Författare: Louise Baumgärtner

Bild är från förmiddagens promenad.

Just nu, när vi är på väg hem från ett litet kalas, ser molnen ut som blåbärsmjölk mot en ljus himmel och ja, baskemej är det ljusare.

Jag kan alldeles säkert hitta fler passande bilder, men jag tänker inte leta. Utan fortsätta titta ut på detta vackra, där brunt kommer bli grönt, och kallt kommer bli skönt och solen kommer gå ner och upp igen och så fortsätter det. Livet består av stunder och de sista dagarna har det funnits många bra sådana. Jag har träffat både syrran och brorsan i helgen, ja, hela min familj. Hur kan det bli annat än bra?

Vaknar just nu med ett motstånd på morgonen, vilket beror på det jag skrivit om i de sista inläggen. Jag som är ganska bortskämd med att börja dagen med det motsatta; att längta efter en ny dag och det jag vill göra, tycker naturligtvis att detta är tungt.

Så samtidigt som jag försöker acceptera det som är, strävar jag också efter att hitta glädjen och livslusten där jag kan. För mig är tacksamhet en oslagbar källa.

I morse när jag tittade in till ett av barnen och frågade om jag skulle göra frukostmacka tänkte jag på med vilka lätta steg hen nuförtiden går till skolan. Jag vet att jag nämnt det förut men det betyder hela världen för mig! För ett år sedan var det så jobbigt på den fronten. Kvällarna innebar ofta gråt, utbrott och ångest, men mornarna var ändå värst.

Nu ligger jag och läser i fred om kvällarna, och på morgonen räcker det ofta med att jag gör en macka.

Jag säger inte att allt är lätt, verkligen inte, men det funkar med skolan!

Förra våren oroade jag mig för hur det skulle gå för ett annat av barnen. Vad skulle hända efter studenten? Nu jobbar hon och är uppskattad där. Ännu ett skäl att vara glad.

När man väl börjat leta hittar man ofta mer som muntrar upp en, och värmer. Även här riskerar jag att upprepa mig, men det betyder så mycket för mig och min man att vi fått lite mer egentid, i takt med att det blivit lugnare hemma.

Kanske inte den ultimata vuxentiden, men i alla fall en stund framför en serie. Vi som knappt hunnit röra vid varandra de sista åren, välkomnar nu närheten under en filt framför TV:n.

Att skämma bort sig kan också vara att fylla kylen med extra gott (så länge man nu har råd). Gårdagens semlor bakade jag, för snål för att köpa sex stycken.

Jag har fikat en del det sista, det måste medges. Men jag har även använt mina nya, dyra joggingskor. Jag har ingen jättekondis, men det är så läkande att ge sig ut i skogen med musik i lurarna och bara låta kroppen ta i, andas och vara.

Vad gör du när livet känns svårt? Hur och var hittar du kraften?

De sista dagarna har bestått av flera stressande händelser, och i går blev det ännu en…Oväntad och ovälkommen, som dramatiska tråkiga saker alltid är.

Det fina i allt är att i dag kunde vi åka dit och hjälpa till. Vi tog med oss kakor i stora lass och en del nyttigheter. Väl på plats skakade mina starka killar stora och tunga mattor som de lovat, medan vi andra dukade fram.

Sedan dracks det kaffe, och saft, för fulla muggar och umgicks. Samtalen gled fram och tillbaka, så som det blir när det är ett gäng runt bordet, och blommorna vi köpt var från alla barn och barnbarn.

Och mitt i det svåra blev det en riktigt glad och fin stund. Nu när vi åker hemåt, med en rosa himmel full av skymning tänker jag att det är det enda som betyder något. Det finns ingenting som varar för evigt. Men det vi kan göra är att ta hand om det vi har, här och nu❤️

Ledsnaden hänger som en grå filt runt hela mig. Det gjorde även dimman i morse på väg till jobbet, och fick därmed lyktstolpar och billyktor att likna lysande pärlband.

Det är det jag skrev om i förra inlägget som tynger mig, och en del annat. En av ungdomarna är arbetssökande, vilket inte passar hen alls. Sur och deppig…Jag hoppas så att det det dyker upp ett jobb snart🙏

Dessutom har jag lite mystisk värk i kroppen. Jag tror att jag kan skylla det mesta på att jag, en stel och otränad människa på 51 år entusiastiskt bestämde mig för att börja jogga, men vet inte säkert. Den som lever får se…😬

Jag ångrar nästan att jag sökte vård för trycket över bröstet i november.

Jag, som trodde att jag skulle bli hemskickad med lugnande besked blev i stället inlagd på en medicinsk intensivvårdsavdelning. Där konstaterades det visserligen att mitt hjärta såg bra ut, men var lite stressat. Att mitt EKG var en aning försämrat, och likadant med blodtrycket. Samt att min stress inte var alls hälsosam. Förstå mig rätt, jag är givetvis tacksam över att jag blev tagen på allvar och ordentligt undersökt.

Men tyvärr har insikten om att hjärtat varit stressat, lett till ännu mer stress hos mig. Stress som det är svårt att kontrollera då hela mitt system har gått bananas…Med andra ord uttryckt; det kan räcka med ett sms från ett upprört barn, en konflikt hemma eller ibland bara en långsam bil framför mig för att jag fysiskt kan känna STRESSEN i bröstkorgen.

Jag mediterar nu mer än någon jag känner men är ändå inte lugn. Jag upprepar mantran som Det finns ingen anledning till stress men min kropp tycker något annat.

Men i morgon…då händer något roligt! Och på fredag kommer våra trogna filmkvälls-vänner på besök. Det gäller att svepa in sig i mentalt kärleksfulla filtar när det blåser kallt, både ute och inne❤️

Jag är så ledsen. En nära älskad är svårt sjuk och det är inget nytt, men ibland känns det mer än annars, och ibland händer det mer än annars. Det är det enda jag orkar skriva i dag.

Bilder på kärlek i dagarna kan ses nedan.

Jisses, – 11 i morse! Skrapa rutor och frysa 06.25. Förhoppningsvis bjuder dagen på lite hjärtlig värme i stället. Eftersom jag och maken ska till vänner i kväll firade vi i förväg i går med tacos som hela familjen älskar. Och till efterrätt bakade yngsta italiensk sockerkaka, den med rivet citronskal och ricottaost. Det är ingen idé att jag firar, jag som är singel, suckade ett av barnen.

Och äldsta dottern suckade över att hon kanske inte kunde träffa pojkvännen, som ska jobba extra. Men jag gav dem min syn på saken; nämligen att Alla Hjärtans Dag ju är ALLA Hjärtans Dag❤️Att det inte bara handlar om att vara par och köpa nallar med hjärtan, eller kort med samma motiv. Utan att man minst lika gärna kan sprida extra kärlek på jobbet, eller hemma, eller ringa någon man vet kommer bli glad. Alternativt låta bli att starta en konflikt, eller tjata lite mindre (ska försöka komma i håg det sistnämnda själv)🤭

Nåväl, hur du än firar, eller inte firar i dag hoppas jag att du får en fin och kärleksfull fredag🥰

Om du inte vill fira alls, läs en bra bok i stället. Är helt inne i denna nu, väldigt befriad från romantik, innehåller i stället mycket obehag, spänning och en gåta som jag verkligen vill ha svaret på. Precis som en bra thriller ska. Rekommenderas!

Nu börjar det dra ihop sig…Nästa vecka ska en bokklubb i Borås nämligen recensera Skuggvinter på mitt favoritcafé och de har bjudit in mig att vara med.

”Det blir så roligt att prata om en bok när författaren är med”, sa en av dem förtjust.

”Kanske inte jätteroligt”, invände jag och tog en stor klunk vin. Vi befann oss på restaurang , och väninnorna tittade förväntansfullt på mig och i sina mobiler, där de reserverade Skuggvinter på bibliotek eller laddade ner den som ljudbok.

”För det är inte säkert att ni tycker om den”, fortsatte jag lite tystare.Men nu har jag träffat en av dem, och hon tyckte jättemycket om, så jag vågar nog dyka upp på träffen ändå.

Jag påminns även om hur mycket folk tyckte om Skuggvinter. Där jag satt och signerade flera gånger, som t ex på Ica Maxi i Borås dök det upp en del läsare som redan köpt boken och ville prata med mig om Alice, min huvudkaraktär. En del stod kvar ett tag…

Det faktum att Alice, som är gravid, träffar ett gammalt ex, och dessutom dricker vin ett flertal gånger (två tror jag) väckte mycket känslor. En kvinna som var med barn när hon läste berättade att hon kastat boken i väggen flera gånger. Men hon tyckte ändå att den var bra!

Oavsett vad Bokklubben tycker är det oerhört värdefullt för mig att komma ihåg hur många som faktiskt gillade. Jag tenderar att glömma av det, och mest hänga upp mig på att det går segt med skrivandet. Häromdagen sa ett av barnen något som knappast hjälpte; Att en av lärarna flera gånger nämnt att jag var författare, berättat att hen läst Skuggvinter och frågat bl. a. om jag skrev på heltid. Och det sa jag att du gjorde, mamma”.

”Men varför sa du så? ylade jag. Nu verkar jag ju, om möjligt, ännu mindre produktiv”.

”Jag orkade inte förklara”, blev förklaringen.

Går det segt med Vårmörker? Egentligen inte, det tuffar på. Men det är en helt annan historia.

Du som har för vana att titta in här har säkert koll på att vi har fyra barn i familjen, varav två av dem har NPF-diagnoser. De sista åren har ibland varit tyngre än jag kan beskriva i ord. Men nu har det börjat ljusna!

Ensam har fått vänner och hög skolfrånvaro har blivit stor närvaro, så stor att en bestämd person vill gå i väg även när hen är sjuk🙏

Jag får alltid tänka på att jag inte vet vem som läser mina blogginlägg, av det skälet skriver jag oerhört sällan ut namn, och det finns mycket jag inte kan nämna överhuvudtaget. Ändå försöker jag skriva så öppet jag kan, därför att jag vet att det kan hjälpa andra, t. ex. föräldrar som känner uppgivenhet och förtvivlan. Allt kan vända! Och barn och ungdomar är fantastiska, och i stor utveckling hela tiden.

Men en sak som är lätt att skriva om utan att lämna ut någon är att som en effekt av att alla (!) mår bättre kan jag och maken ställa större krav på att de också får dra sitt strå till stacken hemma.

När ett barn har mycket ångest och utbrott ligger naturligtvis huvudfokus inte på att de ska hjälpa till, utan på att det viktigaste ska funka, och att barnet ska må så bra som möjligt. Men nu är vi som sagt någon annanstans och då har vi börjat tala om bl. a. ansvar – som ju är viktigt.

Det ser lite olika ut vad de bidrar med. Äldste sonen som har varit hjälpsam i flera år kan numera skjutsa och hämta syskonen i egen bil, enormt uppskattat! En annan fixar, förutom ganska självklara saker som att ta ner sin egen tvätt och tallrikar från rummet, lördagslunchen. Och en får numera tvätta sina egna kläder. Just det funkar inte jättebra, i stället kommer hen ofta gående i en märklig blandning av övriga familjens plagg😅

Men – vi är på rätt väg och det är huvudsaken. Kunde skriva mycket mer om detta, men hinner inte i dag tyvärr. Önskar dig som läste en fin helg i stället ❤️En där du är snäll mot andra – men inte glömmer bort dig själv.

Så kom snön på besök igen. Så här stämningsfullt var det i byn häromdagen, vilket förutom nyfallen snö berodde på att gatlyktorna av någon anledning slocknade.

Även på dagen är det vita vackert såklart, igår tog jag och äldste sonen en promenad till skogs.

I dag är det dock mest slask kvar. Något annat som kom på hastigt besök och försvann var vår bil som varit på verkstad och kostat mycket pengar. För att sedan vägra starta😯

Lyckligtvis var det väldigt lätt åtgärdat, och kostnadsfritt (!) och nu har vi precis hämtat den – igen. Och, som grädde på moset, i all (nervös) väntan under dagen gav sig det lilla onda i halsen av.

Du som tittar in här ofta vet förmodligen att jag sätter min tilltro till Gud och änglar. Alltså har jag ägnat en del av dagen åt att be, för bilen. En del tycker väl att det är tossigt. Men jag är så himla glad över att jag har något att kunna sätta mitt hopp och tilltro till när det kör ihop sig eller livet är jobbigt i största allmänhet.

Det betyder inte att jag räknar med att alltid bli bönhörd. Men det hindrar mig många gånger (inte alla) från att sjunka ihop i negativitet eller förtvivlan. Jag tror på mirakel, små som stora. Och även om mycket i mitt förhållningssätt kan diskuteras, vill jag hävda detta; Den som tror på mirakel upplever dem oftare än andra. Alltså är bara förhållningssättet ett litet mirkel i sig.

Och visst har det med förväntan att göra; Det vi väntar oss ska hända brukar vara det vi uppmärksammar mest. Kanske kommer något annat i vår väg, kanske till och med alldeles bredvid, men det är lätt att missa då vi har siktet inställt på det, för oss, uppenbara.

Så mitt lilla råd till dig i dag, om du vill ha något, är att våga tro. Våga tro på det goda, det du är tacksam för, det som är roligt, även när du kanske egentligen inte törs. Det betyder som sagt inte att det alltid är det som kommer. Men det betyder att när det dyker upp har du större chans att se det (ljusa) i tillvaron. Kram❤️

Jag tyckte så otroligt mycket om denna bok och levde i den även när jag inte läste. Gick bredvid Molly och städvagnen på det anrika hotellet Regency och lärde känna henne och de andra karaktärerna medan jag följde handlingen med spänning. Molly blir nämligen misstänkt för mord då hon hittar en död gäst i sängen. Rekommenderas varmt!

Och apropå böcker har jag ett tips till om du skriver på ett manus, gör som jag när jag läste Städerskan eller skriver på Vårmörker:

Bo i din bok, har jag sagt i flera intervjuer. Jag tillbringar en del tid med min huvudkaraktär Lina när jag t. ex. kör bil, promenerar eller står i tvättstugan. Hur reagerar Lina på den första obehagliga händelsen, och vad tänker hon om den andra? Vad händer runt henne, den här tiden innan jul? Maken, hur närvarande är han, vad får han veta i det här läget? Julförberedelser behöver jag ha med, men inte så mycket, hon är redan nu distraherad och stressad av det som händer. Att grunna på sådant mellan skrivpassen ger ett stort försprång och chans till bra flyt när man sedan slår sig ner vid datorn.

Längre än så hinner jag inte skriva nu, jag är snart på språng. Men som en liten knorr, och för att återknyta till förra inlägget om Sparuari, alltså sparsamma januari, kan jag berätta att det blir hemmagjord pizza i kväll. Men det blir gott, några med tomater och mozzarella och några med köttfärs, toppade med bearnaisesås, och att det blir gott är ju faktiskt huvudsaken. Jag önskar dig som läste en fin helg och tackar för att du tittade in❤️