Skrivandet, i tid och otid

Efter fyra månaders paus började jag umgås med mitt manus förra veckan. Uppehållet hade med en kortare utbildning att göra, inget annat. Och det var motigt att avstå! Inte bara för att jag saknade mina karaktärer, utan även för att arbetet med Vårmörker varit så segt. Skuggvinter gick inte direkt snabbare, nej, 10 år tog det. Men när jag äntligen blev publicerad, och till och med sa i radio och tidningar att det skulle gå fortare denna gång😃Då kände jag mig kaxig, och glad! Vad kan väl stoppa mig nu, liksom?!

Jo, det kunde utmattningen, och i dess klor är jag forfarande kvar. Även om jag är mycket bättre nu, klarar jag i princip inte en dag utan sömn.

Men för att återgå till skrivandet; fyra månaders paus är väldigt bra när det gäller att få överblick! I våras gjorde jag flera täta genomläsningar, vilket mest resulterade i att jag inte såg skogen för alla träd.

Precis så kändes det, eftersom jag varje gång ändrade bara LITE grand. På olika saker, och strök olika kapitel, så till slut visste jag inte vilken version som var aktuell, eller vilken jag tyckte mest om…

När jag läst igenom alltihop förra veckan, hade jag den överblicken jag ville ha. Så jag är glad nu?

Jo, först var jag lyrisk. Men nu sitter jag vid datorn igen, antecknar och suckar och tänker mest ”Vad är det här för jäkla härva”?! Och då vet man åtminstone att man är inne i intrigen igen😂🥲KRAM på er! Och tack, som vanligt, för att ni läser❤️