Författare: Louise Baumgärtner

Det vore skönt med lite regn, sa grannen. Sedan kom regnet. Och mullret, och blixtarna.

Denna bild togs i förrgår när jag bad äldste sonen att hämta yngsta vid skolan som ligger några hundra meter från oss.

Klockan var 14.20 och vi hade redan haft strömavbrott en gång. Men jag hade haft tur och hunnit med en promenad innan ovädret.

I likhet många andra (alla)? svenskar undrar jag hur sommaren ska bli. Förra årets är ju inte svårt att minnas, men de sista dagarna har jag även fått inblick i fler, med hjälp av våra fotoalbum. Jag vet ännu inte om jag kommer skriva på mitt manus Vårmörker, men jag vet att jag ville mellanlanda i all dokumentation rörande familjelivet.

Det uppslagna albumet ni ser ovan är från våren 2022, nyhetsbilden från då Ukraina invaderades…Har inte hunnit skriva till bilderna än som ni ser, det kommer!

Just nu känner jag mig ovanligt välsignad. Studentbal, klassresa och student på gång, och sommaren, hur den än blir.

Jag har fått en ny vän, och flera bekanta! Yngsta dottern går till skolan på lätta ben och hänger mycket med vänner🙏🌸Livet känns gott!

Värme ute, värme inne. Särskilt på övervåningen, där förra årets inköpta fläktar nu surrar i barnens rum.

Kaninerna gör sig så långa som möjligt där det är skuggigt, och jag påminner mig flera gånger om dagen att absolut inte glömma att fylla på vattenflaskorna i tid. Och så plockar jag fram klänningar och shorts ur garderoberna, och letar i tvätten efter kläder som någon minns att han absolut hade förra sommaren.

Förra sommaren…Förutom det eviga regnandet bjöd den även på löss, elaka halsflussar och badklåda hos oss😞

Håhåjaja. Hoppas denna sommar blir bättre. Häromdagen gjorde jag i alla fall något som höjde min sommarkänsla med flera grader.

Jag badade! Trots att jag nästan svor på att aldrig mer bada utomhus när klådan var som värst för snart ett år sedan. Och det var så SKÖNT! Fast jag var inte i länge. Efteråt tog jag raskt bilen hem, sprang in i badrummet och duschade. På dörren hade jag satt upp en lapp:

”GÅ INTE IN HÄR! Jag vill duscha så fort jag är hemma för jag är så rädd för BADKLÅDA”.

Att duscha skyndsamt ska vara ett bra skydd. Gott så. Kram!

I förrgår skulle jag köpa en knapp och säkerhetsnålar i garnaffären i samhället. Och kom hem med ett gäng underbara muggar!

Men det är inte det bästa med denna vecka. För, som jag nämnde i förra inlägget, har jag börjat tänka på mitt manus Vårmörker igen. Över två års paus, jag började tro att jag aldrig skulle skriva en rad på det igen och var okej med det, och så plötsligt – utan förvarning – slog lusten ner i mig som ett blixtnedslag en helt vanlig morgon.

Detta hände förra lördagen och sedan dess har jag gjort mer än att bara tänka. Jag började med att städa min lilla skrivskrubb, som ligger inklämd mellan barnens rum på övervåningen.

Och i förrgår skrev jag min första nya text på evigheter! Känns det konstigt att se mig här? hojtade jag till äldste sonen från skrubben.

Nej, svarade han kort. Och när jag tänker på det har han i princip levt hela sitt liv med fraser som kom till pappa, nu ska mamma vara ifred, inte nu, mamma är upptagen, ta det med pappa, jag skriver osv i all oändlighet. Han var tre år när jag började på Skuggvinter, nu är han 20. Så två års paus kanske inte är så mycket i det långa loppet…

Skulle jag ha problem med intrigen kan jag slänga in ett par kriminella kaniner i handlingen. Med inspiration härifrån:

Någon gång under natten har Domingo och Sötnos brutit upp sitt fönster och hoppat ut. I sin inhägnade hage, märk väl, så de har inte rymt. Men ändå…

Fredag, sol och skrivlust! Hoppas att du är lika glad som jag.

De sista dagarna har jag tänkt, och jobbat lite grand med mitt manus Vårmörker. Eftersom jag inte gjort det på två år kunde det inte kännas märkligare. Men vädret matchar både skrivblock och känslor.

Men – det stannar inte vi detta konstiga. Häromdagen fikade jag med två kvinnor jag aldrig träffat förut, ett resultat av gruppen 50 + på Facebook. Vi pratade i timmar. Väldigt trevligt, även om yngsta klokt påpekade det olämpliga i att stämma träff med någon man inte känner. Det kan vara gamla gubbar, tänk på det!

Men – i dag! Solen lyser från en klarblå himmel. Vi ska titta på yngstas teaterföreställning snart. Äldsta dottern har just fått besked att hon ska provjobba på måndag. Och jag har kanske börjat skriva igen. Vad kan gå fel nu – detta känns nästan för bra för att vara sant. Jag måste nypa mig i armen. Eller – så ska jag bara lita på att det kan få vara så här ljust just nu. Okej, jag försöker🙏

Alltså, jag vet inte vad detta kommer bli, kanske inget alls, men i morse hände något oerhört märkligt…

Jag vaknade kvart över sju, ovanligt sent för att vara mig, gick upp, bryggde kaffe, satte mig vid köksbordet och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det är också ovanligt, nästan alltid vet jag vad jag vill/ska syssla med under tidiga morgontimmar. Ett andligt blogginlägg och/eller Instagram t. ex. Men den sista veckan har jag varit så trött på Instagram att jag annonserat en paus där.

Och till min oehörda förvåning tog jag en klunk kaffe och tänkte; ”om jag skulle titta lite på mitt gamla manus”? Vårmörker. Ett dokument på datorn som jag inte haft uppe på två år.

Och så kom det sig att jag denna Kristi himmelsfärd började tänka på sådant som synopsis och karaktärer igen.

Medan grå moln jagade över himlen, tvättmaskinen snurrade nere i tvättstugan, och maken och två av barnen höll till på gymet i flera timmar. Antecknade jag idéer i mitt älskade sista skrivblock, det gröna som känns som sammet.

Inte vet jag som sagt vad det leder till. I morgon kanske lusten är borta och då är det okej. Men i dag var den där och det gjorde mig lycklig.

Efter flera års känslor av ensamhet av olika orsaker, bl. a. utmattning och familjeproblem, hittade jag ett förslag på en grupp att följa på Facebook, nämligen Väninnor på Facebook 50+

Jag tog mod till mig, gick med och skrev ett inlägg om att jag sökte nya kompisar att prata med, ses på videofika, eller om vi bor tillräckligt nära, kunna ses. Och så började snälla kommentarer och pm dyka upp i mitt flöde. Och för mig känns det som om en ny värld öppnats🙏

Nu vet jag ju inte vad detta kommer leda till såklart men det har redan inneburit ett väldigt givande samtal, och en kommande videofika i slutet av veckan. Jag har faktiskt inte hunnit svara ordentligt på alla pm, men det ska jag såklart.

Och mitt hjärta har börjat sjunga❤️Jag är rörd, men kanske mest lycklig över att jag vågar. Jag har gått runt ett bra tag och saknat att ha tillräckligt med vänner att träffa när andan faller på, och energin finns där.

Som jag skrivit om innan har vitt skilda orsaker gjort mig ensammare än jag vill vara; barnens svårigheter, Covid-åren, min utmattning, en och annan flytt genom livet…

Minst en depression har inte heller gjort det lättare. Visst har jag anat, vetat, att det måste finnas grupper som denna. Men fastnat i tankar som ”vem skulle vilja umgås med mig, tänk om jag inte får något svar och blir ännu deppigare”?

Men nu har jag plötsligt känt mig redo – och vågat!

Det finns så mycket hopp och kraft i att våga tro, så man önskar verkligen att alla vore där – jämt! För det kan vara så ohyggligt svårt att känna tillit, till sig själv och till livet, om man inte gör det….Är så tacksam att jag gör det just nu och hoppas, och ska arbeta på att det varar!

Jaa, äntligen vår! Varmt ute och varmt inne.

– Sänk elementen, uppmanade yngste sonen efter att ha hoppat studsmatta ute med lillasyster. Men lyckligtvis var det bara han som fått upp värmen, för nu behövs inga element tära på elräkningen längre. (Hoppas jag).

När jag och yngsta tog en kort promenad i fredags såg vi några ynka snöflingor vilset blåsa runt framför näsan på oss. Och när jag gick upp tidigt i morse var det järngrått och regn ute. Men nu…nu skiner solen!

Trots det ligger jag i sängen, väldigt trött efter gårdagen då jag var i stan större delen av dagen. Köpte bl. a. den här skrivboken till mig själv:

I mitt tycke oemotståndlig! Och blev bjuden på tidig födelsedagsmiddag av mina föräldrar. Så mysigt att umgås bara vi tre, det händer inte ofta. Med mig hem fick jag dessutom en blomma och väldigt gott te🙏

Det är värt tröttheten i dag, och jag tänker kämpa mig upp från eftermiddagsvilan snart. Jag ska bara…som Alfons Åbergs pappa säger…vila en stund till…Så skönt!

Förresten, för dig som vill ha tips på ett väldigt enkelt men ändå effektivt sätt att visa dig själv omsorg och kärlek, kika gärna in på bloggen på min hemsida här:

https://healingnaradig.com/blogg/

Och om du är intresserad av , och nyfiken på en själsläsning, läs gärna om Soul Realignment®️ på hemsidan här:

https://healingnaradig.com/soul-realignment-och-fastighetsrensing/

Den Stora Läsningen kommer snart att rabatteras, vilket gör att den kostar 1000 kr mindre🌟

Jag önskar dig som kikade in riktigt mycket vår och kärlek av alla sorter💕Kram!

Visserligen är det sparsamt med sol ute, och värme likaså, men…

…i dag känns det ändå bra för solen har varit framme, jag har hittat några vitsippor i trädgården, och jag börjar dessutom piggna till från min förkylning.

Dessa två hittade jag också på min lilla promenad i vår trädgård🔽

Men nu har jag landat i soffan och väntar på att familjen ska komma hem, och att maken och jag ska titta på serie en stund. Det är en vana vi hittat tillbaka till efter ca 10 (?) års uppehåll, och som vi hoppas kunna fortsätta med.

Jaha, nu hör jag dem…Yngsta har varit på sin teaterkurs, hon är säkert både trött och överväldigad nu. Och det är allt jag orkar skriva idag. Hoppas att du som tittar in är piggare än jag, och tack för att du gör det. Tittar in, alltså😉🤗

En ganska bra vecka har passerat sedan jag skrev sist. Armen har fortsatt varit mycket bättre, trots att jag jobbat. Hos fysioterapeuten fick jag beröm för att jag ståndaktigt gjort mina övningar, och dessutom fick jag några till.

Träningsförbudet hon gett mig kanske inte är så dumt i alla fall, vet snart inte hur jag skulle kunna få in ett vanligt pass bland alla övningar…Eller så får jag helt enkelt konstatera att jag tränar nu med, fast hon har bestämt upplägget.

Och många promenader har det blivit i alla fall. i det gröna och sköna.

Yngste sonen har fyllt 16 år, och äldste sonen jobbar på. Äldsta dotterns studentmössa har kommit på posten, och yngsta skriver för tillfället listor gällande allt.

Där liknar hon sin mamma. Jag har fortfarande en fysisk almanacka, och varje morgon sätter jag en post it-lapp på framsidan med dagens upplägg.

Idag stod det bl. a: Skriv till fb-gruppen om healingcirkeln! Sms till Ulrika, Ulrika och Heidi. Instagram: händelse och inlägg. Tänk runt marknadsföring.

Allt jag gör behöver jag naturligtvis inte anteckna. Jag har plockat, dammsugit och tvättat mycket idag, samt nyss släppt ut kaninerna som nu springer runt i hagen medan vinden viner genom deras pälsar.

Och jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad som tycker så mycket om mycket av det jag gör🙏Trots att högerarmen protesterar ibland, och trots träningsförbud.

I förmiddags öste regnet ner när äldste sonen och jag beslutsamt gick ut på promenad, nu lyser solen och fåglarna kvittrar.

Tidigt på eftermiddagen trängdes unga vänner i soffan, med sällskap av popcorn, hockeypulver och en spännande film, nu är det tyst och tomt hemma.

Eller, inte längre…Yngsta kom precis in efter att ha umgåtts hela dagen. Men grabbarna är fortfarande och tränar.

Vårljuset når ända in, ilar genom persiennerna och gör ränder i soffan. Jag borde resa mig upp, kika ut för att försäkra mig om att kaninerna inte har rymt ur sin hage, och kolla om mungbönorna är klara.

Hänga några handdukar, så att de är torra till i morgon. Och jag ska, snart.

Men idag är jag trött och längtar redan efter att krypa ner med en bra bok. Någon av dessa blir det:

Till dess tänker jag glädja mig åt allt som varit bra med denna helg. Kalas hos en släkting, jag träffade ett helt gäng jag håller mycket av. Högerarmen som fortfarande mår bättre! Solen och våren. Inga små saker att vara tacksam över, utan rentav livet från den ljusa sidan. Det går åt rätt håll nu, definitivt🫶

Ta hand om dig, tack för att du tittade in!