Författare: Louise Baumgärtner

Ofta har jag känslan av att leva ett dubbelliv.

Det vanliga livet med den högst påtagliga vardagen, det är tvätt, mindre tjat och större konflikter med barnen, disk, kaniner i hagen, lukten av middag, kärlek, skratt, ett bra samtal , tröttheten som slår till…och nästa dag startar allt på nytt.

Men – jag har även det andliga stråket, som skär rakt genom min tillvaro och förändrar allt! En stark övertygelse om att verkligheten rymmer så mycket mer än vi förstår. Min växande tillit till att vi är omgivna av kraftfulla energier och väsen och att vi själva är mer än bara materia gör min värld vackrare och större än någonsin förut. Det kunde ha räckt där, absolut.

Men jag har tagit några steg till och valt att utbilda mig och arbeta med healing och vägledning i olika former.

Det händer att jag inte förstår varför. Många gånger är jag nervös innan en session, jag vill självklart att klienten ska bli nöjd och varje gång är ett hantverk. Varje gång ska jag prestera, varje gång önskar klienten förstås ett resultat.

Hur kan jag veta saker om en person som jag inte vet? Hur kan jag, genom att be och ha en intention, överföra kännbar healing till andra? Jag vet inte, det är sanningen. Det är ju helknäppt egentligen. Men jag har börjat acceptera att det är så. Och det gör mig stark. Styrkan kan komma när jag är orolig på natten och går upp och drar ett orakelkort. Eller av känslan att inte vara ensam när jag är ledsen. Det kan vara ett mail där jag får höra att jag gjort skillnad, en bön som blir hörd, ett stråk av ljus i mörkret.

Jag ler ofta när jag pratar med mormor och morfar på mina skogspromenader. Och när jag ser förändringen hos mitt barn efter att ha gett henne healing. Och nej, oroa er inte, barnen blir inte indragna i skumma ritualer. Healingen sker på distans, ofta när de sover eller gör något helt annat. De är ganska ointresserade av min passion och det tycker jag är bra.

För där är den återigen, den där skiljelinjen i mitt ”dubbel-liv”. Osynlig även den, men ack så viktig. Det gäller att inte bli för flummig, eller tappa bort sig i andligheten, och därmed i vår fysiska verklighet. Detta är särskilt viktigt för oss spirituellt intresserade.

Tvärtom vad många kanske vet måste vi vara oerhört grundade för att vårt andliga arbete ska bli bra. Det och mycket annat skulle jag kunna skriva mer om än vad som ryms i ett blogginlägg.

Men jag avslutar istället med att konstatera att jag är en ganska vanlig person som tycker om att göra ovanliga saker som många är skeptiska till.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har klienter som återkommer därför att de blir hjälpta, och över alla andra som också vågar jobba med detta. Och jag saknar ord för den tacksamhet jag känner gentemot Gud, änglar och andra varelser som ständigt omger oss.

Amen är väl ett passande ord här. Och min hemsida hittar du förresten här🔽🙏

Hem

Många kramar från mig, Louise

Påsken inleddes med att hela familjen åkte till mina föräldrar på skärtorsdagen i vår nylagade bil, och sen knappt kom hem…

Denna bil har kostat oss ganska mycket, minst sagt den sista tiden, och som en följd av det har denna påsk utvecklat sig till en dyster historia i matväg. Som tur är kom mamma och pappa med lax i dag, så vi har ändå ätit gott.

Men handlingen i går…Ingen vagn som svällde över av varor direkt.

Väl i kön insåg jag att jag kanske varit lite väl snål och grabbade tag i en påse Salta pinnar från Eldorado för 13.90. När jag berättade det vid fikat i dag började min bror skratta så att han nästan satte vår hembakta sockerkaka i halsen.

Nåväl, skönt att dessa salta pinnar lockar någon till skratt (mina barn suckade men åt ändå)…Och det viktigaste är ju faktiskt att fira påsk med nära och kära. Brorsan hade med sig yngsta dottern, så vi har gömt påskägg och lekt kurragömma i dag.

Min högra arm har blivit ilsket inflammerad och det får man väl tacka mina träningsambitioner för😬

Det är därför det har bloggats väldigt lite, att skriva är en lyx som prioriteras ner när det gör så ont i nämnda arm.

Nu är det dags för läsning, mina vänner, en riktig klassiker. Kram🐣🤗Och ja, just det, Glad påsk.

Återigen blir det ett inlägg från bingen, med en kopp te på nattduksbordet, och en bra bok på gång.

De sista dagarna har varit ljusare, ganska mycket beroende på några initiativ jag tog förra veckan, med jättefint gensvar🙏Sedan var jag och äldste sonen på bio i helgen och såg en riktigt bra film.

Vi hade bokat biljetter i VIP-salongen, vilket vi inte ångrade. Enda minuset var att jag spillde ut alla popcorn efter att vi ätit ca 10 stycken. Men pluset var att när jag gick för att köpa nya, och samtidigt berättade vad som hänt och att det behövde städas där, fick jag nya popcorn gratis!

Denna dag började hos fysioterapeuten. Jag gick därifrån med övningar att göra, och belagd med träningsförbud. Jag måste gå hos henne några gånger till innan jag får börja träna i deras gym. Under övervakning förmodar jag…

Jaja, man kan i alla fall inte anklaga mig för att inte ha försökt komma i gång med träning😏

Kaninerna försöker också, och lyckas över förväntan väl med att gräva hål och gångar i sin hage. Man får vara försiktig när man går in där så att man inte snubblar och gör illa sig. Då kanske jag blir inlåst på Active Rehab sedan…😉Skämt åsido, jag är nöjd med att ha kommit dit. Men nu tänker jag inte tänja, sträcka eller ens röra mig ur fläcken mer. Nu blir det läsning i stället. Kram, och tack för att du läste.

Känner att jag måste kika in för att tala om att även om jag inte bloggat på ett tag har inget förfärligt hänt.

Dels är det så att jag skriver väldigt mycket i mitt företag; blogginlägg och inlägg på Instagram, mail och återkopplingar…

Sedan är det också så att jag ibland är så ledsen att jag knappt vet ut eller in. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är ofta en känsla av ensamhet som når ända in i benmärgen.

Sådana dagar blir jag lite varmare inuti bara av att krypa ner i sängen, dricka te, äta en ostsmörgås och läsa.

Detta är en sådan stund, en stund som känns snäll också för att jag slipper göra något mer i dag. Bara ligga under täcket och vänta in äldsta dottern som hämtas av äldste sonen. Hon har träffat en kille som hon påstår inte är en pojkvän fast hon träffar honom stup i kvarten, och jag gillar det inte för vi vet inte vem han är och har endast fått se en suddig bild på honom i profil.

Yngsta dottern har lekt mer med vänner det sista. Det är jag så glad över. Men i övrigt ….vill bara gråta. Det är märkligt hur ensam, isolerad och avskuren man kan känna sig fast man har familj.

Säger jag detta till maken försöker han hitta något bra att säga som att vi måste göra mer saker ihop fast vi inte har tid, och sedan frågar han om jag äter mina hälso- vad det nu heter, tabletter , B 12 osv.

– Hur tröstar man en vegan? Frågade jag honom för en stund sedan när han tittade in i sovrummet.

– Men du är ju inte vegan, du är vegeterian, sa han.

–Soja, soja sa jag och skrattade så att jag nästan grät. Och när han stängt dörren grät jag på riktigt…

Så är det med mig för tillfället. Hoppas vid min gud att det snart blir bättre🥹

Trogna läsare av denna blogg kanske minns att jag stolt basunerade ut att jag börjat träna för en månad sedan. Och hur har det gått då?

Inget vidare det sista, är det krassa svaret. Jag har ju länge haft problem med värk i höger arm, men eftersom den blivit bättre vågade jag tänka, och starta med träning. Vågade (väldigt lätta) hantlar och lite armhävningar på knäna. Vågade ta i mer, friskt vågat, hälften vunnet. Och fick dubbelt så mycket värk, upptäckte jag…Då en förkylning även slog till i förrgår har jag gett upp. För tillfället. Redan nästa vecka har jag en tid på Active Rehab. Om så styrketräningen ska förvandlas till sjukgymnastik för arm och höft får det väl bli så ett tag, nu ska jag ta hand om mig kroppsligt💪

För tillfället handlar det dock bara om att ta det lugnt. Misstänker att jag fått förkylningen från liten brorsdotter i Stockholm❤️Vaknade häromnatten och näsan rann som en kran…

Nu hörs en glad röst i hallen, äldsta dottern gör entré. Knappt hade hennes förra förhållande tagit slut, innan det var dags för date…Unga hjärtan🙏Å andra sidan minns jag att man kunde vara riktigt hjärtekrossad…

Äldste sonen gör en annan resa, bokstavligt talat, han mellanlandar just nu i Amsterdam, på väg till Irland med två vänner.

Jag både gläder och oroar mig, kanske typiskt för lite äldre hjärtan…Men mest glädje, han har sett fram emot detta så länge.

Apropå hjärtan, snart blir det vuxentid med maken! Hemmagjord pizza framför en serie.

Yngsta dottern ska ha myskväll med sig själv, har hon sagt. Ingen dum idé, det heller, det är fint att trivas i sitt eget sällskap.

Mycket om ❤️ i detta inlägg. Du som blir intresserad när jag nämner healing av (det känslomässiga) hjärtat är varmt välkommen att läsa mer på min andliga hemsida här:

Hem

Jag måste erkänna att en del av mig fortfarande är kvar i Stockholm. Mina brorsdöttrar bor i mitt hjärta. Vad roligt vi hade! När vi proppade i oss lösgodis, lekte kurragömma och jag berättade saga för minstingen när hon inte kunde sova.

Men det var fint att komma hem också, särskilt eftersom äldste sonen kommit hem från Italien. I tisdags fyllde han 20 år. Firandet gick väldigt lugnt till, vardag som det var. Vi åt gott och han och jag såg en Hitchcock på kvällen.

Kolla in ljuslyktorna, jag hittade dem på Åhléns i Stockholm och visste att de skulle passa mer än perfekt på vårt soffbord.

I övrigt var veckan kanske lite tråkig med facit i hand. Men några saker glänste ändå, utöver sonens hemkomst.

I fredags bestämde jag och maken oss för att det får räcka med att inte ha egentid. Så vi gick ut och gick, bara sådär. Det låter säkert konstigt när man har fyra barn mellan tolv och tjugo, det borde vara en lätt match kan man tycka. Men, och som ni vet, eftersom vi har npf-diagnoser i familjen är det tyvärr inte det. Jag kan inte skriva allt om varför, men…Ibland finns dock bättre förutsättningar än andra gånger, och i fredags tog vi tillfället i akt.

Och i lördags! Då bestämde vi oss för en hemlig nattdate när alla andra somnat.

Även detta blev av. Men om den tänker jag inte skriva. Kram på dig som tittade in – vem du än är🤗Ta hand om dig!

Nästan hela helgen har vi umgåtts med kusinerna i Bagis. Men då de var i förskola och skola i fredags, passade vi på att göra stan. I ösregn. Papperspåsen från Zara blev så blöt att den gick sönder när jag lade ner ett använt paraply i den.

Temperaturen låg på bara någon plusgrad, så det var inte bara vått utan kallt också. Men ljuslyktorna jag hittade på Åhléns lyste upp och värmde desto mer.

I mörkret, på kvällen, runt bordet hos min bror med familj. Han är en fantastisk kock, så det var lätt att njuta på alla sätt.

Och sov gott gjorde vi i den rymliga våningssängen i tjejernas rum. På lördagen var jag barnvakt. När bror och svägerska gått gick vi en promenad till torget och köpte lösgodis, som vi åt upp på hemvägen.

Minste kusinen ropade hallå, hallå till en vacker halvmåne på himlen, och vi andra fnissade. Sedan lekte vi kurragömma 1 1/2 timme! Otroligt så många platser man kan gömma sig på i en trea.

Med facit i hand verkar det som om även söndagen gick och gömde sig, för vad fort den gick.

Det tänker tjejerna också på. De är ledsna nu och vill inte skiljas åt. Frågar om de kan förlänga sportlovet, försena tåget, och fortsätta vara tillsammans. Bitterljuva avsked, vad du känns! I små kroppar, och i stora.

Nu är ljuset dämpat i lägenheten, men som sagt, känslorna svallar och är desto större. Det var en så fin helg, och just därför blir avskedet desto svårare. Men det är det ändå värt, alla gånger.

I morse kom maken hem från nattjobbet med famnen full av tulpaner, geléhjärtan och choklad!

Jag kontrade med en kaffemugg med texten Jag älskar dig, och en påse kolor. Det var ett tag sedan vi båda kom i håg dagen, trots att vi bråkade nyss. (Det kan ju hända att vi kom i håg just för att vi bråkat)…

Kärlek är utan tvekan det största i livet, men lätt är det inte. Inte heller är det lätt att vara förälder. Yngsta mår sådär just nu, och det är tungt. Det händer ofta att jag vaknar med en ångestfylld tyngd över bröstet, och får börja med att peppa mig själv för att orka kliva upp och möta henne, och (förhoppningsvis) utstråla något som är bättre än det jag egentligen känner, förtvivlan.

Kommer i håg när jag var yngre och mådde dåligt, hur tryggt det var när vuxna runt mig var lugna och verkade säkra på att allt skulle ordna sig. Är dock inte alls lika säker på att jag lyckas med samma sak.

Men – i morgon ska hon och jag ta tåget till Stockholm, och kusinerna. Hoppas hon ska bli gladare där.

I vardagsrummet står väskorna packade, och jag ska avsluta dagen med denna🔽

Kan inte låta bli att även lägga ut denna bild, på en bit av grannens trädgård igår vid halvsju på morgonen. En väldigt vacker morgon.

I onsdags kväll bakade jag så goda frallor att nästan hälften blev uppätna inom två timmar. Och så kom snön igen, massor av snö, under natten. Nästa morgon var det – 8 och även om det är mildare nu täcker ett tjockt lager snö fortfarande vår by.

Trots kylan envisas äldsta dottern med höga klackar och nylonstrumpor. Hela kvällen och halva natten i går i Göteborg, och i väg i dag igen.

Medan jag ligger i sängen under flera täcken och oroar mig..På ett sätt är det så skönt att kunna kolla var hon är via mobilen, känslan av kontroll, men å andra sidan försvinner den när man ser att hon befinner sig i Nordstan. Fast det är åtminstone inomhus, inte riktigt lika kallt om benen…

När vi ändå pratar om ben kan jag berätta att jag köpt träningsskor! Yes, jag tränar på🏋️‍♂️

Oklart hur det känns, jag har lite ont i ett knä, känningar någonstans i magen = förhoppningsvis blivande muskler, samt annan värk här och var. Men, jag kämpar på.

Egentligen har det varit en bra vecka. Yngsta har gått till skolan alla dagarna, och inget dåligt har hänt. Men jag har känt mig så tom, och det är jag inte van vid. En aning skrämmande, och väldigt tråkigt.

Den största värmen, både fysiskt och känslomässigt, har jag hittat nerkrupen med en bra deckare om kvällarna. Och i går, med maken tätt intill, när vi tittade på serie. Ovanligt, och därför också ovanligt mysigt. Ändå hoppas jag givetvis att den där inre tomheten ger sig av snart. Tänk att man ibland kan känna sig så ensam, trots allt…

Tack till dig som tittade in, kram på dig❤️

Jisses, så fort förra veckan gick och det berodde mest på att jag jobbade mycket. Men – jag har ståndaktigt hållit i min nyfunna träning. Effekten? Mest att jag har ont på ovanliga ställen i kroppen där jag inte brukar ha ont, vilket förmodligen beror på att jag är otränad och inte riktigt vet hur mycket jag ska ta i, (eller vad jag ska göra om jag ska vara ärlig).

Jag och yngsta har även gått ovanligt många promenader och det tänker vi (fast det är mest jag som tänker det) fortsätta med. Promenader i regn, promenader i blåst. Och, som i går promenad med mugg i handen, fylld med varm choklad. Man har inte roligare än man gör sig.

Äldste sonen ringde från Milano i går. Han skrattade nästan hela tiden. Jag, som lidit av känslan att vara tråkig och misslyckad sista tiden, kände mig i alla fall lite rolig när i princip allt jag sa möttes av ett skratt. Han hade sett Nattvarden, sa han, det var en fantastisk upplevelse! Fast om jag ska vara ärlig tror jag att hans muntra kluckande i luren berodde mest på att han satt på puben.

Nu är det dags för mig att handla på Willys, passade på att blogga då jag ska vänta in yngsta som börjat på teater. Hon såg både stor och liten ut när hon skyndade in bakom läraren och andra elever, klädd i jeansjacka, omsorgsfullt arrangerad slarvig tofs, och vattenflaska. Du behöver inte säga hejdå, sa hon innan jag släppte av henne, men du måste vara där när jag slutar.

Tack till dig som kikade in, hoppas att du får en fin start på veckan🤗