Författare: Louise Baumgärtner

Trogna läsare av denna blogg kanske minns att jag stolt basunerade ut att jag börjat träna för en månad sedan. Och hur har det gått då?

Inget vidare det sista, är det krassa svaret. Jag har ju länge haft problem med värk i höger arm, men eftersom den blivit bättre vågade jag tänka, och starta med träning. Vågade (väldigt lätta) hantlar och lite armhävningar på knäna. Vågade ta i mer, friskt vågat, hälften vunnet. Och fick dubbelt så mycket värk, upptäckte jag…Då en förkylning även slog till i förrgår har jag gett upp. För tillfället. Redan nästa vecka har jag en tid på Active Rehab. Om så styrketräningen ska förvandlas till sjukgymnastik för arm och höft får det väl bli så ett tag, nu ska jag ta hand om mig kroppsligt💪

För tillfället handlar det dock bara om att ta det lugnt. Misstänker att jag fått förkylningen från liten brorsdotter i Stockholm❤️Vaknade häromnatten och näsan rann som en kran…

Nu hörs en glad röst i hallen, äldsta dottern gör entré. Knappt hade hennes förra förhållande tagit slut, innan det var dags för date…Unga hjärtan🙏Å andra sidan minns jag att man kunde vara riktigt hjärtekrossad…

Äldste sonen gör en annan resa, bokstavligt talat, han mellanlandar just nu i Amsterdam, på väg till Irland med två vänner.

Jag både gläder och oroar mig, kanske typiskt för lite äldre hjärtan…Men mest glädje, han har sett fram emot detta så länge.

Apropå hjärtan, snart blir det vuxentid med maken! Hemmagjord pizza framför en serie.

Yngsta dottern ska ha myskväll med sig själv, har hon sagt. Ingen dum idé, det heller, det är fint att trivas i sitt eget sällskap.

Mycket om ❤️ i detta inlägg. Du som blir intresserad när jag nämner healing av (det känslomässiga) hjärtat är varmt välkommen att läsa mer på min andliga hemsida här:

Hem

Jag måste erkänna att en del av mig fortfarande är kvar i Stockholm. Mina brorsdöttrar bor i mitt hjärta. Vad roligt vi hade! När vi proppade i oss lösgodis, lekte kurragömma och jag berättade saga för minstingen när hon inte kunde sova.

Men det var fint att komma hem också, särskilt eftersom äldste sonen kommit hem från Italien. I tisdags fyllde han 20 år. Firandet gick väldigt lugnt till, vardag som det var. Vi åt gott och han och jag såg en Hitchcock på kvällen.

Kolla in ljuslyktorna, jag hittade dem på Åhléns i Stockholm och visste att de skulle passa mer än perfekt på vårt soffbord.

I övrigt var veckan kanske lite tråkig med facit i hand. Men några saker glänste ändå, utöver sonens hemkomst.

I fredags bestämde jag och maken oss för att det får räcka med att inte ha egentid. Så vi gick ut och gick, bara sådär. Det låter säkert konstigt när man har fyra barn mellan tolv och tjugo, det borde vara en lätt match kan man tycka. Men, och som ni vet, eftersom vi har npf-diagnoser i familjen är det tyvärr inte det. Jag kan inte skriva allt om varför, men…Ibland finns dock bättre förutsättningar än andra gånger, och i fredags tog vi tillfället i akt.

Och i lördags! Då bestämde vi oss för en hemlig nattdate när alla andra somnat.

Även detta blev av. Men om den tänker jag inte skriva. Kram på dig som tittade in – vem du än är🤗Ta hand om dig!

Nästan hela helgen har vi umgåtts med kusinerna i Bagis. Men då de var i förskola och skola i fredags, passade vi på att göra stan. I ösregn. Papperspåsen från Zara blev så blöt att den gick sönder när jag lade ner ett använt paraply i den.

Temperaturen låg på bara någon plusgrad, så det var inte bara vått utan kallt också. Men ljuslyktorna jag hittade på Åhléns lyste upp och värmde desto mer.

I mörkret, på kvällen, runt bordet hos min bror med familj. Han är en fantastisk kock, så det var lätt att njuta på alla sätt.

Och sov gott gjorde vi i den rymliga våningssängen i tjejernas rum. På lördagen var jag barnvakt. När bror och svägerska gått gick vi en promenad till torget och köpte lösgodis, som vi åt upp på hemvägen.

Minste kusinen ropade hallå, hallå till en vacker halvmåne på himlen, och vi andra fnissade. Sedan lekte vi kurragömma 1 1/2 timme! Otroligt så många platser man kan gömma sig på i en trea.

Med facit i hand verkar det som om även söndagen gick och gömde sig, för vad fort den gick.

Det tänker tjejerna också på. De är ledsna nu och vill inte skiljas åt. Frågar om de kan förlänga sportlovet, försena tåget, och fortsätta vara tillsammans. Bitterljuva avsked, vad du känns! I små kroppar, och i stora.

Nu är ljuset dämpat i lägenheten, men som sagt, känslorna svallar och är desto större. Det var en så fin helg, och just därför blir avskedet desto svårare. Men det är det ändå värt, alla gånger.

I morse kom maken hem från nattjobbet med famnen full av tulpaner, geléhjärtan och choklad!

Jag kontrade med en kaffemugg med texten Jag älskar dig, och en påse kolor. Det var ett tag sedan vi båda kom i håg dagen, trots att vi bråkade nyss. (Det kan ju hända att vi kom i håg just för att vi bråkat)…

Kärlek är utan tvekan det största i livet, men lätt är det inte. Inte heller är det lätt att vara förälder. Yngsta mår sådär just nu, och det är tungt. Det händer ofta att jag vaknar med en ångestfylld tyngd över bröstet, och får börja med att peppa mig själv för att orka kliva upp och möta henne, och (förhoppningsvis) utstråla något som är bättre än det jag egentligen känner, förtvivlan.

Kommer i håg när jag var yngre och mådde dåligt, hur tryggt det var när vuxna runt mig var lugna och verkade säkra på att allt skulle ordna sig. Är dock inte alls lika säker på att jag lyckas med samma sak.

Men – i morgon ska hon och jag ta tåget till Stockholm, och kusinerna. Hoppas hon ska bli gladare där.

I vardagsrummet står väskorna packade, och jag ska avsluta dagen med denna🔽

Kan inte låta bli att även lägga ut denna bild, på en bit av grannens trädgård igår vid halvsju på morgonen. En väldigt vacker morgon.

I onsdags kväll bakade jag så goda frallor att nästan hälften blev uppätna inom två timmar. Och så kom snön igen, massor av snö, under natten. Nästa morgon var det – 8 och även om det är mildare nu täcker ett tjockt lager snö fortfarande vår by.

Trots kylan envisas äldsta dottern med höga klackar och nylonstrumpor. Hela kvällen och halva natten i går i Göteborg, och i väg i dag igen.

Medan jag ligger i sängen under flera täcken och oroar mig..På ett sätt är det så skönt att kunna kolla var hon är via mobilen, känslan av kontroll, men å andra sidan försvinner den när man ser att hon befinner sig i Nordstan. Fast det är åtminstone inomhus, inte riktigt lika kallt om benen…

När vi ändå pratar om ben kan jag berätta att jag köpt träningsskor! Yes, jag tränar på🏋️‍♂️

Oklart hur det känns, jag har lite ont i ett knä, känningar någonstans i magen = förhoppningsvis blivande muskler, samt annan värk här och var. Men, jag kämpar på.

Egentligen har det varit en bra vecka. Yngsta har gått till skolan alla dagarna, och inget dåligt har hänt. Men jag har känt mig så tom, och det är jag inte van vid. En aning skrämmande, och väldigt tråkigt.

Den största värmen, både fysiskt och känslomässigt, har jag hittat nerkrupen med en bra deckare om kvällarna. Och i går, med maken tätt intill, när vi tittade på serie. Ovanligt, och därför också ovanligt mysigt. Ändå hoppas jag givetvis att den där inre tomheten ger sig av snart. Tänk att man ibland kan känna sig så ensam, trots allt…

Tack till dig som tittade in, kram på dig❤️

Jisses, så fort förra veckan gick och det berodde mest på att jag jobbade mycket. Men – jag har ståndaktigt hållit i min nyfunna träning. Effekten? Mest att jag har ont på ovanliga ställen i kroppen där jag inte brukar ha ont, vilket förmodligen beror på att jag är otränad och inte riktigt vet hur mycket jag ska ta i, (eller vad jag ska göra om jag ska vara ärlig).

Jag och yngsta har även gått ovanligt många promenader och det tänker vi (fast det är mest jag som tänker det) fortsätta med. Promenader i regn, promenader i blåst. Och, som i går promenad med mugg i handen, fylld med varm choklad. Man har inte roligare än man gör sig.

Äldste sonen ringde från Milano i går. Han skrattade nästan hela tiden. Jag, som lidit av känslan att vara tråkig och misslyckad sista tiden, kände mig i alla fall lite rolig när i princip allt jag sa möttes av ett skratt. Han hade sett Nattvarden, sa han, det var en fantastisk upplevelse! Fast om jag ska vara ärlig tror jag att hans muntra kluckande i luren berodde mest på att han satt på puben.

Nu är det dags för mig att handla på Willys, passade på att blogga då jag ska vänta in yngsta som börjat på teater. Hon såg både stor och liten ut när hon skyndade in bakom läraren och andra elever, klädd i jeansjacka, omsorgsfullt arrangerad slarvig tofs, och vattenflaska. Du behöver inte säga hejdå, sa hon innan jag släppte av henne, men du måste vara där när jag slutar.

Tack till dig som kikade in, hoppas att du får en fin start på veckan🤗

Lite motvind, såklart. Yngsta som ville gå till skolan i fredags vaknade ur oroliga drömmar med feberhet panna…Så helgen handlade en del om att hålla henne på banan, både fysiskt och psykiskt. På ett ganska gemytligt sätt, måste tilläggas.

Med film och chips och cola på kvällarna, ovan ser ni en scen ur Little Miss Sunshine, rekommenderas varmt om du inte sett den. Men jag köpte även en liten målarduk och oljepastellkritor till henne när jag var i väg. När jag var i väg för att köpa träningskläder till mig själv! Lördagen 27 januari 2024 blev nämligen den dag då jag började träna! Efter lite efterforskningar gällande kostnad av gymkort bestämde jag mig för att det får bli hemma. Både ekonomiskt och tidseffektivt, det tar ca 25 min att åka till närmaste gym från oss.

Eftersom både maken och sönerna tränar, på gym visserligen, men vi har faktiskt ett rum i källaren med yogamattor, spegel och vikter också. Dessutom fick jag fina tips på appar och videos på bl. a. Youtube i kommentarsfältet på Underbara Claras blogg, tack för det🙏🤓

Dock började jag enkelt i lördags; 30 minuter, inledde med 10 minuters spring på stället, och sedan sit-ups, armhävningar och stående mot vägg, varvat med gamla övningar jag fått för min onda höft. En lagom start för en otränad, och inte så stark, 50-åring tänker jag. Efter några veckor kan jag nog öka, i tid eller i dagar.

Jag var noga att göra en stor sak av det; köpte kläder och ropade ut det, till familjen och på Instagram. För då är det inte så lätt att sluta.

Mitt varför? Är nöjd med min vikt och (nästan) dagliga promenader, men vill bli starkare och få upp flåset.

I dag har tre dagar passerat, så i kväll är det dags igen och jag ser fram emot det! Mycket för att jag varit skönt trött och tung i kroppen, och möjligtvis sovit lite bättre.

Mer medvind: Äldsta dotterns pojkvän har kommit hem, hon var väldigt glad i går när de träffats.

Och jag har återigen öppnat upp för bokningar, du som är intresserad av healing och vägledning hittar min hemsida här🔽

Hem

Ta hand om dig, vem du än är och tack för att du tittade in!

Så svängde vädret om, från en by som såg ut som vispgrädde till slask, och is.

Halka runt på promenad ute, med regnställ…Jag suckade i går, men det var skönt ändå, att känna våta droppar mot huden och en vind som inte var alltför kall. Och på mitt ställe i skogen var det så här fint!

Nu när mitt företag ligger på is, nästan, jag kan inte låta bli att blogga och Instagramma lite grand, känns det skönt och tomt på samma gång. I går åkte jag och yngsta till närmaste stad, bara för att vi kunde.

Hon hittade en tröja som hon bestämde att hon inte ville ha, och jag letade efter paraply i en jätteaffär utan att hitta det. Sedan var det dags för Donken, bestämde yngsta. Jag tycker det bästa där är kaffet, men det var mysigt ändå. Äldsta dottern åkte med hem, hon hade sovit hos en vän, och var lika delar trött och glad.

Efter fem minuters redogörelse för hur hon haft det stoppade hon lurarna i öronen och blev knäpptyst i mörkret i baksätet. Då ringde äldste sonen från Milano och undrade uppgivet vad han skulle köpa till sin moster som snart fyller år. Det lät som om han besökt minst tio affärer, men jag skulle tippa på högst två.

På kvällen fick jag försjunka i denna utmärkta deckare, medan övrig familj höll på med sitt. Maken hostar tack och lov mindre, registrerade jag där jag låg under täcket och kände mitt elaka skoskav bulta lite, som en påminnelse om den regniga promenaden.

I skrivande stund har det hunnit bli torsdag, jag dricker kaffe och undrar hur yngsta har det i skolan. Hoppas bra🙏

Kram, och tack till dig som tittade in!

Efter en jobbig vecka blev helgen en vacker historia. Den inleddes redan på fredagskvällen då maken och jag, för ovanlighetens skull, tittade på en spännande film tillsammans.

Dramatiken förstärktes av att vår äldsta dotters mobil dog, någonstans på vägarna i en EPA-traktor. Det gillade inte jag.

– Hon kommer, sa maken, oroa dig inte. Men jag var riktigt lugn först när hon kommit hem. Ändå njöt jag av närheten till min man, de tända ljusen och yngstas glada tjatter, hon spelade online med en kusin, i bakgrunden. Och hennes skoldag hade varit bra, lycka🙏

Lördagen kom och jag kunde inte vara annat än lycklig. Snön låg som vispad grädde över hela byn, och ljuset! Det var ett så speciellt ljus, även grannarna kommenterade det när jag haltade ut på en promenad. Ja, haltade. Dagen innan hade jag och en vän, som också haft det kämpigt det sista, kommit överens om att gå ut och gå på lördag förmiddag. Men på fredag kväll, närmare bestämt då jag satt och tittade på filmen, började det ilsket bulta i hälen.

Ursäkta trist bild, men jag tog den förundrat och lite som bildbevis för vännen, kände mig så dum att jag fick ställa in promenaden bara timmar efter att vi bestämt oss…

Så med anledning av ovanstående blev det en kort och långsam gång på lördagen, för att allt var så vackert att jag kunde inte låta bli. Även på lördagskvällen blev det film, jag, yngsta och maken såg Disneys Insidan Ut. En bra film, om känslor.

På söndagen fick jag äran att äta pizza ute med yngste sonen! Vi hade det jättetrevligt. I natt förvandlade snön till regn så i morse var det tyvärr mest is och blask kvar av vår vispgrädds-by. Men det är, å andra sidan, en helt annan historia😉

De sista dagarna har varit lite bättre än dem jag skrivit om i föregående inlägg. Det beror mycket på att makens envisa virusinfektion (eller vad det nu är) håller på att släppa taget, men också på att yngsta gått till skolan två dagar i rad, och haft ”helt okej- dagar”, med roliga raster. Det är stort🙏 skolångest är fruktansvärt jobbigt.

Men att jag har stängt för bokningar och nya klienter för tillfället hjälper också till. Det var ett svårt och motigt beslut, men jag har så lite kraft just nu och det märks. Jag känner mig både ledsen och arg, på alltför mycket. Kan hålla ihop mig bra i stormen, men bli orimligt förbannad så fort något obetydligt krånglar.

Jag behöver vila, andas, vara lat. Läsa böcker och gå promenader i snön. Ibland blir jag galen på min produktivitet, jag är verkligen en doer, och det är inte alltid positivt. Vilket gör en paus från företaget ännu mer välbehövlig.

Nu ska jag dricka sista klunken kaffe och fortsätta med dagen.

I kväll blir det en blandning av mys med yngsta och läsa i sängen, ensam. Förhoppningsvis får jag prata med äldsta sonen som varit en vecka i Italien nu, och se äldsta dottern som sov hos en vän i natt.

Vem du än är som läste tackar jag för att du tittade in och hoppas att du får en fin fredag och helg🫶