Den gröna stolen

I veckans inlägg lovade jag att berätta lite om hur jag började bryta det drag av folkskygghet jag fick som en följd av utmattningen, Covid och på det en depression. Fast om man ska vara nogräknad var det inte jag som gjorde det, utan min yngsta. Det var på eftermiddagen, och det var något som saknades i kylen och något hon var sugen på. Och jag hade inga kontanter hemma. Jag brukar alltid skicka barnen om något behövs.

– Då kan vi gå tillsammans, sa min yngsta.

– Ja, sa jag. Men inuti tänkte jag; nej, det går inte, det är fel tid. Skolorna har precis slutat. Det kan vara folk där. Eller så kan vi vänta till någon av syskonen kommer hem, lade jag till.

– Men mamma, sa hon och tittade på mig. Varför kan inte vi gå?

Och då hade jag inga fler bortförklaringar. Vi gick. Det gick bra. Faktum var att det kändes stärkande, som det ofta gör när man övervinner en rädsla. Och vi har en utmärkt liten affär i byn!

Välsorterad, fin service. Faktum var att det kändes så bra att jag firade med att köpa oss varsitt wienerbröd. Min yngsta blev också nöjd. Vi stod utanför affären, i solen, och njöt.

– Nu ska vi gå till Antikhuset, sa min yngsta.

– Nej, nej, sa jag, det går inte. Jag har aldrig varit där. Det var inte sant, kom jag snabbt på. Det har jag varit, åtminstone en gång. När jag sålde och signerade min bok i december 2017 på byns julmarknad. Bara tanken gjorde mig svettig.

– Mamma, sa min yngsta. Nu går vi in! Hon hade sin mest bestämda röst, och något klokt i blicken.

Och då gjorde vi det! Min nervositet kom snabbt bort bland den uppsjö av saker som trängdes därinne. Porslin, möbler…Medan jag förlorade mig bland dricksglas, (det saknas alltid rena glas hemma) frågade min yngsta om de sålde trisslotter. Det gjorde de inte. Men jag har sällan hört henne låta så vuxen. Det var som om vi bytt roller en stund, och det var kanske just det vi gjorde.

Lite längre in i affären hittade jag en grön stol som jag genast föll för! När vi en stund senare stod vid kassan för att betala den, försökte kvinnan placera mig.

– Det är ju du som är författare, utbrast hon efter någon minut. Så roligt med din bok, den fick ju fina recensioner!

Jag log och tackade, och när jag och min yngsta sedan korsade fotbollsplanen på vår väg hem, fick vi ta en paus för stolen var tung att bära. Men inuti var jag lätt! Och glad! Och det blev faktiskt en början på något nytt, och gammalt på samma gång. Som ung led jag av folkskygghet under en period, men som vuxen har jag nästan alltid haft lätt att synas och prata. Nu får jag fortsätta att jobba på det goda vi skapade, den dagen.

Som ni märker har jag valt ett lite humoristiskt sätt att berätta denna historia på. Det är väl för att det ska vara lättare att lägga ut den, men det känns ändå lite motigt.

Så varför gör jag det då? Jo, för att dela. Jag vet, som jag skrev i förra inlägget, att vi är många som kämpar med mycket, men vi gör det ofta i tysthet. När barnen inte mår bra är det lätt att drabbas av skuldkänslor och undra vad man gjort för fel. Och tyvärr är det lätt att skämmas när man själv drabbas av psykisk ohälsa också.

Jag vet att jag i förra inlägget även nämnde att jag skulle berätta om varför jag tycker att vi har så fina grannar, men det var en förlängning av min historia som inte får plats i dag, vi får se om det blir en annan gång. Jag får nöja mig med att konstatera att jag är glad att vi har de grannar vi har❤️Samt att jag blev väldigt uppmuntrad av det kvinnan i antikaffären sa om min bok🙏Jag tog mig faktiskt en titt på mitt manus några dagar senare. Se där, hur bra det kan bli att övervinna en rädsla. Kram på er, och tack för att ni läste🤗