Eftersom förra inlägget där jag skrev om hur det kan vara att leva med barn med neuropsykiatriska diagnoser blev så läst, tänkte jag skriva om ytterligare två tunga saker när det kommer till vår situation.
Vänligen observera att detta inte är ett tycka synd- om inlägg, även om man såklart hamnar där då och då. Men framför allt är det, precis som förra inlägget, skrivet för att dela.
Vi har alla våra utmaningar och problem, och även om du inte känner igen dig i just detta, är jag helt övertygad om att du också brottas med svårigheter i perioder.
Hur som helst, här kommer det som rubriken antyder:
Ensamheten Först gjorde utmattningen entré 2018, sedan kom Covid. Parallellt med det blev problemen hemma större och större. Vi har blivit ensammare på den resan, helt klart. Det fanns vänner jag avvisade för många gånger, jag är sorgligt medveten om det. En av dem frågade mig: ”Jag förstår faktiskt inte varför vi inte kan ses bara för att ni har det jobbigt”?
Jag kunde inte förklara det på ett bra sätt då, och kan det kanske fortfarande inte. Men jag var så trött så länge, även deprimerad, och familjen, och allt runt familjen tog så mycket tid. Det var så mycket som var svart, och som just då avvek från det ”normala”, att jag helt enkelt inte förmådde ta in mycket annat. Som att vara i ett mörkt rum för länge, så att solljuset sticker i ögonen när du äntligen vågar titta ut…
”Med oss är det bara bra! Hen har fått sitt första jobb/pojkvän/vunnit turneringen etc, så stolt. Hur är det med er”?
”Jo tack. Har ytterligare ett möte med skolan kring problematisk skolgång, och så har vi medicinutvärderingen på BUP nästa vecka, vi är så tacksamma att vi fick den tiden”.
Vi var tacksamma över den tiden, BUP har långa köer, och i grund och botten är jag ingen missunnsam person, tvärtom. Så när jag inte orkade ta in andras vardag, när olikheterna blev för stora, kände jag skuld och skam. Så jag sa nej, och flera vänner försvann.
I dag har jag en handfull kvar❤️Vänner som vet precis hur det är, som jag kan vara mig själv med, och som stöttar där jag är. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder för mig🙏
Det andra tunga är känslan av misslyckande. Vårt äldsta barn diagnostiserades i tonåren. När hon var liten hade jag ingen aning om vad som var fel, men jag visste att något var det.
Tyvärr kopplade jag det till mig själv. Att jag inte lyckats ge henne tillräckligt mycket trygghet. Folk runt oss använde ord som känslig, omogen, vi är alla olika, det går över…Medan jag förstod att det var mycket större än så, och dessutom sökte hjälp på flera olika håll, utan att få riktigt gehör. Då visste jag inte vad t. ex. autism innebär. Det känns väldigt länge sedan nu. Men trots att jag vet det i dag sitter känslan av misslyckande, och att det är mitt fel, kvar i mig.
Jag lovar att nästa inlägg blir lite ljusare, men det kändes viktigt att följa upp inlägget ”Mamma Mer(a) med känslor som kom. Jag önskar dig en riktigt fin helg, och vad du än bär på så är du inte ensam om det❤️Och du, om du mår bra, så härligt☺️Njut av det, kram!
Mitt liv 
Jag tror du gjorde vad du kunde – man har ju facit först i efterhand. Kunskapen och medvetenheten har ökat mycket bara de senaste 10 åren. Och det kan knappast vara ditt fel att du inte fick gehör, eller hur?
Det är lätt som förälder att skuldbelägga sig, men vem hjälper det? Inte dig och inte barnen.
För övrigt – det är inte vännerna som inte blev kvar man ska satsa på ….., de riktiga vännerna stannar och förstår när man inte orkar.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla för både medkännande och uppmuntrande kommentar! Önskar dig, och er en fin helg, kramar!
GillaGilla
Åh herregud vad jag känner igen mig i det här inlägget. Skuldkänslan, ensamheten, jämförelsen med andra familjer. Hur lätt allt går ”för alla andra”. Och vi var glada över att barnet äntligen hade kommit in på BUP.
Nu försöker jag att tänka, även om det är oerhört svårt Pga skuldkänslan – då visste jag inget annat. Jag kunde inte göra på annat sätt. Jag gjorde det bästa av det jag hade då.
Tänker på dig och jag vill påminna dig om att du har gjort ditt bästa! Av det du hade då!
Stor kram 🥰
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar, och för din medkänsla🙏Skuld, ensamhet och ”alla andra” är så oerhört tungt att bära, och även om man förnuftsmässigt förstår en del, så hjälper det långtifrån alltid på känslorna. Kram!
GillaGilla
Det går väl an att vara människa när allt flyter på. Skuldkänslor är dock inget bra att bära. Du har gjort allt du kan och mer därtill. Tänk vilka resurser som finns. Tyckte jag hörde att hon talade på torget igår vid demonstrationen, hur många vågar det. Alla har vi mycket att bära, vi vet inte allt om andra. Hur många vågar öppet visa sina sorger. Sträck på dig och var stolt❤️
GillaGillad av 1 person
Tack för dina värmande ord🙏❤️Visst är hon modig! Kram
GillaGilla
Kämpade i många år med min son. Efter att ha fått två flickor var det stor lycka med en lillebror. Han var dock ett helt annorlunda barn men ingen såg det utom jag. Inte förrän i tonåren fick han en autismdiagnos. Man klarar det man måste klara!
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar🙏Det låter precis som jag, att ingen annan såg gällande vår äldsta. Du har rätt, och allra mest klarar vi när det kommer till våra barn💪❤️
GillaGilla
Jag känner igen de där tankegångarna vid utmattningssyndrom.
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar🙏Mörkret smyger sig in på många vis, och man orkar inte mota bort det, trots att man vill och/eller förstår att alla negativa tankar inte stämmer…
GillaGillad av 1 person
Så fint och ärligt skrivet, jag är inte i samma situation men känner igen rädslan för att inte räcka till och ha gjort/göra fel när det kommer till sina barn … så värdefullt att se att alla andra inte har det så perfekt som man ibland tror, all värme till dig 🌻
GillaGillad av 1 person
Tack fina du, din kommentar betyder mycket för mig❤️Kram
GillaGilla
❤️ Kram till Louise! Jag hoppas att du tillåter dig att vara lika förlåtande och förstående mot dig själv som du är mot andra.
GillaGillad av 1 person
Tack fina Eva🙏❤️Jag jobbar på det. Kram!
GillaGillad av 1 person
Känner igen det där på pricken att dra sig undan, ensamheten. När man bara vill vara bakom nerfällda persienner. Och sen… finns vännerna kvar eller inte? Jag har EN riktigt god vän som stöttar mig regelbundet på helt rätt sätt. Vi har känt varandra i över 50 år. Men under många år hade vi ingen kontakt, vi levde så olika liv. För en tio, 15 år sen hittade vi tillbaka till varandra. Nu är vi som systrar, de systrar vi aldrig haft. Vi är båda ensambarn och våra föräldrar har gått bort. Min vän har man och barn och barnbarn, dock. Jag har en sambo. Så vi är inte helt ensamma. Nu har vi varandra också.
Kram!
GillaGillad av 1 person
Tack för medkännande kommentar❤️Ja, när man är riktigt under isen, då är det så mycket man inte orkar…även om relationer är givande tar de också mycket energi så i kristider räcker den energin bara till de allra viktigaste, och ibland knappt det…Fint att du har en vän, det är ju 100% skillnad jämfört med att inte ha någon om du förstår vad jag menar, och det gör du säkert
😉💞Kram!
GillaGillad av 1 person
Min son fick diagnosen ADHD för bortåt 11 – 12 år sedan, idag fungerar det utmärkt och tack vare medicineringen märks ingenting numera, sedan har han ju vuxit upp (fyller 18 i december). Åren innan diagnosen var dock ett rent helvete, så fort vi var bortbjudna så levde sonen rövare hemma hos folk, hans mamma kunde inte ta hand om honom när vi var bortbjudna då hon är rullstolsburen. Så jag fick ständigt passa på honom, därmed fick jag sällan eller aldrig någon mat etc. Efter en 10 – 15 bjudningar fick hans mamma åka själv, jag och sonen stannade hemma, för då fick jag i alla fall mat. Lusten till att bevista bjudningar har tyvärr aldrig återvänt hos mig, så visst påverkas hela familjen.
GillaGillad av 1 person
Så fint och hoppfullt ser höra att det fungerar för sonen och er numera🙏Förstår att lusten att gå på kalas försvunnit, situationer som den och andra liknande är otroligt påfrestande, och tar på en…Tack för att du delar och trevlig kväll🤗
GillaGillad av 1 person