Stora stunder

I torsdags åkte vi, jag och yngsta. Hon har väntat och längtat i flera veckor, på barns vis. Men även jag. Så när vi klev på tåget mot Stockholm var vi glada, en glädje som inte sänktes nämnvärt av det faktum att tåget inte ens startade innan det meddelades att det var förseningar.

Vad gjorde det liksom? Vi var ju på väg, mot kusinerna! Och vi hade god matsäck.

Men blonmor i tågfönstren hade vi förstås inte, bilden ovan är tagen i Bagis, där vi bodde fram till i dag.

– Fast mamma, vi bor faktiskt inte här, sa yngsta när vi stegade i väg mot tunnelbanan fredag förmiddag, för att shoppa lite i huvudstaden.

– Jo, sa jag, just nu gör vi det.

Hon hade sparat pengar en månad, och var väldigt belåten när vi åkte mot Bagarmossen igen efter några timmar. Det var jag med, även om jag inte är någon shoppingfantast. Men en liten termos hittade jag till mig, och presenter till barnen.

Brorsan är väldigt vass på matlagning, och serverade dessutom limoncello till den godaste pizza jag någonsin ätit.

Minsta kusinen var en hejare på spel, trots en jätteelak förkylning som slog till.

Och min yngsta är väldigt bra på otäcka spökhistorier visade det sig. Alla önskade att kvällen aldrig skulle ta slut, och det gjorde den nästan inte heller.

I dag när vi kikade ut på gården var ett av borden fyllt av ballonger, det var kalas på gång. Minsta kusinen mådde bättre till allas lättnad, men sorgligt var det att säga hejdå förstås…

Det är ljuvt att åka bort, och bitterljuvt att packa väskorna och åka hem, särskilt när semestern varit kort. Men slutet gott, allt gott.