Första kapitlet

Så här i påsktider tänkte jag bjuda den som vill på ett utdrag ur första kapitlet i Vårmörker, mitt manus som jag efter en paus, så smått börjat arbeta på igen. Anledningen till pausen är den andliga kurs jag går, och när jag är klar med den kommer jag rikta all ledig tid åt skrivandet igen. Den trogna läsaren av bloggaren har möjligtvis läst detta stycke förut, och kommer kanske även ihåg handlingen. Vårmörker är en psykologisk thriller som handlar om tre syskon; småbarnsmamman Lina, deppiga tvillingsystern Agnes som arbetar som lokalvårdare i Göteborg, och brodern Olof, upptagen både med att försöka få sin fru gravid, och med karriären. Men en dag börjar han få anonyma, otäcka brev. Och flera mil bort misstänker Lina att någon rör sig runt det ensligt belägna hus där hon bosatt sig med familjen.

Håll till godo och ha en riktigt fin fortsatt påsk! Observera att stycket börjar mitt i ett kapitel, annars hade det blivit för mycket att lägga ut.

”Huset behövde inte ligga mitt inne i Göteborg. När de nu tänkte efter, var det bra om det inte gjorde det. Josefin och Jakob skulle växa upp lugnt och tryggt, Micke kunde pendla några mil och hon söka ett nytt arbete nära hemmet efter föräldraledigheten.

 Lina gjorde vissa nödvändiga avdrag på sin dröm och ett drygt år senare flyttade de.

Inte till hennes Drömhus utan till Något Annat.

Och det var just detta något annat Lina stod och tittade på nu och konstaterade att det inte kunde vara längre ifrån det vackra villaområde hon fantiserat om så länge. Jo, det kunde det naturligtvis. De kunde fortfarande bott kvar i lägenheten på Hisingen. Men trots att hon knappt ville erkänna det för sig själv hade hon kanske föredragit den slitna trean framför detta. Det var så bedrövligt att hon inte ville tänka på det. Att hennes vackra dröm om Huset i princip gått i kras den dagen hon flyttat in i det.

Kanske inte riktigt den dagen om man skulle vara noggrann. Då hade det fortfarande varit tidig september, värmen efter en ovanligt bra sommar hade hållit i sig och Micke hade haft en hel vecka ledigt för att de skulle komma i ordning. Barnen hade skrattande sprungit runt i trädgården och själva hade de druckit vin om kvällarna, sett solen gå ner bortanför ängen och deras val hade känts så rätt. Men det var i september.

Nu var det november, hela hösten hade regnat bort och allt runt Lina var sörja. Faktum var att det leriga blev allt tydligare ju närmare deras hus man kom. I byn, där hon nyss hämtat Josefin och Jakob på förskolan, bestod marken i alla fall av asfalt. Men för att komma hem fick de svänga in på en större grusväg som blev smalare och gropigare ju närmare deras hus man kom. Det var på den hon snart skulle börja gå, om Josefin och Jakob bara hade velat skynda på lite grand. Å andra sidan, varför skulle de göra det? Ingenting blev bättre för att de kom innanför dörren, snarare tvärtom.

För första gången sedan hon och barnen börjat gå hemåt stannade Lina upp. Blev stående i sina höga, blommiga gummistövlar, dem hon aldrig använt i Göteborg men som nu ständigt åkte på. Kände att hon var frusen, hörde Jakob gnälla över något utan att orka vända sig om, betraktade det hon hade framför sig.

Det låg där och ruvade, huset, rött med vita knutar. Det som sett så charmigt ut på visningen såg nu bara ensamt och avsides ut. Precis som det var. Närmaste granne, vars hus man inte ens såg från deras, var Berit, änka och gissningsvis väldigt gammal. Hur gammal hade Lina inte vågat fråga. Själv hade hon hunnit bli trettiosex, Josefin var fem år och Jakob tre. Och Micke var alltid på jobbet.

Så kom regnet som hängt i luften hela dagen. Först några droppar bara, men snart skulle det lika gärna kunna ösa ner, som det gjort sista. Vanligt regn som förvandlades till störtskurar utan förvarning.

– Mamma.

Josefin hade en långsamhet i rösten, en som kom sig av att hon hade huvudet fullt av tankar. Det hade hon ofta. Utåt var hon ett stillsamt barn, men aktiviteten inuti var desto större. Jakob verkade vara precis tvärtom: en tornado som flög fram genom tillvaron utan att tänka en tanke. Han hade börjat gå när han var elva månader. De i bekantskapskretsen som applåderat att han var tidig slutade med det när de såg vad det ställde till med. Hur han törnade emot, och smällde sitt lilla huvud i allting, inte bara huvudet förresten, blåmärken lite varstans. Han hade börjat som en vandrande katastrof och även om det blivit bättre, åtminstone med balansen, fanns det fortfarande mycket att önska. När Lina nu vände sig om fick hon ytterligare ett bevis på att hennes beskrivning av barnen var korrekt:

Josefin stod alldeles still i sitt rosaprickiga regnställ med blicken mot marken. Jakob däremot kröp runt på alla fyra i en vattenpöl. Lina såg hallen framför sig, den som hon städat hjälpligt efter att ha kommit hem efter lämningen på förskolan i morse. Hon hade ingen svårighet att se hur den snart skulle se ut igen. Och tvättstugan där hon skulle stå och skölja bort allt grus och sand. Det skulle vara precis samma sak i morgon. Hon suckade och gick mot Jakob.

– Mamma, var är alla daggmaskar? sa Josefin. De brukar ju jämt vara framme när det har regnat.

Lina stannade upp, tog en paus innan sammandrabbningen med sonen som hon visste var på väg.

– Maskar, sa hon. Det är för kallt för dem nu.

– Men var är dom då?

Lina tänkte efter. Men faktum var att hon aldrig hade tänkt på det.  Hon tittade ner på sin son, ett blå – och grönrandigt kraftpaket i pölen och suckade.

– Jag tror att de sover nu, sa hon. Nere i jorden.

– Som mormor och morfar?

– Ja, som mormor och morfar. Eller nej, maskarna är inte döda. De sover. Jakob, nu ska vi gå in. In och leka.

– Nej.

Det var ett ord som Jakob sa ofta och väldigt bestämt. Lina kände sig plötsligt helt tömd på kraft. Det var vändningen samtalet tagit. Eller så var det bara insikten om vad som skulle krävas för att få in honom. Regnet hade tilltagit. Hon kände en droppe i nacken, en som letade sig neråt längs ryggen.

– Men mamma.

– Ja.

– Hur kan man ligga i jorden och vara en ängel på samma gång?

– Jag vet inte, gumman. Men när man är död så kan man det.

Det var en dålig förklaring. Men Josefin tycktes godta den, hon sa i alla fall ingenting mer. Lina lyfte upp den sprattlande Jakob och så var kampen i gång. Ingen av dem såg att det stod någon bakom träden och iakttog dem. När Lina och barnen gått in vändes blicken mot byn.

Det var allt en bit dit. Huset låg liksom för sig själv. Och det var ju bra”.

4 reaktioner till “Första kapitlet”

Lämna ett svar till Hille Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s