Författare: Louise Baumgärtner

Lite motvind, såklart. Yngsta som ville gå till skolan i fredags vaknade ur oroliga drömmar med feberhet panna…Så helgen handlade en del om att hålla henne på banan, både fysiskt och psykiskt. På ett ganska gemytligt sätt, måste tilläggas.

Med film och chips och cola på kvällarna, ovan ser ni en scen ur Little Miss Sunshine, rekommenderas varmt om du inte sett den. Men jag köpte även en liten målarduk och oljepastellkritor till henne när jag var i väg. När jag var i väg för att köpa träningskläder till mig själv! Lördagen 27 januari 2024 blev nämligen den dag då jag började träna! Efter lite efterforskningar gällande kostnad av gymkort bestämde jag mig för att det får bli hemma. Både ekonomiskt och tidseffektivt, det tar ca 25 min att åka till närmaste gym från oss.

Eftersom både maken och sönerna tränar, på gym visserligen, men vi har faktiskt ett rum i källaren med yogamattor, spegel och vikter också. Dessutom fick jag fina tips på appar och videos på bl. a. Youtube i kommentarsfältet på Underbara Claras blogg, tack för det🙏🤓

Dock började jag enkelt i lördags; 30 minuter, inledde med 10 minuters spring på stället, och sedan sit-ups, armhävningar och stående mot vägg, varvat med gamla övningar jag fått för min onda höft. En lagom start för en otränad, och inte så stark, 50-åring tänker jag. Efter några veckor kan jag nog öka, i tid eller i dagar.

Jag var noga att göra en stor sak av det; köpte kläder och ropade ut det, till familjen och på Instagram. För då är det inte så lätt att sluta.

Mitt varför? Är nöjd med min vikt och (nästan) dagliga promenader, men vill bli starkare och få upp flåset.

I dag har tre dagar passerat, så i kväll är det dags igen och jag ser fram emot det! Mycket för att jag varit skönt trött och tung i kroppen, och möjligtvis sovit lite bättre.

Mer medvind: Äldsta dotterns pojkvän har kommit hem, hon var väldigt glad i går när de träffats.

Och jag har återigen öppnat upp för bokningar, du som är intresserad av healing och vägledning hittar min hemsida här🔽

Hem

Ta hand om dig, vem du än är och tack för att du tittade in!

Så svängde vädret om, från en by som såg ut som vispgrädde till slask, och is.

Halka runt på promenad ute, med regnställ…Jag suckade i går, men det var skönt ändå, att känna våta droppar mot huden och en vind som inte var alltför kall. Och på mitt ställe i skogen var det så här fint!

Nu när mitt företag ligger på is, nästan, jag kan inte låta bli att blogga och Instagramma lite grand, känns det skönt och tomt på samma gång. I går åkte jag och yngsta till närmaste stad, bara för att vi kunde.

Hon hittade en tröja som hon bestämde att hon inte ville ha, och jag letade efter paraply i en jätteaffär utan att hitta det. Sedan var det dags för Donken, bestämde yngsta. Jag tycker det bästa där är kaffet, men det var mysigt ändå. Äldsta dottern åkte med hem, hon hade sovit hos en vän, och var lika delar trött och glad.

Efter fem minuters redogörelse för hur hon haft det stoppade hon lurarna i öronen och blev knäpptyst i mörkret i baksätet. Då ringde äldste sonen från Milano och undrade uppgivet vad han skulle köpa till sin moster som snart fyller år. Det lät som om han besökt minst tio affärer, men jag skulle tippa på högst två.

På kvällen fick jag försjunka i denna utmärkta deckare, medan övrig familj höll på med sitt. Maken hostar tack och lov mindre, registrerade jag där jag låg under täcket och kände mitt elaka skoskav bulta lite, som en påminnelse om den regniga promenaden.

I skrivande stund har det hunnit bli torsdag, jag dricker kaffe och undrar hur yngsta har det i skolan. Hoppas bra🙏

Kram, och tack till dig som tittade in!

Efter en jobbig vecka blev helgen en vacker historia. Den inleddes redan på fredagskvällen då maken och jag, för ovanlighetens skull, tittade på en spännande film tillsammans.

Dramatiken förstärktes av att vår äldsta dotters mobil dog, någonstans på vägarna i en EPA-traktor. Det gillade inte jag.

– Hon kommer, sa maken, oroa dig inte. Men jag var riktigt lugn först när hon kommit hem. Ändå njöt jag av närheten till min man, de tända ljusen och yngstas glada tjatter, hon spelade online med en kusin, i bakgrunden. Och hennes skoldag hade varit bra, lycka🙏

Lördagen kom och jag kunde inte vara annat än lycklig. Snön låg som vispad grädde över hela byn, och ljuset! Det var ett så speciellt ljus, även grannarna kommenterade det när jag haltade ut på en promenad. Ja, haltade. Dagen innan hade jag och en vän, som också haft det kämpigt det sista, kommit överens om att gå ut och gå på lördag förmiddag. Men på fredag kväll, närmare bestämt då jag satt och tittade på filmen, började det ilsket bulta i hälen.

Ursäkta trist bild, men jag tog den förundrat och lite som bildbevis för vännen, kände mig så dum att jag fick ställa in promenaden bara timmar efter att vi bestämt oss…

Så med anledning av ovanstående blev det en kort och långsam gång på lördagen, för att allt var så vackert att jag kunde inte låta bli. Även på lördagskvällen blev det film, jag, yngsta och maken såg Disneys Insidan Ut. En bra film, om känslor.

På söndagen fick jag äran att äta pizza ute med yngste sonen! Vi hade det jättetrevligt. I natt förvandlade snön till regn så i morse var det tyvärr mest is och blask kvar av vår vispgrädds-by. Men det är, å andra sidan, en helt annan historia😉

De sista dagarna har varit lite bättre än dem jag skrivit om i föregående inlägg. Det beror mycket på att makens envisa virusinfektion (eller vad det nu är) håller på att släppa taget, men också på att yngsta gått till skolan två dagar i rad, och haft ”helt okej- dagar”, med roliga raster. Det är stort🙏 skolångest är fruktansvärt jobbigt.

Men att jag har stängt för bokningar och nya klienter för tillfället hjälper också till. Det var ett svårt och motigt beslut, men jag har så lite kraft just nu och det märks. Jag känner mig både ledsen och arg, på alltför mycket. Kan hålla ihop mig bra i stormen, men bli orimligt förbannad så fort något obetydligt krånglar.

Jag behöver vila, andas, vara lat. Läsa böcker och gå promenader i snön. Ibland blir jag galen på min produktivitet, jag är verkligen en doer, och det är inte alltid positivt. Vilket gör en paus från företaget ännu mer välbehövlig.

Nu ska jag dricka sista klunken kaffe och fortsätta med dagen.

I kväll blir det en blandning av mys med yngsta och läsa i sängen, ensam. Förhoppningsvis får jag prata med äldsta sonen som varit en vecka i Italien nu, och se äldsta dottern som sov hos en vän i natt.

Vem du än är som läste tackar jag för att du tittade in och hoppas att du får en fin fredag och helg🫶

Jag brukar tycka om mina dagar, men sista tiden har inneburit mer överlevnadsläge än livsglädje, och då tycker jag om denna stund mest av allt.

Kväll, i sängen med te, och en bra bok. Lugn musik utan text i lurarna, kalla tår som värms under täcket, och…stänga ute resten av världen. (Så gott det nu går, yngsta kommer med jämna mellanrum, vilket är ungefär var tionde minut).

Sista tiden har varit så JOBBIG. Förutom att alla varit sjuka har vi haft ohyra hemma, så jag tvättar och städar som aldrig förr. Med enorm trötthet i kroppen, för egentligen orkar jag inte allt jag gör. Men världen slutar ju inte snurra för att jag är helt slut, och maken har en envis infektion som inte vill gå över och är verkligen medtagen.

Jag kan inte berätta om riktigt allt vi går igenom nu, det blir för utlämnande, men det är tungt. Men precis som jag skrev i förra inlägget finns det många ljuspunkter också.

Som nu t. ex. Det är ändå ett paradis i sig att ligga tryggt nerbäddad i en varm säng, i samma hus som sin älskade familj. (Även om den älskade familjen är ganska jobbig)😉För tillfället njuter jag mest av dem på avstånd. Jag önskar att jag vore full av tålamod, men tyvärr är jag mer sliten än storsint. Och med tanke på hur matt jag är, är det nog klokt att jag drar mig undan när jag kan…

Så, nu slår jag upp boken och avslutar denna fruktansvärt kalla dag, -18 i morse. Kram till dig som tittade in🤗

Vad än denna utmärkta bok säger, så befinner jag mig på precis rätt plats nu. I sängen, med teet Kalla Dagar på nattygsbordet, och med ovanstående litterära sällskap.

Visst kunde livet vara bättre, utmaningar har vi så det räcker, men å andra sidan; det kunde verkligen vara så mycket värre…

Vet att jag sagt/skrivit det förut, men att glädja sig åt det som funkar är en ovärderlig strategi.

Yngsta lyckades, trots ångest, komma i väg till skolan två av veckans dagar, och möttes av några klasskompisar som blev glada att se henne🙏Det är jag så glad över!

Vad gäller yngste sonen har antibiotikan hjälpt, och jag är också på bättrings-vägen,ännu mer att tacka för! Även om jag måste erkänna att det var så plågsamt att jobba i veckan att det nästan inte gick…

Hade jag inte vetat att det var kris på arbetsplatsen pga alla sjukor som gått hade jag nog stannat hemma. Men jag var symtomfri, och många andra har dragit ett tungt lass…

Och därför är denna stund ännu mer älskad än vanligt. Ska brygga lite mer te nu, och grotta ner mig i min bok.

Hoppas att du som läser detta också skapar goda stunder för dig själv så ofta du bara kan❤️Och tack för att just du tittade in!

Jul och nyår var jättefina dagar, och jag är så tacksam över det🙏

Men i stort sett direkt efter att min syster med familj återvänt till Italien, och ungefär samtidigt med det riktigt kalla vädret, drog sjukan in.

Med värk, förkylning och feber. Först föll jag, sedan maken. I en familj där flera av barnen har speciella behov blir det snabbt ett väldigt spänt läge. Tur att vi har vår vuxne son som har åkt och handlat, dammsugit och gjort mat! Då vi är sjuka blir det även jobbigare för yngsta, eftersom vi inte orkat hantera bl. a. hennes skolångest som brukar vara hög när det varit lov…

Så tyvärr har hon inte kommit i väg till skolan än.

Som om inte ovanstående räcker dundrade det plötsligt till i trappan i går när vi satt och drack kaffe i köket och konstaterade att vi var lite piggare, och en sekund senare dök yngste sonen upp i dörröppningen, blek och medtagen. En snabb utryckning till vårdcentralen visade att han, förutom feber, hade halsfluss. Så nu fasar jag lite för att vi ska åka på det också.

Sammanfattningsvis är det väldigt mycket som känns jobbigt just nu, och nyheterna har inte gjort det bättre…

I förrgår bad jag min man att leta upp gasolköket och radion vi köpte för två år sedan, då när kriget i Ukraina började. Den stackaren stod med julgransfoten i ena handen och en näsduk i andra, och suckade. Det förstår jag. Men det är skönt att vi har det på plats (även om vi inte vet exakt var) och jag köper med jämna mellanrum naturellt vatten på flaska när jag handlar. Inte för att det räcker i långa loppet, men jag orkar inte tänka längre nu.

Som vanligt försöker jag att se det ljusa i det hela. Som när yngste sonen njöt av sitt te i går kväll, när han började må lite bättre. Alla stunder yngsta är glad. Att jag läst flera bra böcker under min sjukvecka. Och att vi fick julen. Tack Gode Gud att julen fick vara så bra!

Ps Det finns naturligtvis minst hundra saker till att vara riktigt tacksam för i denna kaotiska värld men jag tror att ni förstår andemeningen Ds

Så blev det jul, och trots att dagarna innan blev lite kaosiga pga en oförutsedd händelse, blev julafton precis som vi ville.

Och precis som yngsta ville, vilket var viktigast för det var hon (och sedan kom jag) som sett fram emot julafton mest. Och som den glänste! Med vintervitt täcke ute och lätt snöfall. Med besök, och god mat. Vi hade knappt tjuvstartat med pepparkakor ens, så vi njöt. Och speciellt yngsta och jag var fyllda av förväntan när klapparna skulle delas ut. Är så tacksam för att det fick bli en fin dag.

Nästa dag vill jag minnas att det töade, och Julkalendern var slut, och skumtomtarna och diverse andra godsaker var också slut, men det var en lugn dag och det var skönt.

Apropå dagar. Vissa av dem har jag varit väldigt ledig från andligt jobb, och andra väldigt upptagen. Med sessioner, blogginlägg, erbjudanden och Lives på Instagram.

För dig som av någon anledning blir nyfiken heter jag healingterapeut_louise på Instagram, och min hemsida hittar du här:

Hem

I sista blogginlägget på hemsidan finns lite tips som kanske passar dig som inte tycker denna högtid är toppen, eller rentav ett lidande.

KRAm till dig som läste, vem du än är, Gott Slut och Gott Nytt✨🫶🌟

Är det ett dumt uttryck, stressa lagom? Ja, förmodligen. Stress är ofta dumt, och sällan lagom.

Med en gammal utmattning i bagaget, som delvis, men verkligen inte bara, kom av att jag ständigt gjorde för mycket, har jag svårt att inte stressa. Tvärtom är det som om stressen bor i hela mitt system. Går något för sakta får jag lätt hjärtklappning, så illa är det. Jag förstår att det inte är bra nu när jag ser det i text, men för mig är det så normalt att jag knappt tänker på det. Som någon som lever med ständig värk. Man blir van vid det man har, eller är, helt enkelt.

Samtidigt har jag blivit en helt annan person än jag var förut, innan jag föll ihop. Jag har gjort enorma framsteg. Jag har upptäckt att det är skönt att koppla av. Jag mediterar.

Men vänta lite nu, hur hamnade jag här? Jag skulle ju skriva om att inte stressa för mycket i juletid. Om att äta gröt med yngsta på morgonen, och titta på Trolltider på TV.

Och tycka att vi har världens finaste gran!

Och att jag och yngsta ska julshoppa i morgon och fika på stan, och att jag ser fram emot det. Att jag storstädade lite lagom i helgen, och längtar efter att hugga tag i resten. Att jag skriver upp saffran på matlistan (det får vi absolut inte glömma)! och har njutit av att äta pepparkakshus i dag.

Samt att jag blir glad av bokningar i företaget, men tar emot sista klienten 21 december – sen är det jul!

Och hallå där, det jag just beskrivit kanske ändå är att stressa lagom? I så fall har jag ju knutit ihop detta juliga blogginlägg ganska bra, och även hela min tillvaro just nu. För jag känner faktiskt, mitt i allt, julefrid i juletid.

Med den insikten nöjer jag mig för i dag, dags att läsa en stund innan sovdags. Kram på dig och tack för att du kikade in!

Jag börjar många av mina dagar med förväntan och glädje. Det låter säkert lyxigt, det känns lyxigt att göra det, och lite förvånande ibland, faktiskt.

Jag har ju ett liv som är ganska problemfyllt. Eller? Har jag det? En utmattning i bagaget, två av barnen har npf-diagnoser, mycket konflikter hemma, en något ansträngd ekonomi…

Ingen dans på rosor kanske. Men tänk på de familjer som har barn med cancer, eller tonåringar som använder droger och är inblandade i tung kriminalitet. Jag orkar inte utveckla mig, jag är jättetrött, orkar inte skapa en bra text eller skriva vackert, men jag tror att det så ofta som möjligt är bra att vara tacksam för det som funkar, det vi så lätt tar för givet eftersom det inte gör något väsen av sig i vårt dagliga liv. Det bara är, och kanske förstår vi inte att uppskatta det förrän vi förlorar det. Och det är i så fall en förlust i sig.

Jag är tacksam över att vårt äktenskap är bra trots år av utmaningar. Att barnen anförtrott sig åt oss massor av gånger när de haft det jobbigt. Att de är fysiskt friska (minus lite astma och några tråkiga allergier). Och att i princip alla dagar ändå innehåller ganska mycket gott. Men, och det var hit jag skulle komma i början, så blir självklart inte alla dagar bra, förväntan på morgonen eller inte.

I går var ingen vidare dag, tvärtom kändes hela familjen hängig. Och ett av de äldre barnen tillbringade hela dagen instängd på sitt rum och var ledsen. Kvart över fem lyckades jag få med henne på en biltur till samhället. Hon skrev febrilt på mobilen och sa inte mycket. Hon ville inte gå ut ur bilen heller så jag gick ensam till Apoteket med en klump i magen, och sedan vidare till Hemköp där jag bl. a. köpte en donout hon ville ha. Hon slukade den raskt på hemvägen. Sedan började hon fnissa, och skrev ännu mer febrilt. Och klumpen i min mage försvann. Vad det än var hade det ordnat sig, för stunden i alla fall.

När vi kom hem kröp vi ner i sängen, hon och jag, och tittade på ett avsnitt av En helt vanlig familj. Läs boken eller titta, eller gör både och. Otroligt bra och dessutom en brutal påminnelse om att livet kan se väldigt olika ut, för olika människor, i olika perioder.

Tack för att just du läste och ta hand om dig och de dina🙏❤️‍🔥För det är det bästa och viktigaste vi kan göra.