Författare: Louise Baumgärtner

Tänk att midsommar fick bli så fin!

Att molnen mest ritade vita streck på en klarblå himmel och att temperaturen inbjöd till jordgubbar, glass och grädde på altanen. Jag sov när de andra dansade runt stången, men missade inte att bada.

Vid bryggan träffade jag en gammal vän – som jag inte sett på över 20 år! Det kändes inte som en slump att vi stötte på varandra, tvärtom som att det var meningen. 

Just nu är en stor del av familjen på väg till ett möte av en annan sort. Som tur är var det inte åratal sedan vi träffade dem, utan ett par månader sedan, och även det är lite väl länge. För det handlar om brorsans familj, som hyrt en stuga några mil från oss.

I rättvisans namn måste jag nämna att min bror var här då äldsta tog studenten nyss, med en av sina döttrar. Men i dag får vi träffa allihop.

Jag och yngsta har dessutom packat ryggsäckarna för att sova över. Jag längtar efter kaffe medan korna glor på mig, kurragömma (fast inte med kor), bus och vuxenprat när tillfälle bjuds.

Jag skulle vilja skriva mer, men hinner inte, vi har lovat att köpa med fika och närmar oss nu Ica Maxi. Ett foto på bästa boken har jag dock tid att lägga ut.

Men läsa den i dag kommer det inte finnas tid till. Att träffa nära och kära är oslagbart, i synnerhet när man trivs så bra ihop❤️ Tack till dig som tittade in, ta hand om dig!

Varje gång jag går förbi denna skylt i hallen ilar det till av lycka i bröstet.

Så den får nog stå kvar där ett tag. Och oavsett väder försöker jag skapa andra ljusa stunder och framför allt just nu, känslan av sommar.

I förrgår var vi tre som åkte till Borås och skulle äta lunch någonstans där vi aldrig ätit förut. Sedan kunde vi inte riktigt enas om var, men det vi åt var så gott och det var huvudsaken. Kaffet efteråt dracks i pappmugg på Stora torget.

På hemvägen var det riktigt svettigt i bilen, så vi åkte direkt och badade. Det var kallt, men inte så fruktansvärt kallt som när brorsan och jag doppade oss i samma sjö i lördags.

Planen för i dag, en mulen och blåsig dag, är ett besök på bibblan med supergod glass efteråt. Var vet vi inte riktigt, det blir ett litet äventyr att ta reda på.

Det är något för ett av barnen som är riktigt plågsamt just nu. Det gör givetvis ont även i mig. Men det finns annat att glädja sig åt. Livet är nästan aldrig perfekt, för någon. Därför är det extra viktigt att gripa tag i alla ögonblick, händelser och dagar som är bra, och försöka skapa utifrån dem.

Jag hoppas att du som läser detta, och kanske känner igen dig i det skaviga och såriga när allt man vill är att sommarlovet / sommaren ska bli bra, har lusten och kraften att göra detsamma, alla stunder du orkar. Och framför allt att du vet om att du inte är ensam🫶

Och så kom Den Stora Dagen – äldsta dotterns student. Men också en kille som gick ur grundskolan, och yngsta som lämnade mellanstadiet.

Kvart över åtta var jag, maken och äldste sonen på plats och lyssnade på sånger från förskola till sexan. Dagens första stora stund. Att niorna firade utan föräldrar var lite tråkigt, men ändå tur för oss som inte hunnit besöka den, då vi fick kasta oss in i bilen efter att sista tonen klingat ut och åka mot studenten i en annan stad.

Resten av dagen lindades in i förväntan, stolthet, lycka, och några tårar. Över att äldsta dottern klarat alla år, och fick stipendium! Och tänk – det var uppehåll nästan hela tiden. Bara en gång vräkte regnet ner, och det sammanföll ganska väl med det tillfälle då en klass sprang ut med röda ballonger som var formade som hjärtan. Till minnet av en elev som inte fick uppleva denna dag.

Jag kände så mycket hela dagen. Vi åt gott, omgivna av blommor, kort och av nära och kära. Studenten försvann till pojkvännen framåt kvällen. Själv drack jag min första öl på länge. Och filmade brorsdottern som gjorde tricks och höga hopp på studsmattan. Och delade ut godis, och lekte kurragömma och pratade länge med min älskade bror. Jag var helt yr i bollen när jag lade mig, precis som en student ska vara förmodar jag.

Och nästa dag började med ett bad, med brorsan. Väldigt kallt, men pigg blev man och det var tur, det😉

I övermorgon tar ett av barnen studenten! Och jag blir tårfylld, av både glädje, smärta och stolthet när jag tänker på hur mycket det kostat för henne, och i förlängningen för oss, att ta sig dit…

Mil och åter mil av svårigheter genom en trasslig tonår: Skolfrånvaron, och när hon var där, den uppdragna luvan, npf-utredningen, det lilla klassrummet, skolpedagogen, möten, mail, strategier…

MEN någonstans på vägen vände det! På gymnasiet blev det mer och mer närvaro, glädje och även nu, visar det sig, strålande betyg!

Tiden från det ena till det andra kan givetvis inte fångas i meningarna ovan. Jag skulle kunna pressa in hur många ord som helst; förtvivlan, depression, uppgivenhet, tärande konflikter, ont i magen, ensamhet…

Kanske vänder sig detta inlägg allra mest till dig som har barn som du kämpar för; ge inte upp! Fortsätt att vandra framåt, även när det känns svårt, och fyll dig och ditt barn med så mycket kärlek som det bara går på vägen, och omsorg och belöningar för allt ni orkar❤️

Hitta på små saker när något går bra, eller dåligt, då behöver man det ju som bäst, och glöm inte, mamma eller pappa, att ge dig själv en klapp på axeln eller en bok eller tröja du tycker om. För det är du värd, alla gånger om.

Funkar inte skolan alls? Det kanske inte känns så, men det kommer nya dagar, nya chanser, nya utbildningar! Och vi har Komvux senare om det inte går alls för din ungdom! Ge inte upp med andra ord, möjligheterna är många även om du inte ser dem nu. Kram💕

Sitter just nu på jobbet, dricker kaffe och äter hembakt fralla. Ute tar sig solen fram mellan grå moln, men inget regn hittills i dag.

Jag är hyfsat pigg och ser fram emot eftermiddagen då jag ska fika med två väninnor. Det kan behövas inför helgen, då jag ska börja göra rent hus hemma inför dotterns student nästa fredag. Först ut är fönsterputs!

I veckan har jag vandrat fram och tillbaka i tiden, med hjälp av alla våra fotografier. Jag nämnde för några inlägg sedan att jag börjat bestämma vilka bilder som ska in i familjealbumet, och på den vägen har det fortsatt. Ett beställt fotoalbum kom i förrgår, och blev genast ockuperat av ett års dokumentation.

Men denna vecka har jag även vandrat framåt i tankarna. Jag tänker på mitt manus Vårmörker igen🙏Det känns stort.

Nu är rasten slut, jag tackar dig som tittade in, och önskar dig en riktigt fin helg🫶

I fredags hade jag ledigt från jobbet för att vara en av föräldrarna som åkte med yngstas klass till Liseberg. Men det stannade inte där. Barnen hade jobbat ihop så mycket pengar att vi kunde sova på hotell Curiosa!

Ett magiskt hotell, ovan ser ni lobbyn, och nedan vackra utsmyckningar i det enorma trapphuset, som även bjöd på en slingrande rutschkana, innesluten i ett guldigt rör.

Det gick inte att klaga på rummen heller.

Eller restaurangerna.

Detta var verkligen ett hotell för barn men för den som tilltalas av bilderna och en högst välkomnande atmosfär kan jag verkligen rekommendera en natt här.

Frukosten intogs på takvåningen, med utsikt över Liseberg! Sedan blev det åka av. Allt gick som helhet väldigt bra, och jag är så tacksam att jag fick, och orkade vara med på detta äventyr🙏Men nu är jag trött…Kram!

Det vore skönt med lite regn, sa grannen. Sedan kom regnet. Och mullret, och blixtarna.

Denna bild togs i förrgår när jag bad äldste sonen att hämta yngsta vid skolan som ligger några hundra meter från oss.

Klockan var 14.20 och vi hade redan haft strömavbrott en gång. Men jag hade haft tur och hunnit med en promenad innan ovädret.

I likhet många andra (alla)? svenskar undrar jag hur sommaren ska bli. Förra årets är ju inte svårt att minnas, men de sista dagarna har jag även fått inblick i fler, med hjälp av våra fotoalbum. Jag vet ännu inte om jag kommer skriva på mitt manus Vårmörker, men jag vet att jag ville mellanlanda i all dokumentation rörande familjelivet.

Det uppslagna albumet ni ser ovan är från våren 2022, nyhetsbilden från då Ukraina invaderades…Har inte hunnit skriva till bilderna än som ni ser, det kommer!

Just nu känner jag mig ovanligt välsignad. Studentbal, klassresa och student på gång, och sommaren, hur den än blir.

Jag har fått en ny vän, och flera bekanta! Yngsta dottern går till skolan på lätta ben och hänger mycket med vänner🙏🌸Livet känns gott!

Värme ute, värme inne. Särskilt på övervåningen, där förra årets inköpta fläktar nu surrar i barnens rum.

Kaninerna gör sig så långa som möjligt där det är skuggigt, och jag påminner mig flera gånger om dagen att absolut inte glömma att fylla på vattenflaskorna i tid. Och så plockar jag fram klänningar och shorts ur garderoberna, och letar i tvätten efter kläder som någon minns att han absolut hade förra sommaren.

Förra sommaren…Förutom det eviga regnandet bjöd den även på löss, elaka halsflussar och badklåda hos oss😞

Håhåjaja. Hoppas denna sommar blir bättre. Häromdagen gjorde jag i alla fall något som höjde min sommarkänsla med flera grader.

Jag badade! Trots att jag nästan svor på att aldrig mer bada utomhus när klådan var som värst för snart ett år sedan. Och det var så SKÖNT! Fast jag var inte i länge. Efteråt tog jag raskt bilen hem, sprang in i badrummet och duschade. På dörren hade jag satt upp en lapp:

”GÅ INTE IN HÄR! Jag vill duscha så fort jag är hemma för jag är så rädd för BADKLÅDA”.

Att duscha skyndsamt ska vara ett bra skydd. Gott så. Kram!

I förrgår skulle jag köpa en knapp och säkerhetsnålar i garnaffären i samhället. Och kom hem med ett gäng underbara muggar!

Men det är inte det bästa med denna vecka. För, som jag nämnde i förra inlägget, har jag börjat tänka på mitt manus Vårmörker igen. Över två års paus, jag började tro att jag aldrig skulle skriva en rad på det igen och var okej med det, och så plötsligt – utan förvarning – slog lusten ner i mig som ett blixtnedslag en helt vanlig morgon.

Detta hände förra lördagen och sedan dess har jag gjort mer än att bara tänka. Jag började med att städa min lilla skrivskrubb, som ligger inklämd mellan barnens rum på övervåningen.

Och i förrgår skrev jag min första nya text på evigheter! Känns det konstigt att se mig här? hojtade jag till äldste sonen från skrubben.

Nej, svarade han kort. Och när jag tänker på det har han i princip levt hela sitt liv med fraser som kom till pappa, nu ska mamma vara ifred, inte nu, mamma är upptagen, ta det med pappa, jag skriver osv i all oändlighet. Han var tre år när jag började på Skuggvinter, nu är han 20. Så två års paus kanske inte är så mycket i det långa loppet…

Skulle jag ha problem med intrigen kan jag slänga in ett par kriminella kaniner i handlingen. Med inspiration härifrån:

Någon gång under natten har Domingo och Sötnos brutit upp sitt fönster och hoppat ut. I sin inhägnade hage, märk väl, så de har inte rymt. Men ändå…

Fredag, sol och skrivlust! Hoppas att du är lika glad som jag.

De sista dagarna har jag tänkt, och jobbat lite grand med mitt manus Vårmörker. Eftersom jag inte gjort det på två år kunde det inte kännas märkligare. Men vädret matchar både skrivblock och känslor.

Men – det stannar inte vi detta konstiga. Häromdagen fikade jag med två kvinnor jag aldrig träffat förut, ett resultat av gruppen 50 + på Facebook. Vi pratade i timmar. Väldigt trevligt, även om yngsta klokt påpekade det olämpliga i att stämma träff med någon man inte känner. Det kan vara gamla gubbar, tänk på det!

Men – i dag! Solen lyser från en klarblå himmel. Vi ska titta på yngstas teaterföreställning snart. Äldsta dottern har just fått besked att hon ska provjobba på måndag. Och jag har kanske börjat skriva igen. Vad kan gå fel nu – detta känns nästan för bra för att vara sant. Jag måste nypa mig i armen. Eller – så ska jag bara lita på att det kan få vara så här ljust just nu. Okej, jag försöker🙏