Författare: Louise Baumgärtner

Efter en kortare ledighet var det dags att börja jobba i går igen. Det gick bra, men känslan är ändå vemod. På många fronter. Över att sommaren närmar sig sitt slut, och att min syster med son är på Landvetter i skrivande stund, de ska hem till Italien.

Detta vemodiga inlägg skapas f.ö. i mitt nya skrivrum. Äldsta dotterns gamla rum. Men det är fortfarande ditt, har vi försäkrat henne, så fort du vill komma hem! Men hon vill inte komma hem, hon har ju precis flyttat…

Yngsta och bästa kompisen suger ut det sista av sommarlovet genom att sova över, och sedan sova över igen. Och leta efter badkläder i garderoben, och rabarber på skolgården.

För en av mina äldsta tog ett sommarjobb slut, och tyvärr väntar ingen förlängning. Så de arbetsskjortorna kommer jag aldrig mer tvätta. Vemod även där alltså…

Jag undrar hur hösten blir? Min plan är att skriva klart mitt manus, medan jag ser löven falla utanför fönstret. Jag kommer i alla fall fortsätta bada.

Och hoppas på det allra bästa för mina nära och kära, så som vi alla gör, medan stolthet och oro och glädje bor inuti oss. Och jag ska fortsätta prata med pappa, trots att han inte finns här på jorden mer.

Jag har andra planer också, men inser att ledsnaden tar över nu. Så jag lämnar nya-gamla rummet för tillfället, och går till köket i stället. Där gör maken pizza och jag planerar att försvinna in i hans mjöliga famn ett tag. Sedan ska vi se på Untamed, en mini-serie om mystiska händelser i en gigantisk nationalpark. Och vad livet egentligen har för planer vet vi aldrig…

I förra inlägget lovade jag att berätta om något stort som hänt, och det är både med glädje och sorg jag gör det; Äldsta dottern har flyttat hemifrån. Detta hände i fredags, och jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte tagit in det…

Visst är det stort, en riktig milstolpe i livet och på alla sätt är jag så lycklig för hennes skull. Att se henne söka och hitta lägenhet tillsammans med sin fina pojkvän, att gå med henne i affärer och leta husgeråd till nya hemmet, samtidigt som jag bevittnar hennes iver och entusiasm, det där pirret…jag saknar ord. Inget av detta vågade vi se framför oss för några år sedan när hennes situation såg helt annorlunda ut. När så mycket var så mörkt.

Med detta skrivet borde jag bara vara glad. Dessutom har hon inte flyttat långt bort alls. Men så är jag ju mamma! Insikten att hon inte ska lufsa ner för trappan med trötta steg varje morgon längre, eller fråga när maten är klar gör ont. Minnesbilderna har varit många de sista dagarna, allt från när vi kom hem från BB, till hennes lilla förväntansfulla, känsliga jag. Får jag ringa en kompis, mamma? Kan jag ta en kaka till? Och sedan tonårens trots, berg av make up i badrummet och lättnaden när hon kom hem sent om kvällarna, eller mitt i natten. Hon har ju alltid bott med oss!

Men så ringer hon, och jag hör hennes glada röst fråga hur man beräknar pasta egentligen, och berätta att hon köpt gardiner. Sekunden senare plingar det till i mobilen och en bild av hennes, av deras kök dyker upp på skärmen. Och då pirrar det i mig också förstås. Att vara förälder. Inget kan vara större, eller sårbarare.

Jag har hintat att detta inlägg skulle vara personligt, men har även lovat att berätta mer om mitt skrivande, så här kommer två flugor i en smäll: För ett tag sedan beslutade jag mig för att satsa mer på manus Vårmörker, vilket gott och kort betyder att öka tiden vid datorn.

Viljan saknas inte, det är timmarna som inte räcker till…Ett lätt sätt att få loss mer tid i vardagen har varit att minska tiden på sociala medier. För att vara ärlig har det krävts lite viljestyrka, men att sätta ett tidtagarur när jag varit inne på Facebook och Instagram har hjälpt. Med hjälp av det har jag fått svart på vitt att jag lätt tjänar in ett skriv-pass, som är på 25 minuter, bara genom att minimera ”slös-scrollandet”. (Jag kör inte bara ett skrivpass per dag för den nyfikne, men brukar pausa kort efter 25 min).

Bloggandet vill jag inte sluta med. Har bloggat sedan 2016, inte mycket om man jämför med en del andra, men tillräckligt länge för att ha blivit en del av mig. I perioder har jag försökt sluta, men det blir aldrig särskilt långa uppehåll. Bloggen ser jag också som mer kvalitativ än sociala medier.

Sedan finns tiden som upptas av det nödvändiga; att sova, äta, jobba, sköta hushållet…ni vet. Tiden som inte är förhandlingsbar. Men så finns all tid som faktiskt är det: Det jag gör hemma utan att jag måste. För några år sedan var det annorlunda. När barnen var mindre och tonåringar, när NPF-diagnoserna tog väldigt mycket kraft och det gällde att anpassa i absurdum, medla i många och långa konflikter, och annat jag inte kan nämna, plus allt som krävs i ett familjeliv, dysfunktionellt eller inte. PHUU!

Och även om inte allt är problemfritt i dag, långt ifrån, finns det mer tid nu för mig nu att t. ex. skriva. JAG MÅSTE BARA….GRR!! SLUTA GÖRA ALLT JAG INTE BEHÖVER GÖRA HEMMA LÄNGRE! Där ligger nog min största utmaning. Under de jobbiga åren hemma hade vi två barn som i princip inte gjorde någonting men tog massor av energi, och två barn som kom i skymundan. Vi försökte naturligtvis så gott vi kunde, men lyckades inte helt. Då kändes det fel att utöver det även kräva att de skulle hjälpa till hemma. De stökade ju inte ner som de andra, tvärtom. Om detta kan man säkert tycka en massa, och vi gjorde väl inte rätt val jämt, men jisses vad vi försökte!

Summa summarum är att alla hemma vant sig vid att jag gör väldigt mycket, och det behöver jag ändra på. Om någon har tips eller tankar tas detta tacksamt emot. Men vänligen observera att jag är både en hönsmamma och pedant, så lätt lär det inte bli. Dock viktigt på riktigt, och uppföljning utlovas.

Men nu, hör ni, har det hänt något i vår familj jag knappt vågat tänka på. Det är inte för att det är dåligt, men…Jag berättar mer i nästa inlägg. Tack så mycket till dig som tittade in, det betyder mycket för mig!

I förra inlägget skrev jag att detta inlägg skulle bli mer personligt än föregående, som presenterade handlingen i Vårmörker, det manus jag skriver på nu. Men vad kan vara mer passande än att lägga ut ett litet kapitel? Nedanstående text finns i början av manuset, och beskriver en scen i huvudkaraktärens Linas kök.

Trogna läsare av bloggen har redan läst, och du som inte gjort det får ett litet smakprov på hur jag skriver, om du är nyfiken. (Som sagt finns handlingen, i form av en baksidestext i förra inlägget).

Jag tackar dig som kikade in och hoppas att du gör det snart igen🙏Ha en fin dag!

Ett stycke ur manus Vårmörker:

” Mamma, pappa är hemma nu”! Lina suckade utan att veta åt vad, och slutade scrolla på Instagram. Veckorna innan flytten hade hon i ett anfall av inspiration skapat ett nytt konto som hette Livet med F. F stod för familjen och tanken var att den kryptiska förkortningen, tillsammans med inledande närbilder på höstlöv och husgavlar, skulle skapa nyfikenhet. Det hade det inte gjort. På drygt två månader hade hon fått 37 följare, trots att hon följde över 200 konton.

Det sista inlägget föreställde en blåpärspaj med köksbänken som disig bakgrund. Det hade fått 2 gillamarkeringar, och ingen av dem tillhörde någon hon kände. Hur hade förresten klockan redan hunnit bli så mycket? Hon visste inte vad som kom först, tanken eller den svaga lukten av bränt. Jäklar också, korven! Hon kom upp från soffan, och skyndade mot ugnen. Hettan rusade mot ansiktet när hon öppnade luckan, men det var åtminstone ingen fara, falukorven, omgiven av lök och äpplen hade en bränd touch, inte mer än så. Värre var det med de bortglömda makaronerna. Efter att ha saltat och hällt lite rapsolja över klumpen av pasta rörde hon om i kastrullen.

”Pappa! Tittade vad jag ritade i dag, det är en jättestor racerbil som är snabbare än alla andra. Alexander sa att han tyckte den skulle vara röd men det är ju inte han som bestämmer. Och kolla, här gjorde jag världens största stoppljus”.

Jakob befann sig i hallen, men vad tonläget beträffade kunde han lika gärna stått bredvid Lina och pratat rakt in i hennes öra. Hon hörde Micke svara med den tålmodiga papparösten han oftast hade, och hann svepa med blicken över det väl tilltagna köket som förmodligen sett hemtrevligt, om än gammaldags ut med sina bruna köksluckor, om det varit mer ordning. Sedan kom Jakob farande, samtidigt som Micke ropade uppåt trappan, på Josefin. När hon kom satt de redan till bords, Micke upptagen av att skyffla upp mat, till Jakob och till sig själv.

”Kan vi få mos nästa gång? Mamma, såg du Alexander när du hämtade, han hade en jättecool tröja med en traktor på, en sådan vill jag också ha. Får jag titta på TV efter maten”?

”En mening i taget, Jakob”, sa Micke.

För ett ögonblick stannade Jakob upp i sin svada.

”Vadå en mening i taget? Det där var konstigt sagt, pappa”.

Han drack en stor klunk vilket omedelbart resulterade i en mjölkmustach.  Micke svarade honom, medan Linas uppmärksamhet flyttades över till Josefin. Hon hade ännu inte sagt något, knappt rört maten heller.

”Är du inte hungrig”?

”Sådär”. Josefin rynkade, knappt omärkligt på näsan, och petade håglöst med gaffeln bland makaronerna. Lina följde en dietist på Instagram som rådde föräldrar till barn med dålig aptit att inte lägga upp för stora portioner, det var bättre att de själva fick ta mer om de ville. Men trots att hon försökte lägga upp så lite som möjligt åt Josefin blev det sällan uppätet.

”Vill du ha ketchup”?

”Nej tack”.

”Hur var det på skolan”?

Fel fråga, det var tydligt. Josefins redan slutna ansikte stängdes ännu mer, och Linas hjärta tog ett obehagligt skutt i bröstet.

”Det var okej”, svarade hon efter några sekunder.

”Gjorde ni något speciellt”? sa Micke.

Josefins bleka ansikte lyste upp en aning.

”Vi hade bild, och fröken sa att jag ritade jättefint. Jag målade vårt hus”.

”Det gör du verkligen, gumman, du är så duktig på att rita. Jakob, inte så mycket senap”! Mickes och Linas röster flätades  in i varandra.

”Fast då sa Natalia att vi bodde i ett spökhus”.

”Vem är Natalia”?

”Natalia är dum, sa Jakob medan han spetsade en stor korvbit på gaffeln. Det säger Nikolas alltid”.

”Vem är Nikolas då? Stoppa inte för mycket korv i munnen på en gång, du kan sätta i halsen”.

”Natalias lillebror”, kom det mellan tuggorna.

”Natalia är inte alls dum! Josefin hade en, för henne ovanlig skärpa i rösten. Alla vill vara vän med henne. Och hon bor i det finaste huset i hela byn, det bakom affären. Du vet väl vilket jag menar, mamma”?

Lina nickade. Hon hade inga problem att se det vackra huset framför sig. Ingen flagnad målning eller rostiga stuprännor där, inte.

”Och förresten är det Nikolas som är dum, sa Josefin till Jakob. Ibland kommer han till vår skolgård, fast han inte får”.

”Vi kanske skulle bjuda hit Natalia. Så får hon se att detta inte är ett spökhus”. Micke lät uppmuntrande, och Lina log. Det var ett bra inpass. Men Josefins ansikte slöts igen, och hon reste sig upp.

”Kanske, sa hon”, redan på väg mot diskbänken med sin tallrik.

”Du har inte ätit upp”.

”Jag är inte hungrig”.

”Bor vi i ett spökhus”? frågade Jakob ivrigt mellan ytterligare två klunkar mjölk.

Den sista veckan har jag fått nya läsare här på bloggen, så roligt! Hoppas förstås att ni vill fortsätta följa med. Eftersom jag nämnt att jag skriver på ett manus nu tänkte jag berätta lite vad det handlar om, genom en s.k. baksidestext nedan.

Handlingen i min debut Skuggvinter hittar ni på Bokus och Adlibris, eller om du föredrar att lyssna på Storytel, Bookbeat o.s.v. Den finns även på en del bibliotek, både i fysisk form och som ljudbok. Nästa inlägg blir mer personligt, jag tackar dig som tittade in och hoppas att du gör det igen!

Presentation av handlingen i Vårmörker:

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort?

Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Det är verkligen ingen hit att känna sig psykiskt skör och vara golvad med en elak förkylning samtidigt. I tre dagar har jag legat mestadels utslagen, ofta ensam. Yngsta och maken är hos hans mamma i Nederländerna sedan fem dagar tillbaka och de äldsta har jobbat mycket, så det har varit väldigt lugnt hemma.

När jag varit uppe har jag kryssat mellan nödvändiga hushållssysslor, en dag gjorde jag köttfärslimpa fast av det blev jag helt matt, en och annan tvätt har klarats av (tur)! och äldste sonen har handlat mat. Att duscha och tvätta håret i tisdags var som att bestiga ett berg, jag fick slänga mig i sängen med vått hår direkt efter. Och hostan! Den river och raspar och väcker mig på nätterna, och likadant har det varit med min ångest. När jag inte har fullt försvar passar den ofta på att anfalla, tyvärr.

Men i går vaknade jag ur en ovanligt vänlig dröm, och mådde faktiskt bättre. Den handlade om en liten flicka, klädd i rosa, som bara hade en toffla (gissa färgen). Hon ville ha min hjälp att hitta den andra, antydde hon med ett finurligt leende, och hennes energi var så kärleksfull att jag mer än gärna följde efter henne i en stor lägenhet med skjutdörrar och letade.

På kvällen klev en riktig person in genom dörren; Syster Yster! Svepte in med ett stort leende, som kom av sig lite när hon mötte min blick. Jag tror du har feber, sa hon bekymrat, du är glansig i ögonen. Eller har du gråtit”?

Jag stod med den lilla bruna psalmboken jag fick av pappa ett tag innan han dog, den som varit hans mormors, och kunde inte svara. Han visste att jag skulle ta väl hand om den. Och när någon när och kär dyker upp händer det att känslorna tar över. Jag förstår fortfarande inte varför du inte är här, och jag har ingen lust att vänja mig.

Men varje dag är ändå en ny dag. I morse mådde jag mycket bättre och det gör jag fortfarande. Läste lite för en nyvaken syster ur mitt manus Vårmörker, och började sedan skriva ett kapitel medan hon gav sig av till skogs. Kärleken till naturen delar vi, och mycket annat. I eftermiddag ska jag fortsätta skriva (om jag orkar) och hon ska måla!

En märklig sak har jag dock noterat; jag har för tillfället tappat luktsinnet. Hoppas det snart kommer tillbaka. Stort tack till dig som tittade in och läste, ta hand om dig!

Det händer, och ibland händer det vid tillfällen som egentligen är olämpliga; när jag känner mig som mest hudlös, eller sjavig och står i kön på Willys, är på jobbet, eller möter en granne, att jag får höra orden Jag läser din blogg.

Och så tittar personen förväntansfullt på mig. Då tar hjärtat ett extra skutt i bröstkorgen medan jag scannar inlägg inuti för att få en överblick om vad denna person kan väntas veta om mig nu. Svaret kommer snabbt; väldigt mycket, faktiskt. Och även om jag i stunden kanske inte alltid blir jätteglad över denna insikt, brukar jag rycka upp mig och säga Vad roligt, tack för att du gör det! För det tycker jag självklart, jag bloggar ju för att jag vill att folk ska läsa, och i förlängningen för att jag tycker om att skriva.

Min första blogg (2016) hade just syftet att handla om mitt skrivande och vägen till utgivningen, min psykologiska thriller Skuggvinter, kom ut 2017. Men bloggen kom snabbt att skildra även vardagen och mitt känsloliv. Och eftersom jag är en person som har svårt att prata ytligheter, utan gärna vill åt det som är viktigt på riktigt, skriver jag en del om det som skaver, som gör ont och är trasigt.

Bl.a. har jag som mamma till fyra barn berättat om hur det är att ha flera NPF-diagnoser i familjen, och nämnt såväl absurda, jävliga konflikter och mobbning. Jag har ingen aning om hur mycket jag lidit av, och gråtit över detta, det ligger mig tyngst om hjärtat, och jag är så tacksam att mycket är bättre i dag, även om vi fortfarande brottas med en del svårigheter.

SOM ALLA ANDRA GÖR, tänker jag, alla kämpar förr eller senare med utmaningar. När jag är deppig kan jag knappt gå in på sociala medier, jag hittar bara sol, vänskap, nöjda barn…Så dumt, jag vet att jag betraktar en ögonblicksbild, och jag om någon borde veta att man inte kan se på ett foto om någon är glad egentligen. Detta låter dessutom snålt och småsint. Får inte andra trivas med sin tillvaro, för att jag just då tycker allt gör ont? Men jag tror du förstår vad jag menar. När man mår dåligt är det ofta svårt att glädja sig genuint åt andras lycka.

Men under livet har jag lärt mig att om man kan dela det svåra med andra, gör det mindre ont. När jag skriver inlägg som detta blir det läst, av många. Häromdagen fick jag ett av de meddelanden jag uppskattar mest; en person som tackade mig för att jag delade, vilket ledde till att hon kände sig mindre ensam. Och det är definitivt den starkaste orsaken till att jag fortsätter vara så öppen.

Att jag nämner barnens utmaningar beror på att jag vet att det hjälper andra, många av dem föräldrar, att känna hopp. Har de övervunnit detta, kan vi också!

Jag är helt övertygad om att vi skulle ha ett samhälle där fler kände sig mindre ensamma om vi vågade anförtro oss mer åt varandra. Men givetvis skriver jag med barnens tillåtelse och största sekretess.. Känner man oss vet man ofta vilket barn som kämpar (eller har kämpat) med vad, men på bloggen ska det inte gå att utläsa. För jag vet ju aldrig vem som läser; det kan vara en klasskompis mamma, eller klasskompisen, en lärare, en släkting eller en kollega jag knappt pratar med. Av den anledningen finns det givetvis mycket jag inte kan skriva om.

När det kommer till mig själv försöker jag dock vara så transparent jag kan. Vad skriver jag om då? Ambitionen jag började blogga med; att skriva om mitt skrivande, finns kvar, nu är det manus Vårmörker som gäller (och tro det eller ej, jag börjar närma mig slutet). Jag har berättat om min utmattning, med efterföljande depression (2018). Ibland nämner jag min stora känsla av ensamhet, trots att jag är omgiven av människor (familjen i alla fall) som älskar mig. Jag lider av en ganska svår ångest, hyfsat ofta. Men jag skriver ofta om det som väldigt många kan känna igen sig i; när man känner sig misslyckad för att man miste tålamodet med ett av barnen, när man oroar sig lite för mycket, och är osäker rent allmänt… Ibland är jag t.o.m. lite rolig.

Med detta sagt; jag är ingen olycklig människa. Jag ser mig snarare som en olycklig-lycklig människa, för när jag är glad vilket jag faktiskt är ganska ofta, då kan jag hitta lyckan i en god kopp kaffe, ett fint träd i skogen eller en riktigt bra dag. Och såklart; hos barnen.

Kort och gott, allt det där kan du läsa om här. Stort tack till dig som följde med ändå hit, följ gärna bloggen om du vill, då blir jag glad. Kram!

Vaknar vid fem och kan inte somna om, ångesten och sorgen sliter i mig. Men inte bara det. Under den dåliga natten har det formats ett beslut i en sommar som inte varit min gladaste; Att jag ska ta hand om mig i det som är. Gråta över pappa och annat, javisst, men leva samtidigt. Livslusten tycks gå på sparlåga för tillfället, men jag ska inte sluta att:

🌱Sitta barfota ute och njuta, (eller ja, nästan-barfota för jag är en fästingmagnet).

🏊‍♂️Bada mycket – för det älskar jag.

💕Våga höra av mig till dem jag vill (har skrivit lite mer på Instagram om varför det är så svårt).

🧘‍♀️Meditera, för det mår jag bra av

✍️ Och skriva på manus Vårmörker såklart. Jag har inte bloggat mycket det sista, men skrivit desto mer

Samt försöka koppla av lite mer. Det kan handla om små stunder där jag inte gör någonting.

🌞 Med det sagt , nog för nu. Jag sitter i trädgården med minst en geting surrande runt mig och när solen värmt upp mig ordentligt ska jag ta ett dopp. Kram och tack till dig som tittade in, det betyder mycket för mig!

Vi tog tåget till Kalmar, mamma och jag för att fira hennes födelsedag. Vädret har varit sagolikt.

Solen glittrade i havet och tårar glänste i ögonen ibland. Mamma och pappa har visst varit överallt häromkring. Har minst ett favorit-glasscafé, och likadant med restauranger. Pappa har besökt kyrkan vi tände ljus i för honom, och sovit på samma hotell där vi var i natt.

Men vi har haft det bra. Jag slank in i en bokhandel och köpte en present och ett bokmärke jag tyckte om. Lät både sol och känslor leta sig in i själen när jag landade ensam på en uteservering. Fick ett jättefint armband av mamma som hette Frälsarkransen. Och nu är vi redan på hemväg. Kort och gott, men definitivt viktigt på riktigt.

Det här var i söndags. En inte helt lyckad version av mig, med hjälp av Ultra Lightener. Jaja, nu har det gått några dagar så jag har vant mig lite. Yngsta sa att det var typ Trumps hårfärg😵‍💫

Men sedan blev det måndag. Jag och nämnda yngsta hade världens bästa dag i Göteborg. Vädret var mulet, perfekt stadsväder. Och regnet hade den goda smaken att bjuda på ett skyfall när vi satt på en inglasad uteservering och åt lunch.

Och så blev det onsdag. Besök på vårdcentralen som gick bra, och en del skjutsande och handlande. Därför uteblev det sedvanliga skrivandet på manus Vårmörker. Men ett uppfriskande dopp vid femtiden hanns med. Och egentid med maken🙏