Den knäckande ensamheten

Louise Baumgärtner

Vill börja med att återigen nämna att jag är rörd över gensvaret på inlägg; mail, meddelande och kommentarer. Något har hänt på bloggen det sista, jag får allt fler läsare. Det känns fantastiskt!

Något annat fantastiskt var i lördags, då jag åkte för att träffa mina väninnor (även kallade Gamla Gänget av mina barn:)

Kan inte lägga ut en bild på Gamla gänget, så…

Vi åt gott och kvällen i sig var…ja, fantastisk. Men det som fick detta kalas att sticka ut ännu mer var att för två år sedan hade jag ingen aning om att dessa människor existerade, och det gäller även de andra.

Den korta versionen: för två år sedan höll jag på att komma ur en depression, och ville gärna ha vänner. Åren av utmattning och problem med barnen hade gjort mig ensam. Då hittade jag gruppen Vänninor på Facebook 50+.

Av ensamhet fryser själen till is, så jag var tvungen att göra något…

Det krävde så mycket mod att jag nästan inte vågade. Om jag inte ens kan hitta någon här som vill umgås med mig, då är det kört, tänkte jag.

Det var depressionen som talade, naturligtvis kan inte gensvaret i en grupp på sociala medier bestämma om man är ”värd” att träffa, men det förstod jag inte då. Men eftersom jag var så desperat skrev jag en kort presentation av mig själv och tryckte på Publicera.

Det visade sig att det fanns två i närheten som ville ses! Vi träffades alla tre på en fika i vårsolen. Ett halvår senare hakade två till på, och nu är vi sex, eftersom en god vän till mig anslöt.

När man öppnar upp för möjligheter vidgar man sin egen värld, men kanske även andras.

Gemensamt för oss är att vi kände oss ensamma och ville bryta det. Och det är inget fel på någon av oss i gruppen! Vi är jättetrevliga (tycker vi själva, hehe) och har det så trevligt i hop! Förstå mig rätt, alla människor har brister såklart. Men man tenderar ju ofta att tänka att det finns en anledning till att man själv, eller någon annan, är ensam.

Men ensam kan man bli av många anledningar; flytt, sjukdom, problem med barnen, skilsmässa, låg självkänsla. Och eftersom orsakerna ofta är flera, tunga problem kan det vara oerhört svårt att bryta. Jag har ändå inget att ge, bara elände…Jag är så tråkig, det blir säkert bara en träff om jag ens har den turen…Det enda som kommer hända är att jag får tunghäfta…Tankar i den stilen kan verkligen paralysera någon som redan befinner sig i ett mentalt mörker.

Den som söker ska finna, och vad modigt det är att leta!

Är det något jag kan rekommendera, att söka vänskap i en Facebookgrupp? Absolut, men man kan behöva vara lite envis. Det är inte säkert att man har sådan tur som vi hade, på en gång.

Du kan träffa någon, eller några du inte alls fikat med i vanliga fall – och så berikande det kan vara

Som avslutning, några rader till dig som känner dig/är ensam; Nej, det är säkerligen inget fel på dig. Eller, om du vet med dig att det är det; social ångest eller något annat, då har du en förklaring där. Jobba på det och försök att våga dig ut, och HEJA HEJA dig❤️Alla förtjänar vänskap och kärlek. Du är inte ensam om att vara ensam. Och alla därute är inte lyckliga, lyckade eller sociala ess. Det kan bli bra ändå.

Profilbild för Okänd

Publicerad av Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

20 reaktioner till “Den knäckande ensamheten”

  4. Så kul att läsa att du får fler läsare! Tror säkert att det är ett gäng som hittat hit via Underbara Clara. Du skriver alltid så fina kommentarer hos henne.

    Gillad av 1 person

    Svara

  6. Jag flyttade till Göteborg i slutet av nittiotalet och kände inte en enda människa. Då läste man annonser i papperstidningar och jag såg en där de sade att man kunde komma till Järntorgspuben på onsdagar tror jag att det var. Jag tog mod till mig och där träffade jag flera som blev mina vänner och jag har kvar ett par trots att jag flyttat för många år sedan.

    Nu är det kanske lättare med facebook och det är toppen tycker jag. Bra att du tipsar om detta då det kanske finns någon som känner sig ensam.

    Gillad av 1 person

    Svara

  8. Härligt att höra min Älskade och Bästa vän.

    vi har ju kännt varandra nu sen många år tillbaks i tiden.

    Tack vare att jag jobbade på Ramsholmens 4 H gård i Örby.

    så jag vill bara säga att jag är stolt över dig min Älskade vän.

    kram Ulle

    Gillad av 1 person

    Svara

Lämna en kommentar