Mamma Mer(a)

Här kommer ett inlägg med några exempel på hur det kan vara att ha barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Jag blev mamma för nitton år sedan, och min yngsta går nu i mellanstadiet.

Men småbarnsmamma är jag fortfarande i flera avseenden. Aldrig en natt utan att jag blir väckt och störd, är uppe och stoppar om och lugnar.

Sitter inte alltid på toa ifred heller. När de vill något är det NU. Och just då är det bara det som räknas, för dem.

Verkligen kolla och tjata att de får i sig tillräckligt med vätska, att hygienen sköts, att händerna tvättas när det är nödvändigt, att det spolas så att nästa person vill gå in. Bli utskälld för att man påminner men ändå fortsätta påminna, för att vissa saker MÅSTE man. Dricka är en av de sakerna, astmamediciner en annan.

Något annat man gärna vill förpassa till småbarnsåren är den minimala egentiden med sin partner. Det är nitton år sedan vi hade kvalitetstid i mer än små mängder. NITTON ÅR! Nu beror detta inte bara på diagnoserna, ska ärligt sägas. Vi valde att skaffa fyra barn, klart att det blir en del småbarnsår. Vi har även olika arbets- och sovtider.

Men ändå…bara lite mer tid med varandra hade varit så värdefullt🙏Vi ser par gå på promenad med varandra i byn. Medan vi sällan lämnar huset om alla barn är hemma på eftermiddag/kväll då de är trötta, pga alla konflikter som snabbt blossar upp.

Våra barn är inga monster, tvärtom. Men vår yngsta är ofta väldigt bra på att retas, och vårt andra barn med diagnoser går lätt i gång. Lägg till en tonåring och en nittonåring, som inte har diagnoser, men som naturligtvis bär på sitt, och dessutom är urtrötta på att det ofta är så jobbigt hemma…

Den egna egentiden då, där man bara får vara? Den har jag på mitt vanliga arbete, och mitt andliga. Jag tycker i princip alltid om att åka i väg till jobbet, det är så lugnt där😉

Detta lugn infaller sig dock när, och om alla barn kommit iväg till skolan. I regel blir jag uppringd/ får sms ca 15-20 gånger innan klockan hunnit bli halv åtta på morgonen. Vissa samtal gäller en gympatröja någon letar efter, men de flesta handlar om skolångest, och att någon hemma är dum.

Här börjar vi komma in på det tyngsta: SKOLÅNGESTEN. I stort sett varje dag är en kamp…Ser fram emot i morgon då vi ska ha skolmöte, igen.

UTBROTTEN OCH KONFLIKTERNA:

Så vidrigt jobbigt! Alla fula ord, alla provokationer och normala gränser som passeras. Varje dag. Men värst är ändå utbrotten, ångesten. ”Jag orkar inte ha det så här, mamma”. Tårar som sprutar, ibland kippar hon efter andan…Fram med inhalatorn, hålla tillbaka de egna tårarna man vet kommer sedan…

Vet ni vad, nu orkar jag inte skriva mer om detta. Så varför detta inlägg? Jo, för att dela med mig, ge dig ett fönster av min värld, likt många bloggar gör. Vi är så otroligt många som kämpar med svårigheter även om de ser olika ut, och på något förunderligt vis stärker det att dela. Att veta att man inte är ensam, kanske få perspektiv på egna problem, och / eller känna igen sig.

Det är därför jag skriver. Inte på minsta sätt tror jag att vi har det värst. Tänk att ha ett dödssjukt barn, tänk att leva mitt i ett krig…

Så jag är tacksam för enormt mycket också, och hoppas med detta inlägg att jag lyckats ge dig detsamma: En känsla av att du inte är ensam om att ha det svårt, vad nu än det svåra består av❤️Möjligtvis lite perspektiv, samt det bästa; en gnutta tacksamhet över det som just du har och värdesätter i ditt liv. Kram på dig och tack för att du läste🙏

Ps Om du av någon anledning blir nyfiken på min hemsida hittar du till den här🔽

http://healingnaradig.com/