Författare: Louise Baumgärtner

Jag kunde skrivit mer om påsken i förra inlägget, för trots sorgen var den så fin.

Som jag berättade pratade vi vuxna mycket, men vi lekte även med barnen. Farbror Sascha var först ut när äggjakten inleddes, gastande att han skulle ha allt godis. Och jag riskerade liv och min dåliga höft när jag plötsligt valdes ut till målvakt. Kanske just därför blev jag en ganska framgångsrik sådan! Lite oro dock när en mystisk pizzeria i Stockholm ringde och sa att jag beställt pizzor för flera miljoner. Som tur är infaller detta endast då jag träffar mina brorsdöttrar.

Mitt i allt skriver jag på mitt manus Vårmörker. Och jag har faktiskt lyckats med ambitionen jag nämnde för ett tag sedan, att öka skrivandet. Vet ni vad det mest kämpiga med detta varit? Det är inte att skriva mer, utan att avstå från att göra saker i hushållet. Sådant som inte ens är mitt att göra. Många av er vet precis hur det är.

Man är förälder, mamma, mitt i livet och man förmanar, påminner, städar, plockar undan, torkar av, hittar saker, bär ut, tömmer….i all oändlighet. Men så är barnen plötsligt ganska stora, och kan göra en hel del själva. Men man fortsätter ändå.

Jag tycker så sjukt mycket om när det är ordning hemma, men om jag ska hinna skriva mer måste, som sagt, saker plockas bort. För mig hade det varit hjälpsamt att vara latare. Att tänka det där kan någon annan ta itu med, men det har jag alltså väldigt svårt för.

Varför inte jag, tänker jag i stunden, det går fort, jag gör det så bra, det blir fint! Så makens uppgifter i hemmet åker ibland med av bara farten...

Som ni säkert förstår finns det en del förlorade skrivpass i det, mina vänner. Så kampen fortsätter, i detta nu. Klockan är snart åtta på måndag morgon, och de yngsta åkte till skolan för en stund sedan. Jag har duschat, tagit itu med en del av helgens tvättskörd och snart även bloggat. Dags att brygga kaffe och gå till skrivskrubben.

I eftermiddag ska jag hälsa på pappa på sjukhuset och fika med en vän. Kram!

Sorgen vilar överallt hos oss, och den vi helst ville fira med var för sjuk för att delta. Men det mörka har effekten att det ljusa som sker framträder ännu starkare. Glädjen var därför stor hos mig och syrran när vi badade två dagar i rad.

Och så god mat vi proppade i oss (vuxna vann här) och påskägg (här vann barnen med råge).

Större än allt annat är kärleken såklart. Det är därför det gör så ont nu. Men jag är tacksam och lycklig över att mina syskon med familjer kom och firade påsk med oss🙏Jag kramade mina brorsdöttrar och min systerson lite för länge, och vi vuxna pratade mycket.

Nu blir allt grönt ute och påsken närmar sig och min pappa är så sjuk att han inte kan bo hemma längre.

Han är kvar här men ändå någon annanstans.

Vissa dagar passerar alltför snabbt, och en del av dem hinner man inte göra mycket av det man vill. Men så kommer dagar man har mer makt över och till råga på allt får man andra att hänga med på tåget! I går var en sådan dag.

Redan på förmiddagen gick en sak jag önskade i uppfyllelse; att få promenera med yngsta. När vi väl är ute är det inga problem, då tycker hon om det minst lika mycket som jag. Pratar och pratar, utan att bli störd av syskon eller något annat. När vi nästan var hemma ringde ett annat av barnen och bekräftade; Okej mamma, vi kan käka pizza i dag! Detta är ungdomen jag får hänga minst med, så jag blev väldigt glad, och stunden blev fin.

Och som ett resultat av glädjen i går har jag låtit denna dag fortsätta i samma anda. Nåväl, den har även innehållit ett besök på vårdcentralen och skrivande, varav det sista var lustfyllt i sig. Det hindrade mig dock inte från att fråga maken om han ville ha en romantisk eftermiddag/afton med mig? Att han sa ja var inte konstigt, vi har det alltför sällan. Men så hände det sig, just i dag att vi är alldeles ensamma hemma.

Bland annat låg vi i sängen och sa bra saker om varann (mitt påhitt). Och jag hällde upp ett glas vitt, på en måndag! Nu gör nämnde make kycklingburgare, och så ska vi titta på vår favoritserie. Riktigt passa på att vara ostörda.

Livet har en tendens att dra med oss i sin fart framåt och få oss att skjuta på det vi verkligen vill prioritera. För vi måste jobba och handla mat och tvätta och svara på mail och leta efter saker som kommit bort och ha utvecklingssamtal och massa annat.

Men lika sant är också att vi ofta kan välja i livet, och välja det vi tycker är viktigt på riktigt. Som att umgås med dem vi älskar. Det är viktigt att inte glömma bort det. Det är nog faktiskt det viktigaste av allt.

De sista dagarna har inte varit särskilt glada. Trots att vårtecknen nu visar sig överallt, och att jag hunnit skriva mycket på mitt manus.

Trots att äldste sonen fått jobb! Så bär tillvaron, och mitt hjärta på sorg.

Faktum är, nu när jag tänker på det, att solen kanske till och med gjort allt lite värre. Lyst upp de mörka vrårna i mig och mitt liv och fått ut dem i ljuset.

Jag kan och orkar inte skriva så mycket om det, men det handlar om en när och kär som är svårt sjuk (inte något av barnen) och en diffus oro för ett av mina barn som känns lite ensamt. Låg vaken med ångest häromnatten …Och lusten att blogga är låg. Suck, vilket trist inlägg😔Hoppas att du, vem du än är, känner dig muntrare än jag gör i dag.

Så här ser det förresten ut hos oss nu, vi får nya vattenledningar i byn. (Vårt hus i bakgrunden)

Veckan gick snabbt, men jag har lyckats skriva mer på mitt manus, och från och med måndag planerar jag att få in ännu mer tid.

Inser att det blir svårt att blogga mer eftersom jag sitter inklämd mellan mina två vuxna barn i baksätet. Den ena har en stor tårta jag bakat i famnen så jag vågar knappt röra mig. Vi ska fira världens bästa pappa och morfar, och även träffa min moster och morbror som jag inte sett på länge❤️Som grädde på moset är äldsta dotterns pojkvän med, så trevligt!

Senare ska jag på en gigantisk tjejträff hos en vän. Så har sann lördagsfeeling i dag. Hoppas att du som läser detta har det också.

Äldste sonen har fått jobb! I torsdags, när var han på intervju på Willys fick han höra att det var ovanligt många sökande så vi vågade knappt hoppas. Men i fredags ringde de och berättade att han fått tjänsten! Han började i går och vi är så glada.

Enda nackdelen för mig är att jag blivit bortskämd med att kunna låna hans bil de dagar jag jobbar. Nu måste jag vänta in till maken kommer hem från sitt nattskift vid åtta, vilket gör att hela min dag försenas. Det är något jag mer än gärna står ut med såklart, det viktigaste är att han har jobb. Jag måste bara ändra lite på min vardag så att jag fortfarande får skrivtid på eftermiddagarna. Och det startskottet gick i dag!

Nu har jag redan duschat, satt på en tvättmaskin och hängt tvätt, samt snart även bloggat, sådant jag annars brukar göra efter arbetsdagen. (Observera att detta inlägg postades flera timmar efter det skrevs, hann inte riktigt klart innan maken och bilen anlände).

Startskottet har även gått för våren tycker jag, tillfälliga bakslag till trots. I går var skymningen otroligt vacker. Och kaninerna springer glatt runt i hagen, när de inte njuter av en morot som Yoko gör ovan.

Hoppas att du som läste får en fin vecka med fortsatta vårtecken.

Nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka öka min skrivtid.

Men nyss skrev jag ju om att det var svårt, eftersom jag och utmattningen inte mår bra av att jag pressar mig själv, så vad är det som ändrats? Jag skulle säga ingenting, men att motivationen har ökat på grund av uppmuntran, och att jag därför ser mitt syfte och mål tydligare. Att bli tillfrågad och delta på Marks Bokfestival i november förra året var naturligtvis väldigt motiverande!

Tänk att sitta på scen med bl. a. välkända Kristina Appelqvist, och bli intervjuad. Få intresserade frågor om hur min skrivprocess sett ut, och hur det går med Vårmörker? Och att prata med läsare sedan, som längtade efter att den kommer ut🙏Det var nästan för stort att ta in.

De sista åren har jag glömt hur tiden efter debuten var; alla som kände mig och köpte, och alla som inte kände mig men köpte ändå; bybor, vänner till släktingar, folk i Marks kommun och i Borås för att jag plötsligt var en lokal författare, alla signeringar i Akademibokhandeln och ICA-butiker jag gjorde, intervjuer i både radio och tidningar, recensioner på bokbloggar. Och glädjen när Skuggvinter blev ljudbok!

Men något som var otroligt uppmuntrande för några veckor sedan var när en bokklubb i Borås, sprungen ur den gemenskap vi hittat via Facebook, recenserade

Skuggvinter och bjöd in mig att vara med. Det var lite nervöst såklart, men jag hade backup i form av att jag visste att åtminstone en gillat. Det gjorde att jag vågade ha med mig lite egna frågor in i samtalet, som om de tyckte att historien höll och hur de såg på min huvudkaraktär Alice, om de förstod henne. Det var en så givande träff!

Det som gjorde mig lyckligast var inte bara att alla tyckte att Skuggvinter var bra, utan att jag märkte att de verkligen engagerat sig under läsningen, tänkt och funderat, inte bara på vem som skulle sätta livet till, utan också hur och varför personerna i boken reagerade på varandra och saker som hände under berättelsens gång. De tyckte dessutom att det var spännande att ha med mig, och höra hur jag hade resonerat. Eller rättare sagt; faktiskt inte resonerat ju längre in i historien jag kom. Jag tror det är så för många författare, att i ett visst skede får karaktärerna eget liv.

Jag planerade t. ex. för en scen där Alice och Sebastian skulle prata i telefon, men plötsligt ringde han stående utanför hennes hus och hon följde med honom hem. Lite så blev det hela tiden, och jag fick bara finna mig.

Jag hinner inte skriva mer nu, för jag ska skriva. Haha. Nämen allvarligt talat, tack till alla som läst i dag och/eller läst/lyssnat på Skuggvinter. Kan man få en bättre uppmuntran?!

I går hoppade jag över sömnen, dels för att ta yngsta till stan och låta henne shoppa kläder, dels träffa mamma och pappa. Kanske var det sömnbristen, och för höga förväntningar, som gjorde att shoppingen blev en ganska gnällig historia.

Varför tänker man ens att det ska bli mysig kvalitetstid när man egentligen vet att det ofta är svårt och jobbigt att hitta kläder? Jag sprang fram och tillbaka med uppskattningsvis femton – tjugo olika t-shirtar, långärmade tröjor och linnen i olika färger och storlekar, medan yngsta mulnade mer och mer, innan hon hittade tre plagg hon tyckte om.

Tyvärr var vi lite för trötta och för hungriga för att njuta av det då. Och lunchmackorna på mitt favoritcafe´ var jättegoda, men vi hamnade i en tråkig diskussion…Suck! Hos mina föräldrar var det lugnare, och bullarna sagolikt goda.

Ett stort plus var att vi började vår dag på biblioteket, yngsta började läsa redan i bilen på väg hem och jag, som då var stuptrött, längtade till sängen…

Vilken tur att min man har barnen på kvällen för jag lade mig redan vid 20.30 för att läsa. Måste tillägga att jag inte är så trist varje helg (ganska sant). Veckan som kommer har jag lovat honom en superromantisk dag/kväll/stund, vad det nu kan bli 💕(Måste göra en mental notering om det, så att det inte faller bort mellan matlistor, nya gympaskor som ska köpas, kaninmaten som snart är slut och likadant är det med höet).

I dag började jag skriva på manus Vårmörker. 06.45. I dagsplanen ingick även att ge mig ut och springa, tvätta och hänga tvätt, städa, skriva ännu mer på eftermiddagen, blogga och höra av mig till en vän.

Och just i dag verkar jag få till alltihop, faktiskt! Två av kaninerna rymde vid lunchtid, men jag och yngsta fick snabbt in dem, det var dagens största lättnad. Nu ser jag fram emot kvällen igen och den här:

Hoppas att du som kikade in och läste, tack för det, har haft en fin helg!

När jag debuterade med Skuggvinter gick en dröm i uppfyllelse. Ett intensivt halvår efteråt drabbades jag av utmattning. Då fanns redan en början till manus Vårmörker som jag skriver på nu igen, efter några års paus. Det går framåt, men det är ganska segt.

Jag kämpar med att få skrivtid, försöker tränga in den mellan allt annat jag har, och samtidigt inte göra för mycket. Det sista jag vill är att bli liggande i sängen igen med en dödlig trötthet. Så hur ser mina skrivrutiner ut?

Tisdag, torsdag och fredag är jag på mitt vanliga jobb.

Vill gärna, men brukar inte få in skrivande då, om jag har egentid över prioriteras ofta promenad i skogen.

Lördag och söndag skriver jag, men nästan alltid bara på morgonen och tidiga förmiddagen. Sedan är det husskötsel, familj och mys på agendan.

Kvar finns måndag och onsdag, men då måste jag även göra en del i hushållet. Behöver ha någon sorts balans hela tiden, dels för att allt hemma ska flyta på men också för att inte bli för stressad. För den som tycker det är intressant att läsa kommer min onsdag här:

05.50: Väckarklockan ringer. Trycker igång kaffebryggaren, tar en snabb dusch, väcker och gör mackor till två morgontrötta ungdomar, och sätter en deg som får jäsa.

07.00: Äter frukost (havregrynsgröt), och formar sedan frallor som får jäsa medan jag går till tvättstugan. Sätter på en tvätt, och hänger tvätt jag inte hann med i går kväll.

Ungdomarna går (springer) till bussen och maken kommer hem från nattjobbet och går och lägger sig.

08.45 Äntligen vid datorn, med en färsk fralla och ytterligare en maskin tvätt igång. Skriver, med små pauser, fram till klockan…

…11.00…Går till tvättstugan, hänger några nödvändiga plagg (resten får vänta), gör i ordning vattenflaskor och mat till kaninerna, och frågar om äldste sonen vill med på promenad. Det vill han! Vi släpper ut kaninerna i sina hagar och tar en snöig skogspromenad.

12.30 Efter skötsel av kaniner kommer STÖKET I KÖKET! Oftast är det makens, men i går fick han hämta två ungdomar i samhället, opraktiskt nog två olika tider, så han hann inte. Jag diskar stekpannor och kastruller, sätter igång en maskin, och gör en enkel middag åt mig och nämnde son. Han skalar (mycket) potatis inför kvällens middag med köttfärslimpa, som jag ska göra.

14.30: Sover…Något jag fortfarande behöver för att utmattningen ska hålla sig i schack.

16.00: Förbereder kaffe och fralla, pratar med maken som ska i väg och gymma, yngsta kommer hem. Jag går till skrivskrubben 16.30, hänger med Vårmörker en stund till, avslutar med detta inlägg och well, nu är klockan

17.50… och jag ska snart till köket igen och göra den där köttfärslimpan. Hoppas på en lugn diskussion med yngsta som tycker jag har världens tråkigaste skärm-tänk under tiden.

Tack till dig som kikade in och läste, hoppas att du har en fin vecka!