Författare: Louise Baumgärtner

Hej på er! I går kväll skrev jag ett inlägg som för första gången någonsin hamnade i skräpposten, så nu testar jag och ser vad som händer.

Men som sagt, det finns ett nytt inlägg. Ha en fin dag allihop🤗

…och jag är trött men ändå inte.

Det händer nog lite för mycket just nu. Förra helgen var jag och yngsta i Stockholm, hon hade så kul med sina kusiner!

Sedan blev jag sjuk. Sedan blev hon sjuk. Sedan blev det helg igen, och äldste sonen var inblandad i en väldigt liten krock. Då blev jag så skakig, och tacksam på samma gång. Över att det var han som ringde och ingen annan🙏Och att ingen skadades.

Och så blev jag tacksam i dag igen, över att han fick förlängt på jobbet!

Nu snörvlar yngste sonen förkylt på sitt rum, och kaminen sprider värme i vardagsrummet.

Förresten, det någon som vill se mig i en Live på Instagram, där jag visar upp stenar och kristaller som du bara behöver betala portot för att få heter jag @healingterapeut_louise

där. (Understreck i mitten alltså)

För trött för att se om jag skrivit rätt känner jag plötsligt. Men märkligt lycklig, mitt i allt❤️‍🔥

Vissa stunder älskar man mer än andra, helt klart. Detta är en sådan. När jag ligger nerkrupen i sängen, värmer tårna mot varandra och lyssnar på lugn musik medan yngsta sörplar te i sängen bredvid. Hon har ett eget rum, men landar ofta här. I kväll med en bok om Nelly Rapp.

För några timmar sedan fanns det en stund hemma ingen av oss tyckte om. Två av barnen bråkade medan maken försökte medla. Jag hade en bokad healing och fick stänga både öron och sinne för det som pågick. Det brukar gå oväntat bra, märkligt nog, även denna gång. Förmodligen med hjälp från ovan…

Efteråt gick jag och yngsta ut. Först tog vi mat och vattenflaskor och styrde kosan mot kaninhagarna. Även där hade ett drama utspelats, upptäckte vi. Båda kaninparen hade nämligen kommit ut i hagen samtidigt.

Päls låg strödd som snö på marken, och ena hanen rymde ner i ett hål. Han lockades dock tillbaka av ljudet från pellets som hälldes upp i skålar.

Sedan vandrade vi runt byn, hon och jag. Hon hade gråtit så mycket tidigare, men blev lugnare av mörkret och kylan.

Det är inte lätt att vara liten, och inte så lätt att vara stor jämt heller. Tur att det finns sådana här stunder, då man njuter och tankar vilsam och god energi. Tack till dig som läste, vem du än är. Ta hand om dig, och glöm inte att fylla på med stunder du tycker om❤️‍🔥

Det har hänt en del sen sist, så klart. Bl. a. har vi haft kaninsorg. En morgon låg vår fine Mumrik kall och stel på botten av buren.

Begravningen ägde rum i regngrå dimma, vackert ackompanjerad av bleka rosor och sång.

Men inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga. Vår hane Yoko som bott ensam sedan slutet av 2021 har nu plötsligt blivit sambo!

Bra för sörjande Elsa, och bra för honom.

Det har givetvis hänt en del annat också sedan jag bloggade förra gången. Yngsta har haft sina första riktiga prov(!) i skolan. Och hon klarade dem! Minste sonen, numera snart längst i familjen, har varit på Framtidsdagar på gymnasiet. Och äldsta dottern har köpt en japansk present, som väntar på att få tas med på tjejmiddag i kväll.

Själv hade jag en kursdag online i går av en sort jag aldrig haft förut, nämligen marknadsföring på sociala medier.

Det var SÅ spännande och inspirerande! Delvis som en följd av det storstädar jag för tillfället på min hemsida, en del tjänster ska bort för att andra ska få större utrymme. Det kan se lite trist ut just nu, men du som är intresserad av healing och vägledning hittar den här:

Healing och vägledning

Ute är det för det mesta mulet, och regnandet har förvandlat kaninhagarna till lervälling. Och i frånvaron av solen så väntar vi på ett besked vi inte vill vänta på. Men hoppas såklart. För hoppet är störst av allt! Tack för att just du läste, vem du än är❤️

Jag önskar dig en fin fredag och helg!

Kom hem från somrigt Italien till Halloweenmys med yngsta.

Kom hem till kylan. Leta vantar och be maken röja i garaget så att jag kan köra in bilen framöver och slippa skrapa rutor. Min bli, ja.

När jag skulle till jobbet i torsdags stannade den mitt på vägen. Det slutade med bärgning, lånebil och besked om att eländet kommer gå på minst 20 000 kr.

Men det var inte det värsta denna vecka, då regnet började ösa ner, och stormen ven rent knutarna och in i huset.

Det värsta var ett riktigt jobbigt besked som kom, ett som jag ännu inte riktigt tagit in och accepterat. Det handlar inte om mig, barnen eller min man, men finns i den närmsta familjen.

Jag är så tacksam över att jag har min tro, min tillit till den osynliga världen som alltid finns runtomkring oss; Gud, änglar och guider, och healing🙏Det gör all skillnad i mitt liv, och som med allt annat blir den insikten tydligast när mörkret faller.

Vi kan inte påverka allt som sker, och det är heller inte meningen, men ändå kan vi ofta göra så mycket mer än vi tror❤️

Är du i behov av healing, eller känner någon som är det? Då tycker jag att du ska gå in på min hemsida och läsa sista blogginlägget där, Bli din egen healer, som handlar om hur du skulle kunna hjälpa dig själv och andra.

Du länkas till min hemsida här, där du hittar inlägget på startsidan:

Hem

Varmt välkommen❤️Kram!

Eftersom bilder säger mer än ord, om det nu är sant. Jag och yngste sonen var hur som helst hos min syster med familj i Italien i helgen. Underbart!

Och det var den helgen🙏

Det blev en sån där lätt kaosig helg hos oss igen. Våra barn kommer åtminstone inte kunna säga att de växte upp i en familj där känslor inte fick finnas. Om det nu är någon tröst i sammanhanget.

En tröst är dock helt klart att det inte bara var ilska och ledsnad, utan skratt och mys också. Kanske framför allt mys.

Med vacker höstpromenad på lördag förmiddag, där yngsta och jag diskuterade både Halloween och jul. Hon har redan börjat längta, och det var inte utan att även jag fick feeling.

På kvällen såg tjejerna en film ihop, jag vet inte när det hände sist. Det var Fucking Åmål för hela slanten i vardagsrummet. Maken och jag tittade också, medan jag passade på att stryka köksgardinerna jag nyss tvättat. I förra inlägget skrev jag ju om Louise från Ekbergs som börjat dyka upp här hemma, med en enda uppgift; att städa och putsa fönster.

– Köksfönstren är nästan otäckt rena nu, sa yngste sonen häromdagen. Det ser ut som att man kan gå rakt ut på altanen. Det får räknas som ett gott betyg!

Jag vet inte hur det kom sig att mörkret redan håller på att falla över denna söndag. Men jag är väldigt glad över att maken hann bygga ihop en vintertätad kaninbur i går. För i morse var det frost ute!

För tillfället sitter jag uppkrupen i soffan med kaffe, och tända ljus. Väldigt fridfullt.

Men så snart jag bloggat färdigt ska jag hänga med yngsta. Då blir det spanskaläxa och snack om skolan. Göra i ordning köket och hänga lakan i tvättstugan. Vardagliga sysslor med andra ord, tills jag förhoppningsvis landar i sängen i god tid med den här:

Kusligt bra bok, helt enkelt.

Hoppas att du som läste haft en fin helg, och har något, helst många saker du ser fram emot nästa vecka. Kram❤️

Idén kom när yngste sonen praktiserade hos mig, på jobbet förra veckan.

– Vad ska jag städa? sa han uppgivet med dammvippan i hand. Det är ju så rent här!

– Så blir det där jag städar, sa jag. Han sa inget men jag tror att han tänkte: varför är det inte så fint hemma då?

Det finns en mängd orsaker till det: t. ex. att min arbetsplats är ett nybyggt ställe, och att vårt hus inte är det.

Nya, lättstädade ytor på jobbet alltså, men kanske framför allt; det finns TID avsatt för endast städning! Städar jag inte hemma? Jo, visst. Men…Jag orkar inte gå in på alla orsaker här.

Jag har ofta svårt att hitta tiden att göra en grundlig storstädning i vårt hem. Punkt.

Men i lördags berättade jag för familjen att Louise från Ekbergs snart skulle komma och städa hos oss. Alla blev väldigt imponerande, (ända tills de fattade att det bara var jag).

Jag lät mig dock inte nedslås, utan bytte om till mina arbetskläder, och när jag åter steg in i köket var det i egenskap av personal.

Om någon pratade med mig de närmsta timmarna sa jag ”det där får du ta med din mamma/hustru, som just nu är på andlig kurs”.

I wish, tänkte jag men trivdes samtidigt. För jag gjorde äntligen rent hus…hos mig själv!

Yngsta blev snabbt inspirerad, och kom på den briljanta idén att städa hos kaninerna. Men hon nöjde sig inte med det, utan kom på att hon kunde bli arbetsledare. Och då behövde hon en praktikant!

Den nytillsatte och yrvakne praktikanten drack sitt morgonkaffe i lugna klunkar, helt ovetande om det hela.

När han fick vetskap om att han plötsligt blivit kaninpraktikant försökte han protestera, vilket inte gick något vidare. Yngsta har alltid varit mer envis än maken…

Dessutom ringde hans illvilliga fru från den andliga kursen mitt i allt och tyckte att yngstas planer lät riktigt bra.

Så tjugo minuter senare befann sig Kaninstäd AB i trädgården. Sedan hördes med jämna mellanrum yngstas instruerande och något arga röst. Efteråt anförtrodde hon mig att praktikanten varit ganska gnällig. Men vi brydde oss inte så mycket om det, utan njöt av att ha jobbat hårt och bra.

Louise från Ekbergs var hos oss även i går och putsade fönster, med strålande resultat. Just nu hoppas jag dock att hon vilar hemma, så att hon orkar med våra badrum i morgon😅Kram!

En kort eftermiddagsrapport från en ganska stor familj i en liten by:

Jag ligger utspilld i soffan med en mugg kaffe och en banan. Vilade sent på eftermiddagen i dag, eftersom det för ovanlighetens skull var kursdag på jobbet. Trevligt f.ö.😀

Yngsta finns strax intill, och har precis blivit tagen av ett monster i ett spel, som en av hennes kusin också är med i. Med jämna mellanrum (ungefär varenda minut) får jag uppdateringar om vad som händer.

Mina tre andra barn hänger på sina rum. När jag hejade på första var det förtvivlan. Tydligen har hennes mobil spårat ur totalt, och hon kan knappt skicka meddelanden…

Och jag som trodde att det ordnat sig när hon lämnade in den, för när jag kom upp förut hittade jag denna lapp i köket🔽

Men tydligen har hennes mobil stora och väldigt kostsamma problem.

Jag gick vidare till äldste sonen som hade haft en jättebra dag med bästa kollegorna på jobbet! Och sist gläntade jag på yngste sonens dörr. Han meddelade från sängen och ett mörkt rum att han gjorde det som de flesta av oss sysslar med just nu: chillar. Jag frågade om han ser fram emot att praktisera med mig om två dagar. Då log han ett snett leende😏

Maken sover extra länge i dag eftersom han fick vänta ut en av bilarna som var på verkstan i förmiddags.

Mina planer för resten av dagen:

Jag är väldigt trött och hoppas kunna landa en stund själv i sängen strax efter åtta med min spännande deckare och en kopp te. Om det inte blir så blir det kanske filmen Fucking Åmål med äldsta dottern. Det beror på vad hon orkar och vill.

Men innan dess måste jag:

Göra i ordning mediciner, mata kaniner…

och, ja, det är egentligen det enda jag måste. Självklart vore det bra om jag hängde lite tvätt, tog fram dammsugaren osv, och känner jag mig själv rätt kommer jag göra det, men ändå försöka begränsa mig. De sista dagarna har varit jobbiga och jag behöver vila, och all egentid jag kan få. Kram och tack för att just du läste, vem du än är🫶Ta hand om dig❤️

Det är inte så ofta jag lägger ut denna typ av inlägg, och de gånger det händer är det inte utan känslor, och tvekan.

Även om den fina respons jag får tröstar. Men det är inte därför jag gör det. Sanningen är att det är väldigt kluvet för mig att skriva detta. Det är sårbart och utlämnande och skamfyllt. Det är sanning utan filter, något som många inte visar upp, av naturliga skäl.

Och så finns det en anledning till, som kan tyckas obetydlig i sammanhanget men betyder något för mig: Jag arbetar även som healer, har t.o.m. ett litet företag. Borde en healer ha en trasig familj? Så tänker egot.

Och svaret är att naturligtvis vill ingen ha en trasig familj. För det skaver, och gör ont, och som föräldrar känner man sig, förutom allt annat man nu känner, så misslyckad…

Men om vi ska vara ärliga finns det väl ingen bara lycklig eller problemfri familj, även om man kan ha bra perioder och en del tycks ha det bättre än andra.

Det där har inte gällt oss de sista åren och om jag ska fortsätta vara ärlig är det just därför jag blev healer; för att hjälpa min familj❤️

Men jag skulle även vilja påstå att jag skriver detta inlägg egenskap av healer: Jag har nämligen alltid tyckt att den typen av bloggar (artiklar, Instgramkonton, böcker osv) som vågar vara transparenta med hur de mår, och vad som försiggår bakom fasaden är de mest givande. Inte för att det är trevlig läsning, för det är det sällan. Inte för att det alltid är igenkänning, för vi människor har det på så olika sätt, i olika skeden av livet.

Utan för att jag får tillåtelsen att ”titta in” i en helt annan tillvaro, och på det viset, när jag verkligen får lov att komma på besök, känner mig mindre ensam, helt enkelt. Jag blir påmind om att ”alla andra” också har utmaningar. Och kanske ännu viktigare: jag får perspektiv på mina egna svårigheter.

Vissa har det onekligen bättre än vi, andra har det så mycket sämre. Då kan jag känna medkänsla med dem, samtidigt som jag blir tacksam över det jag trots allt har, och det som fungerar i vårt liv. Och det hjälper mig att växa!

Det är därför jag delar. Det är förmodligen ingen som blir lyft av att läsa nedanstående, men det finns säkert dem därute som känner sig mindre ensamma om sina problem, särskilt om ni är föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Det är väldigt mycket till er jag skriver🫶❤️För att det inte ska bli alltför tungt ger jag några exempel (av många möjliga) och avslutar med bra saker hos oss.

Vill också tala om att inte alla fyra av våra barn har npf-diagnoser.

De sista åren har vi kämpat bl. a. med utanförskap och mobbning, djup depression hos en av tonåringarna, skolångest, olika former av ångestproblematik, och utmattning (hos mig).

Pga det, och diagnoserna är vårt hemmaliv…dysfunktionellt, minst sagt.

Tänk dig att någon sparkar på toalettdörren och skriker svärord för att du är därinne?

Det är bara ett exempel på hur vidrigt det kan vara hos oss när någon är extra trött, arg och förtvivlad…

Eftersom det aggressiva beteendet är värst i slutet av dagen är det inte ofta vi äter tillsammans. Två av ungdomarna äter i stort sett alltid på sina rum. De gånger vi försöker slutar ofta med någon form av konflikt.

Ibland går jag undan och gråter efteråt. Det händer även att jag sitter i tvättstugan och bara låter tårarna rinna när det enda jag skulle göra var att hämta strumpor, medan någon vrålar åt mig en våning ovanför.

Ofta får jag dock planera när jag kan vara just i tvättstugan, i källaren. Om min man inte är framme i huset brukar jag hålla till i köket eller vardagsrummet. Alltså vara nära när konflikter snabbt stegras, för att de inte ska spåra ur totalt.

Egentid, jag och maken? Man brukar prata om de jobbiga småbarnsåren…Vi blev föräldrar för nitton år sedan och har aldrig haft så lite egentid som nu. Knappt ens en promenad i byn. Och det beror alltså på de snabbt uppblossande konflikterna.

Och sömnen? Min man jobbar natt och sover dag, och sover nog bättre än jag.

Jag blir ofta väckt flera gånger varje natt, av yngsta som sover oroligt. Och när jag blir det brukar jag ta en runda ut i köket, och…

..plocka in mat som någon natthungrig ungdom ätit (är säkert inte ensam om detta😉

…men även kontrollera kyl, frys och SPIS! Senast för två veckor sedan stod en platta på😰

Jag har även blivit sorgligt van vid ständigt hålla mediciner gömda, och se till att det inte finns farligt många Alvedon tillgängliga samtidigt…

…i hemlighet söka igenom väskor på uppmaning av personal inom vården med ont i magen…

…och mycket annat man inte vill göra som förälder…

Samtidigt vill jag belysa att alla i vår familj är riktiga kämpar och att vi också ser så mycket ljus i tunneln..

Det bråkas i alla fall mindre nu. Vår tonåring som gärna stannade hemma större delen av grundskolan älskar gymnasiet och har strålande betyg!

Vår äldste fick jobb två veckor efter studenten.

Vår yngsta går för tillfället till skolan med lätta steg. Och någon har varit på sitt livs andra date! Vi genomgår en stor transformation även om den varit otroligt plågsam. Och jag har, i allt detta fått förmånen att vara mycket med mina barn. Ett av barnen skrev i en skoluppsats nyss om vem hon alltid visste att hon kunde vända sig till; Min mamma!

Till er därute som kämpar: GE INTE UPP HOPPET, om er själva eller era barn. Var hoppet istället, alla stunder du orkar, var hoppet för dina barn som behöver dig för att du är DU!

Och till mina barn: Jag älskar er – i alla stunder. (Även de gånger det inte märks)❤️❤️❤️❤️