Ensamhetsångest

Ibland gör den entré, ångesten. Nästlar sig in bland vardagstankar, och viskar allt mer högljutt. Stör när jag vill koppla av med familjen, och gör svarta hål i själen som spiller över på nattens drömmar.

Besvärande ofta det sista har det handlat om min s.k. hälsoångest, och nästan alltid är det rädslan för cancer. Som många vet har cancer många olika former och ännu fler symptom, vilket lätt gör det till ett orosmoln. Det är bara lite mindre än en vecka sedan jag låg klarvaken på natten i över två timmar, googlade och var skräckslagen.

Somnade sedan av ren utmattning. Nästa dag ringde jag upp en mottagning, fick ett klokt råd och lugnande besked. Dessutom släppte symptomet vilket gjorde att jag var djupt lättad och tacksam på fredagskvällen. Hurra, det finns inget som pekar på att jag har cancer!

Där och då är jag lycklig. Förnuftet har kommit tillbaka, och jag har ofta svårt att förstå att oron blev så stor, samtidigt som jag vet att det inte dröjer det inte länge till nästa attack. Det behöver inte alltid gälla mig. Om ett av barnen har kraftig huvudvärk fasar jag för att det kan vara något värre, hosta kan utvecklas till lunginflammation. Sant i och för sig, men…Är övertygad om att ni förstår andemeningen här. Samt vet att det inte är första gången jag delar detta, men bloggen är ett sätt att skriva av mig…

En annan ångest jag verkligen avskyr är mina ensamhetskänslor, och allt som följer med dem. Här blandar sig allt möjligt in; inte ”bara” det faktum att jag pga. sjukdom varit ganska ensam i perioder av livet. Utan också föreställningen om hur det ”borde” vara, ”alla andra” har ett stort socialt nätverk, arbetskollegor de trivs med o.s.v. Förutom jag.

Av allt vi kan frukta fruktar vi människor nog, omedvetet eller medvetet, ensamheten allra mest; att bli utstött, bortvald, inte omtyckt. Få saker gör mer ont än när det händer oss eller våra barn. Mobbning borde inte finnas, inte ensamhet heller. Och jag vill tillägga att jag är djupt tacksam över allt, och alla jag har. Men det händer, som nu, att vassa skärvor av det som varit, och en del som kvarstår, ändå verkligen förstör.

Om man är ensam är rådet förstås att våga bryta det. Men alla som varit där vet att det inte är så lätt. Att rädslan att bli avvisad kan vara så stor att man inte tycker det är värt risken. Att en inbjudan till en fest eller samvaro kan bli en bekräftelse på att man verkligen är dömd till ensamhet, om man inte tycker sig passa in. Att en invit är farlig, för tänk om träffen inte blir bra…

Nåväl, oavsett hur jag mår, tränger sig dagen på och jag hoppas på en ljusare sinnesstämning under dagen. En stor KRAM till dig som läser. Oavsett vem du är och hur du mår är du inte ensam om det❤️Det finns många som känner som du.