Jag nämnde i förra inlägget att jag skulle berätta om något som varit jobbigt för mig ett tag, men som nu lättat😊
Covid gjorde mycket med många av oss. Mig gjorde det bl. a folkskygg. Det var inte bara pandemins fel. Det började förmodligen med utmattningen 2018. När jag kom upp ur sängen fanns länge bara kraften till det nödvändiga. ”Nu har jag duschat, så nu är det dags att vila igen”. Umgängeskretsen krympte där, kan jag säga. Så kom Covid, med alla restriktioner. Ja, ni vet ju allihop. Man skulle träffas så lite som möjligt.
Dessutom hade vi barn som inte mådde alls bra , och fortfarande kämpar. Hos mig, som redan var skör, födde det en känsla av misslyckande, och skam. Så fel har jag börjat inse, för i hög grad var det neuropsykiatriska diagnoser, och tonåren som gjorde det, och inte något jag orsakat. Men det kändes så, och samtidigt, och innan vi förstod att det handlade om diagnoser, rannsakade jag mig själv; Vad hade jag/vi gjort för misstag? Ganska många kom jag fram till, och förstod inte att jag var deprimerad, förrän den psykolog jag börjat besöka i och med utmattningen, sa det. Men det hjälpte inte så mycket just då. Jag minns att hon sa det, och sedan glömde jag antagligen bort det.
I kombination med det var jag ensam, av ovan nämnda skäl. Och jag förlorade mig i det vi så lätt gör; myten om alla andra.
Alla andra familjer har det så mycket bättre…rycker upp sig…har tålamod med barnens utbrott…tar tag i saker…pratar igenom sin lyckade dag med varandra över middagen och skriker inte FUCK YOU och kastar potatisar på sina syskon…
Jag vet. Egentligen. Att det inte är så. Att det finns så många som kämpar med så mycket, men att vi ofta tenderar att lida i tysthet. Vi skäms och känner oss misslyckade. Så synd, när alla våra skavanker bara gör oss till människor, inget annat. Och för lite mer än ett år sedan upptäckte jag alltså att jag blivit folkskygg. Först skrattade jag lite åt det, sedan förstod jag att det var på allvar. Att jag undvek att gå in i lunchrummet på jobbet när det var halvfullt. Med automatik tackade nej till firmafester. Valde tider att handla när det var tomt i affärerna. Samma sak med att åka till samhället. Droppen kom nog ändå när jag tvingades inse att jag inte ens ville gå in i vår lilla affär i byn.
Varför skriver jag detta? Jo, för att dela. I nästa inlägg kommer jag berätta, på ett lite lättsammare sätt, vem som drog dit mig, och vad som hände efter det. Och varför jag tycker att det är så här bra att bo i Öxabäck😀Kram på er!
Mitt liv 
Hoppas du fick den hjälp du behövde!
Det där med skuldkänslor känner jag igen – vilken mamma har inte det? Oavsett orsak och grad av svårigheter. Pandemin har också påverkat oss alla, på många sätt. Inte bara dig!
Underbart att det går framåt.❤️
GillaGillad av 1 person
skuldkänslor, visst är det jobbigt?! Och visst har pandemin påverkat så många, jag kände mig privilegierad som hade familjen runt mig, så många som hade det så mycket värre …Ja, det är skönt att det går framåt, och att det är vår🌸🌞Kram!
GillaGilla
Känner verkligen igen skuldkänslorna. Klart det är mitt fel att att inte barnen mår så bra som de borde, att allt inte blev som man tänkt och hoppats. Förstod inte heller att jag var deprimerad, trots att två personer påtalat det. Först när jag satt med tårarna rinnande under besök hos frissan, medan jag pratade med patienter i telefon osv började jag inse att jag behövde hjälp. Är man trött och inte mår bra vill man bara vara ifred. Sedan är inte steget långt till att vilja isolera sig allt mer. Så du ser, du är helt normal! Sedan är det ett ständigt pågående arbete att övertyga sig själv om att man inte är helt misslyckad. Något som jag ändå vet, är att du ÄR en bra mamma med mycket kärlek!
GillaGillad av 1 person
Finaste du❤️😍Och jag vet att DU är en jättefin mamma, det har du alltid varit❤️KRAM!
GillaGilla
Härligt att komma över svårforcerade trösklar, då känns det väldigt mycket bättre . Ska bli spännande att höra vad som hjälpte ❤️🥰
GillaGillad av 1 person
Du kommer tycka om svaret❤️🥰
GillaGilla
Stor kram till dig ❤️
Och stor igenkänning på alla skuldkänslor som tar plats i någon form när det gäller ens egna barn, och saker avd ”vad man kunnat göra annorlunda”.
Men. Jag vet att jag gjorde det bästa jag kunde utifrån min egen förmåga just där och just då. Det är ett mantra jag säger till mig själv lite nu och då och som sakteliga börjar etsa sig fast både i hjärta och hjärna. Jag gjorde mitt bästa. Mer kan man inte göra.
Önskar dig en så skön onsdagkväll du bara kan 🥰
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar❤️🙏Vilket bra mantra, jag försöker själv anamma detsamma. Men det är svårt, och just därför viktigt. KRAM på dig🌺
GillaGillad av 1 person
Massor av kärlek och omtanke ❤ Så fint och starkt att du berättar om även det som är tungt och svårt. Så lätt att tänka att alla andra klarar allt så bra och är perfekta föräldrar. Vi alla kämpar i perioder med olika saker. Tack för att du delar med dig Louise ❤
GillaGillad av 1 person
Mitt varmaste tack❤️❤️Och kram!!
GillaGilla
Stor kram❤️ jag känner igen mig i dina ord. Och att andra ska ”lägga sig i/anmärka och ha synpunkter” på ens val, liv och tänk. Jag har så ofta; du ska va glad att hon lever tänk på det positiva! Och varje gång säger jag; det har inte med det och göra, ingen är gladare än jag att mitt barn överlevde, utan jag mår dåligt och lider av PTSD mm r/t det vi gått igenom då i kritiska perioden.
Och som du skriver vi är tysta vi pratar inte om saker eller är öppna kring det. Men det önskar jag vi kan ändra på. Lite iaf… i min blogg pratar jag öppet om oss min familj våra diagnoser tankar känslor och händelser som folk har synpunkter på att jag gör! Jag vill dela vill att saker kommer ut hur kan man göra skillnad annars? Hur ska folk veta ?
Tack för din blogg ❤️
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar! Känner gen mig i det du skriver❤️Visst kunde det varit ännu värre, men det tar inte bort att man är skör och trasig över det man gått igenom…Vill gärna läsa din blogg, men tycktes inte länkas dit. Du får gärna skicka länken, här eller via min mail på kontakt. Kram❤️
GillaGillad av 1 person
Nä men precis… ❤️allt man går igenom sätter sina spår och hur spåren sätts och visas är alltid väldigt individuellt. ❤️❤️ hoppas du kommer in med adressen nedan till min blogg
Min blogg:
http://www.behrendtz.sofia.wordpress.com
GillaGillad av 1 person
Du är inte ensam! Men som du kan jag inte skriva om allt öppet, för det handlar inte så mycket om mig som om andra.
Men var rädd om dig och det är inte ditt fel på nåt sätt. De flesta av oss gör så gott vi kan.
Kramen!
GillaGillad av 1 person
Tack fina du🤗Jag känner din medkänsla och omtanke ända hit. Kram❤️
GillaGilla