag kan titta på när jag behöver.

Så har jag åter kommit igång med skrivandet på mitt manus Vårmörker. Och inte nog med det. Jag kontaktade även mitt förlag Visto för att fråga om det går att återaktivera Skuggvinter i handeln igen.

Just nu finns den tillgänglig enbart som ljudbok eftersom jag valde att ta bort den från fysiska boken från nätet. Jag skrev ju ändå inte längre (och har heller inte många ex kvar). Hur som helst, när jag ringde Visto kunde hon placera mig direkt. Förvisso har jag ett ovanligt efternamn, men det var titeln hon kände igen, trots att det snart gått sju år sedan utgivningen. Hon hade både läst och gillat Skuggvinter, och tyckte att det var jätteroligt att jag börjat skriva igen!

Sammma sak när jag lade ut ett inlägg på mitt konto på Instagram där jag varit inaktiv LÄNGE. Både vänner och författare hälsade mig välkommen tillbaka. Jag hade varit saknad skrev en av dem t.o.m. och det var fint att se mig. Jag blev så otroligt tagen och rörd, inget av detta hade jag väntat mig.

Så hur känns det då? Lika delar märkligt, och märkligt välbekant. Det är så mycket jag att skriva, det finns i hela mitt system. Och när jag påstår att jag inte skrivit på nästan två år (1 1/2)? är det ju manuset jag menar. Skriver gör jag dagligen, på bloggar eller annat.

Men min lycka över att skriva på Vårmörker igen grumlas av rädslan att tappa lusten. Åtminstone till jag pratade med maken om saken. Vad ska jag göra om jag inte vill längre? Om jag vaknar och all lust är borta?

Då skriver du ändå, sa maken. Som du alltid har gjort.

Och visst är det lustigt hur man glorifierar saker i efterhand? Som att jag bara älskade att hänga vid datorn? Yeahh, right.

Det fanns massa gånger jag satt med mitt manus trots att all inspiration saknades.

En del beroende på att under småbarnsåren var det the one and only egentid. Både man och barn vande sig vid att man inte fick störa när jag skrev. Barnens kompisar vande sig. Även om det inte funkade perfekt var det min zon. Min värld. Och så fanns ju förstås alla gångerna jag försvann in i, lät mig uppslukas av och älskade Skuggvinter. Och att ha en sådan passion ska man vara rädd om, oavsett vad det är. Så den här gången slutar jag inte, även om vägen framåt kommer innehålla allt möjligt.

Ett inlägg som kanske liknar de sista lite grand

Med somriga bilder och blå himmel. På fotot ovan träffade vi syrran med familj och deras vänner som gästar Sverige just nu. Och här lyckades jag få med äldsta dottern till sjön.

Maken var inte svårövertalad när jag frågade om vi skulle ut och äta förra veckan. Det var mulet, men perfekt väder för att sitta ute.

Men det bästa sista veckan är att jag har börjat skriva på mitt manus Vårmörker igen. Det känns SÅ stort! Har knappt ord. Jag vet att jag kommer känna mycket annat under processen också. Men just nu är jag bara så himla lycklig!

Himmel, vilken vacker dag🙏

Ljust, skönt och grönt. Och i går var det gult i stekpannan, minsann. Vi har upptäckt att yngste sonen är en svampexpert i allmänhet och en kantarellexpert i synnerhet. Jag fick äran att följa med på en promenad, djupt inne i en mossig skog.

Nedan syns två burkar, men vi fyllde tre. Eller ja, det var mest sonen som gjorde det.

Så gult, soligt och ljust på många fronter här. Även gällande manuset Vårmörker skiner (den inre) solen, för jag har fortsatt att tänka på det i helgen, och även skriva lite! Men i dag är det för fint ute för att hänga i skrivskrubben. Förutom middag och en stund i tvättstugan blir det ute så mycket det går och förmodligen även ett bad. Allt annat kan vänta.

Ljuva stunder och dagar, som jag skrev om i förra inlägget, har följts av fler. I tisdags åkte jag och syrran ensamma till stugan hon hyrt under semestern i Sverige.

Förutom bad och promenad blev det mat, inspirerat av både italienskt och svenskt. Blåmusselpasta, kokt i vin och strösslad med färsk persilja. Hel ugnsstekt fisk med örter inuti. Våffelfrukost med jordgubbar.

Och så räkor på knäckebröd, med sällskap av avakado och en sval röra, och på tallriken matjessill och färskpotatis.

Innan vi skulle sova på kvällen satt vi ute i mörkret. Mitt skrivande, eller rättare sagt, mitt icke-skrivande hade kommit upp under dagen.

Sittande under stjärnorna sa jag: Jag är inte författare längre.

Men om man googlar på dig får man ju upp recensioner. Hade du fått det om du inte var författare?

Enligt författarförbundet är man författare först efter två utgivna böcker, invände jag. En räcker inte.

Men åhh, suckade hon. Så jag är inte konstnär heller då trots att jag målat massor av tavlor?

Nej, för du ger bort alla, så du har inget att visa upp.

Det var ett kallhamrat svar som efter en liten stund fick syrran att gäspa och säga att det nog var dags att knyta sig. Och det hade hon alldeles rätt i. Möjligtvis hade hon kanske lite rätt i det andra med. För i går satte jag mig i skrivskrubben igen. Fortsättning följer, eller inte…

Häromkvällen var jag på kräftskiva. Det hör inte till vanligheterna kan jag meddela, sista gången det hände var 2003.

Jag bifogar därför en glad bild på mig själv. En extra lycklig sådan, därför att innan på dagen hade vi haft ett så fint besök hemma.

Någon kanske minns att jag gick med i en grupp för kvinnor 50+ på Fb som söker nya vänner. I maj var jag i Göteborg och träffade en av dem jag fått kontakt med, och det var en helt underbar dag. Och i söndags kom hon och hennes man och hälsade på oss!

Yngsta hade bakat äppelpaj dagen till ära och äldsta dottern satt med en stund. (Hon är f.ö. väldigt bra på att knyta nya kontakter). Och faktum är att vi hade det så bra ihop att vi redan bestämt oss för att ses igen!

För mig, och för min nya kompis också har jag förstått, har detta betytt oerhört mycket.

Efter att, i kölvattnet av en utmattning, depression och familjeproblem, upplevt att bekantskapskretsen krympt, får jag nu känna att det går åt andra hållet. För jag har ju även hittat två andra väninnor i gruppen som jag fikat och gått på museum med.

Men tyvärr har vi en kanin som miste sin vän i fredags.

I dag skiner solen och det kommer bli en fin dag! Jag och syrran ska vara ensamma i stugan hon hyrt några mil från oss. På torsdag kommer hennes man och några vänner, men i natt är det bara vi där. Det ser jag verkligen fram emot. Systersonen?

Han är i gott förvar här hos oss🔽🫶

Jag tycker att det räcker med att solen visar sig för att sommarkänslan ska dyka upp.

Även om det är lite si och så med semestern. Jag har fortfarande viss semester. Men sista veckan, kanske just pga att jag tagit välbehövlig vila därifrån, har lusten för healing och företagande kommit tillbaka. Eller, för att vara korrekt, lusten för marknadsföring. Vilket gjort att nya klienter hittat mig. Det är jag givetvis väldigt glad över. Att jag hittat tillbaka till Instagram känner jag mig dock kluven till.

Jag tycker ofta om att skapa innehåll i form av händelser, inlägg och lives. Det jag inte gillar är hur mycket tid sociala medier stjäl utöver produktiv tid, om vi nu kallar marknadsföring för det. För det är så otroligt lätt att sedan försvinna i andras innehåll, oavsett om du anser detta innehåll värdefullt eller inte. Det avskyr jag, och det var huvudsakligen därför jag tog nästan tre månaders paus från Instagram. För tillfället är jag alltså tillbaka där, så får vi se om det varar. För sociala medier tar så gott som alltid tar för mycket tid, och det vill jag ändra på i mitt liv. När jag är i skogen vill jag befinna mig just där, inte komma på avvägar i mobilen…

När jag läser i sängen vill jag göra just det, inte gå in på Facebook och plötsligt har det gått en kvart.

Och nu vill jag titta på serie med min man och behöver därmed avsluta detta inlägg. Någon som tycker något i detta ämne, (sociala medier alltså)

Och f.ö. mer om healing, som jag aldrig kan tröttna på, hittar du på min hemsida här🔽

Hem

Varmt välkommen🙏

Det ser sannerligen grått ut på himlen och nog mullrar det lite i fjärran så jag tänkte passa på att njuta av ute innan.

Men några fina dagar har sista veckan bjudit på ändå! Med bad, där yngste sonen var nöjd med att han såg mycket längre ut än pappa. Förvisso är han det, men det är inte riktigt sådan skillnad som på bilden.

Kaninerna har också njutit av solen.

I söndags åkte delar av familjen till Liseberg, medan jag var hemma och fick besök av en fin vän som jag är så glad över att ha kontakt med igen. Vi njöt av trädgård, promenader och alldeles för många kex (mest jag) och pratade utan avbrott.

Nu faller några regndroppar på skärmen, de blir regnbågsfärgade när de landar, och jag tänker att mitt humör har stora likheter med vädret.

Det finns så mycket jag är tacksam över och annat som gnager på den glädje som bor i mig. Det finns nätter som är fulla av sömn och andra som är upptagna av tankar. Jag har dagar då jag känner mig stark, och andra då tårarna rinner så lätt.

Mental notering: Jag måste komma i håg att ringa en kvinnoklinik i augusti. Klimakteriet kan ju faktiskt vara inblandat här…

Kram till dig som tittade in🫶Nu blir det en liten stunds tvättstuga innan vännerna kommer på filmkväll.

Eftersom förra inlägget avslutades med att jag skulle till vårdcentralen pga magsmärtor tänkte jag kika in här för att tala om att allt är okej med magen, som det verkar.

Dock saknas lust att blogga.

Den sista veckan har bjudit på både roligt och tråkigt, precis som livet brukar vara.

På museet hade jag sällskap av två nya väninnor. Väldigt trevligt. Men bada har jag fått göra ensam.

Vi har besök av älskad systerson just nu.

Och till helgen ska vädret bli bättre!