Alltså, jag vet inte vad detta kommer bli, kanske inget alls, men i morse hände något oerhört märkligt…
Jag vaknade kvart över sju, ovanligt sent för att vara mig, gick upp, bryggde kaffe, satte mig vid köksbordet och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det är också ovanligt, nästan alltid vet jag vad jag vill/ska syssla med under tidiga morgontimmar. Ett andligt blogginlägg och/eller Instagram t. ex. Men den sista veckan har jag varit så trött på Instagram att jag annonserat en paus där.
Och till min oehörda förvåning tog jag en klunk kaffe och tänkte; ”om jag skulle titta lite på mitt gamla manus”? Vårmörker. Ett dokument på datorn som jag inte haft uppe på två år.
Och så kom det sig att jag denna Kristi himmelsfärd började tänka på sådant som synopsis och karaktärer igen.
Medan grå moln jagade över himlen, tvättmaskinen snurrade nere i tvättstugan, och maken och två av barnen höll till på gymet i flera timmar. Antecknade jag idéer i mitt älskade sista skrivblock, det gröna som känns som sammet.
Inte vet jag som sagt vad det leder till. I morgon kanske lusten är borta och då är det okej. Men i dag var den där och det gjorde mig lycklig.
Efter flera års känslor av ensamhet av olika orsaker, bl. a. utmattning och familjeproblem, hittade jag ett förslag på en grupp att följa på Facebook, nämligen Väninnor på Facebook 50+
Jag tog mod till mig, gick med och skrev ett inlägg om att jag sökte nya kompisar att prata med, ses på videofika, eller om vi bor tillräckligt nära, kunna ses. Och så började snälla kommentarer och pm dyka upp i mitt flöde. Och för mig känns det som om en ny värld öppnats🙏
Nu vet jag ju inte vad detta kommer leda till såklart men det har redan inneburit ett väldigt givande samtal, och en kommande videofika i slutet av veckan. Jag har faktiskt inte hunnit svara ordentligt på alla pm, men det ska jag såklart.
Och mitt hjärta har börjat sjunga❤️Jag är rörd, men kanske mest lycklig över att jag vågar. Jag har gått runt ett bra tag och saknat att ha tillräckligt med vänner att träffa när andan faller på, och energin finns där.
Som jag skrivit om innan har vitt skilda orsaker gjort mig ensammare än jag vill vara; barnens svårigheter, Covid-åren, min utmattning, en och annan flytt genom livet…
Minst en depression har inte heller gjort det lättare. Visst har jag anat, vetat, att det måste finnas grupper som denna. Men fastnat i tankar som ”vem skulle vilja umgås med mig, tänk om jag inte får något svar och blir ännu deppigare”?
Men nu har jag plötsligt känt mig redo – och vågat!
Det finns så mycket hopp och kraft i att våga tro, så man önskar verkligen att alla vore där – jämt! För det kan vara så ohyggligt svårt att känna tillit, till sig själv och till livet, om man inte gör det….Är så tacksam att jag gör det just nu och hoppas, och ska arbeta på att det varar!
– Sänk elementen, uppmanade yngste sonen efter att ha hoppat studsmatta ute med lillasyster. Men lyckligtvis var det bara han som fått upp värmen, för nu behövs inga element tära på elräkningen längre. (Hoppas jag).
När jag och yngsta tog en kort promenad i fredags såg vi några ynka snöflingor vilset blåsa runt framför näsan på oss. Och när jag gick upp tidigt i morse var det järngrått och regn ute. Men nu…nu skiner solen!
Trots det ligger jag i sängen, väldigt trött efter gårdagen då jag var i stan större delen av dagen. Köpte bl. a. den här skrivboken till mig själv:
I mitt tycke oemotståndlig! Och blev bjuden på tidig födelsedagsmiddag av mina föräldrar. Så mysigt att umgås bara vi tre, det händer inte ofta. Med mig hem fick jag dessutom en blomma och väldigt gott te🙏
Det är värt tröttheten i dag, och jag tänker kämpa mig upp från eftermiddagsvilan snart. Jag ska bara…som Alfons Åbergs pappa säger…vila en stund till…Så skönt!
Förresten, för dig som vill ha tips på ett väldigt enkelt men ändå effektivt sätt att visa dig själv omsorg och kärlek, kika gärna in på bloggen på min hemsida här:
Visserligen är det sparsamt med sol ute, och värme likaså, men…
…i dag känns det ändå bra för solen har varit framme, jag har hittat några vitsippor i trädgården, och jag börjar dessutom piggna till från min förkylning.
Dessa två hittade jag också på min lilla promenad i vår trädgård🔽
Domingo och Sötnos njuter av det gröna🌱
Men nu har jag landat i soffan och väntar på att familjen ska komma hem, och att maken och jag ska titta på serie en stund. Det är en vana vi hittat tillbaka till efter ca 10 (?) års uppehåll, och som vi hoppas kunna fortsätta med.
Jaha, nu hör jag dem…Yngsta har varit på sin teaterkurs, hon är säkert både trött och överväldigad nu. Och det är allt jag orkar skriva idag. Hoppas att du som tittar in är piggare än jag, och tack för att du gör det. Tittar in, alltså😉🤗
Nuvarande utsikt, snart hoppas jag TV:n är på och tekoppen fylld!
En ganska bra vecka har passerat sedan jag skrev sist. Armen har fortsatt varit mycket bättre, trots att jag jobbat. Hos fysioterapeuten fick jag beröm för att jag ståndaktigt gjort mina övningar, och dessutom fick jag några till.
Träningsskorna i sin kartong. for now
Träningsförbudet hon gett mig kanske inte är så dumt i alla fall, vet snart inte hur jag skullekunna få in ett vanligt pass bland alla övningar…Eller så får jag helt enkelt konstatera att jag tränar nu med, fast hon har bestämt upplägget.
Och många promenader har det blivit i alla fall. i det gröna och sköna.
Yngste sonen har fyllt 16 år, och äldste sonen jobbar på. Äldsta dotterns studentmössa har kommit på posten, och yngsta skriver för tillfället listorgällande allt.
Där liknar hon sin mamma. Jag har fortfarande en fysisk almanacka, och varje morgon sätter jag en post it-lapp på framsidan med dagens upplägg.
Idag stod det bl. a: Skriv till fb-gruppen om healingcirkeln! Sms till Ulrika, Ulrika och Heidi. Instagram: händelse och inlägg. Tänk runt marknadsföring.
En sliten och älskad almanacka
Allt jag gör behöver jag naturligtvis inte anteckna. Jag har plockat, dammsugit och tvättat mycket idag, samt nyss släppt ut kaninerna som nu springer runt i hagen medan vinden viner genom deras pälsar.
Och jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad som tycker så mycket om mycket av det jag gör🙏Trots att högerarmen protesterar ibland, och trots träningsförbud.
I förmiddags öste regnet ner när äldste sonen och jag beslutsamt gick ut på promenad, nu lyser solen och fåglarna kvittrar.
En bild från förra våren, lika vacker än
Tidigt på eftermiddagen trängdes unga vänner i soffan, med sällskap av popcorn, hockeypulver och en spännande film, nu är det tyst och tomt hemma.
Eller, inte längre…Yngsta kom precis in efter att ha umgåtts hela dagen. Men grabbarna är fortfarande och tränar.
Vårljuset når ända in, ilar genom persiennerna och gör ränder i soffan. Jag borde resa mig upp, kika ut för att försäkra mig om att kaninerna inte har rymt ur sin hage, och kolla om mungbönorna är klara.
Om ett tag kommer det vara så här grönt i kaninernas trädgård, och det ser nog Sötnos fram emot
Hänga några handdukar, så att de är torra till i morgon. Och jag ska, snart.
Men idag är jag trött och längtar redan efter att krypa ner med en bra bok. Någon av dessa blir det:
Till dess tänker jag glädja mig åt allt som varit bra med denna helg. Kalas hos en släkting, jag träffade ett helt gäng jag håller mycket av. Högerarmen som fortfarande mår bättre! Solen och våren. Inga små saker att vara tacksam över, utan rentav livet från den ljusa sidan. Det går åt rätt håll nu, definitivt🫶
Vad väntar därnere, vågar jag? Parallella verkligheter finns överallt😉
Det vanliga livet med den högst påtagliga vardagen, det är tvätt, mindre tjat och större konflikter med barnen, disk, kaniner i hagen, lukten av middag, kärlek, skratt, ett bra samtal , tröttheten som slår till…och nästa dag startar allt på nytt.
Det vackraste av allt bor i kärleken, här är två i min stora familj jag älskar
Men – jag har även det andliga stråket, som skär rakt genom min tillvaro och förändrar allt! En stark övertygelse om att verkligheten rymmer så mycket mer än vi förstår. Min växande tillit till att vi är omgivna av kraftfulla energier och väsen och att vi själva är mer än bara materia gör min värld vackrare och större än någonsin förut. Det kunde ha räckt där, absolut.
Men jag har tagit några steg till och valt att utbilda mig och arbeta med healing och vägledning i olika former.
Det händer att jag inte förstår varför. Många gånger är jag nervös innan en session, jag vill självklart att klienten ska bli nöjd och varje gång är ett hantverk. Varje gång ska jag prestera, varje gång önskar klienten förstås ett resultat.
Hur kan jag veta saker om en person som jag inte vet? Hur kan jag, genom att be och ha en intention, överföra kännbar healing till andra? Jag vet inte, det är sanningen. Det är ju helknäppt egentligen. Men jag har börjat acceptera att det är så. Och det gör mig stark. Styrkan kan komma när jag är orolig på natten och går upp och drar ett orakelkort. Eller av känslan att inte vara ensam när jag är ledsen. Det kan vara ett mail där jag får höra att jag gjort skillnad, en bön som blir hörd, ett stråk av ljus i mörkret.
Jag ler ofta när jag pratar med mormor och morfar på mina skogspromenader. Och när jag ser förändringen hos mitt barn efter att ha gett henne healing. Och nej, oroa er inte, barnen blir inte indragna i skumma ritualer. Healingen sker på distans, ofta när de sover eller gör något helt annat. De är ganska ointresserade av min passion och det tycker jag är bra.
Vi förstår inte allt vi ser eller upplever, och det är helt okej
För där är den återigen, den där skiljelinjen i mitt ”dubbel-liv”. Osynlig även den, men ack så viktig. Det gäller att inte bli för flummig, eller tappa bort sig i andligheten, och därmed i vår fysiska verklighet. Detta är särskilt viktigt för oss spirituellt intresserade.
Tvärtom vad många kanske vet måste vi vara oerhört grundade för att vårt andliga arbete ska bli bra. Det och mycket annat skulle jag kunna skriva mer om än vad som ryms i ett blogginlägg.
Men jag avslutar istället med att konstateraatt jag är en ganska vanlig person som tycker om att göra ovanliga saker som många är skeptiska till.
Jag är så otroligt tacksam över att jag har klienter som återkommer därför att de blir hjälpta, och över alla andra som också vågar jobba med detta. Och jag saknar ord för den tacksamhet jag känner gentemot Gud, änglar och andra varelser som ständigt omger oss.
Amen är väl ett passande ord här. Och min hemsida hittar du förresten här🔽🙏
Påsken inleddes med att hela familjen åkte till mina föräldrar på skärtorsdagen i vår nylagade bil, och sen knappt kom hem…
Yngsta får även den mest snålaste påsk att glittra
Denna bil har kostat oss ganska mycket, minst sagt den sista tiden, och som en följd av det har denna påsk utvecklat sig till en dyster historia i matväg. Som tur är kom mamma och pappa med lax i dag, så vi har ändå ätit gott.
Men handlingen i går…Ingen vagn som svällde över av varor direkt.
Väl i kön insåg jag att jag kanske varit lite väl snål och grabbade tag i en påse Salta pinnar från Eldorado för 13.90. När jag berättade det vid fikat i dag började min bror skratta så att han nästan satte vår hembakta sockerkaka i halsen.
Nåväl, skönt att dessa salta pinnar lockar någon till skratt (mina barn suckade men åt ändå)…Och det viktigaste är ju faktiskt att fira påsk med nära och kära. Brorsan hade med sig yngstadottern, så vi har gömt påskägg och lekt kurragömma i dag.
Min högra arm har blivit ilsket inflammerad och det får man väl tacka mina träningsambitioner för😬
Det är därför det har bloggats väldigt lite, att skriva är en lyx som prioriteras ner när det gör så ont i nämnda arm.
Nu är det dags för läsning, mina vänner, en riktig klassiker. Kram🐣🤗Och ja, just det, Glad påsk.
Återigen blir det ett inlägg från bingen, med en kopp te på nattduksbordet, och en bra bok på gång.
De sista dagarna har varit ljusare, ganska mycket beroende på några initiativ jag tog förra veckan, med jättefint gensvar🙏Sedan var jag och äldste sonen på bio i helgen och såg en riktigt bra film.
Vi hade bokat biljetter i VIP-salongen, vilket vi inte ångrade. Enda minuset var att jag spillde ut alla popcorn efter att vi ätit ca 10 stycken. Men pluset var att när jag gick för att köpa nya, och samtidigt berättade vad som hänt och att det behövde städas där, fick jag nya popcorn gratis!
Denna dag började hos fysioterapeuten. Jag gick därifrån med övningar att göra, och belagd med träningsförbud. Jag måste gå hos henne några gånger till innan jag får börja träna i deras gym. Under övervakning förmodar jag…
Jaja, man kan i alla fall inte anklaga mig för att inte ha försökt komma i gång med träning😏
Kaninerna försöker också, och lyckas över förväntan väl med att gräva hål och gångar i sin hage. Man får vara försiktig när man går in där så att man inte snubblar och gör illa sig. Då kanske jag blir inlåst på Active Rehab sedan…😉Skämt åsido, jag är nöjd med att ha kommit dit. Men nu tänker jag inte tänja, sträcka eller ens röra mig ur fläcken mer. Nu blir det läsning i stället. Kram, och tack för att du läste.
Känner att jag måste kika in för att tala om att även om jag inte bloggat på ett tag har inget förfärligt hänt.
Dels är det så att jag skriver väldigt mycket i mitt företag; blogginlägg och inlägg på Instagram, mail och återkopplingar…
Sedan är det också så att jag ibland är så ledsen att jag knappt vet ut eller in. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är ofta en känsla av ensamhet som når ända in i benmärgen.
Sådana dagar blir jag lite varmare inuti bara av att krypa ner i sängen, dricka te, äta en ostsmörgås och läsa.
En riktigt deppig, och bra bok🙏
Detta är en sådan stund, en stund som känns snäll också för att jag slipper göra något mer i dag. Bara ligga under täcket och vänta in äldsta dottern som hämtas av äldste sonen. Hon har träffat en kille som hon påstår inte är en pojkvän fast hon träffar honom stup i kvarten, och jag gillar det inte för vi vet inte vem han är och har endast fått se en suddig bild på honom i profil.
Yngsta dottern har lekt mer med vänner det sista. Det är jag så glad över. Men i övrigt ….vill bara gråta. Det är märkligt hur ensam, isolerad och avskuren man kan känna sig fast man har familj.
Säger jag detta till maken försöker han hitta något bra att säga som att vi måste göra mer saker ihop fast vi inte har tid, och sedan frågar han om jag äter mina hälso- vad det nu heter, tabletter , B 12 osv.
– Hur tröstar man en vegan? Frågade jag honom för en stund sedannär han tittade in i sovrummet.
– Men du är ju inte vegan, du är vegeterian, sa han.
–Soja, soja sa jag och skrattade så att jag nästan grät. Och när han stängt dörren grät jag på riktigt…
Så är det med mig för tillfället. Hoppas vid min gud att det snart blir bättre🥹
Mitt liv 