Minnen och inga självklarheter

Det är nästan omöjligt att inte tänka på kriget. Det är också, om du frågar mig och jag tror att många håller med, nästan omöjligt att inte vara tacksam för en mängd saker i samband med det. Sådant vi i vår del av världen alltför ofta glömmer att sätta sitt riktiga värde på. Att vi bor i en demokrati. Att det kommer rent vatten ur kranen i vårt kök. Att vi inte behöver vara rädda för att gå ut. Visst har vårt land brister, som alla andra. Men jag tror verkligen att ni förstår vad jag menar här.

I går kväll fick jag och min man en egen stund efter att vår yngsta somnat. Det händer inte alltför ofta så det gäller att passa på.

Efteråt låg vi och pratade, och mindes. När vi träffades t ex. I mitt fotoalbum har jag en bild på mig när jag är på väg ut genom dörren i min lilla lägenhet i Göteborg, det måste ha varit vännen mittemot som tog den, där det står ”Jag ska på date med en holländare”.

Eller efter första förlossningen när min man sa: ”Det har verkligen varit en lång natt. Nu måste jag hem och sova”. Det sa han inte när våra andra barn föddes, kan jag tala om.

Men också små minnen mindes vi. De som är vår vardag nu, men skulle framstå som det allra största om det plötsligt rycktes ifrån oss.

Vi kanske inte orkar se livet i sin storhet dagligen och stundligen. Men att göra det alltför sällan vore dumt, och en stor förlust. Oavsett om det finns krig i närheten eller inte. Kram på er❤️