Författare: Louise Baumgärtner

Midsommarafton blev, trots goda intentioner, ingen vidare dag. Den började med ett utbrott, som tyvärr följdes av flera, vilket minst ett av dem var mitt fel…

Det händer att jag skriver om svårigheterna i vår familj här på bloggen. Att två av våra fyra barn har npf- diagnoser. Att jag har en utmattning i bagaget. Och visst krockar detta rejält ibland…Visst är det bra att vara lågaffektiv, att kunna bemöta sitt barn eller tonåring med lugn, att andas djupt och tänka efter innan man säger något. Speciellt om man är arg.

MEN JAG GÖR INTE ALLTID DET! Speciellt svårt har jag för när ett av mina barn attackerar något av sina syskon. I går blev jag vansinnig. Jag skrek, jag gormade och gapade. Alla fönster och altandörren stod på vid gavel, så varenda granne som noppade jordgubbar och letade efter fina duken, eller för all del, bara spankulerade förbi kunde säkert höra mig.

Det stora barnet blev ledset, och det hela slutade med att det var jag som sänkte alltihop

Nu tror jag i och för sig att de andra hämtade sig lite bättre än jag gjorde.

Det bästa och mest storsinta av mig hade väl varit att försöka släta över och lysa upp aftonen efter detta. Men det gjorde jag tyvärr inte heller. Jag hade tappat både lust och ork, även om, som tur var, den goda laxmiddagen som mina föräldrar kom med, blev bra, och tillika en fin pratstund i trädgården med mamma.

Ibland tycker jag att det är så oerhört svårt att vara förälder. Jag kämpar så mycket, men är förbannat osäker på om det räcker till.

Jag försöker ha tålamod och lyckas ofta, men när jag brister är jag rädd att jag förstör för mycket. Jag älskar dem så innerligt mycket, och det gör också ont.

Men i dag är en ny dag! En dag där ingen otroligt nog är vaken än, bara jag. Och kaninerna förstås, som jag i skrivande stund håller ett öga på, där de springer runt i sina hagar. Eller ja, ligger

Och jag bestämmer mig för att detta ska bli en bättre dag. En där jag och äldsta dottern åker och köper nåt gott till serien vi ska titta på i kväll, om hon orkar. En dag där jag är snällare, både mot mig själv och andra. Och när det enda sätt jag tillåter mig själv att sjunka på är så här🔽

För hur gärna vi än vill lyckas vi långtifrån alltid. Det kan handla om humöret eller orken. Det kan handla om engagemang, sådant vi vet att vi borde göra…Det kan vara att gnälla eller tjata när det enda vi vill är att stötta.

Men vad det än är så är det viktigt att vi förlåter oss själva, och tillåter oss att starta om. Stort tack och kram till dig som läste, vem du än är och vad du än kämpar med🤗❤️‍🔥

Förra veckan var en stor vecka, och varm. Lyckliga studenter på flak i gassande sol, och gräddtårta som nästan smälte i allt firande…

På kvällen försvann Tobias till vänner, och kom inte hem förrän nästa dag. Jag och maken var lika delar trötta och stolta.

Nästa dag var det dags för oss att åka till Stockholm, på själsresekurs.

Det blir lite för konstigt, t.o.m. för mig att skriva om det, så jag avstår. Men det var helt fantastiskt! Också för att jag fick träffa en av mina största andliga förebilder i Sverige, Camilla Elfving, medium, föreläsare, författare och grundare till kursen vi gick.

Men skulle du vilja ha en liten dos andlighet, titta gärna in på min hemsida, som du länkas till nedan. Där har jag just nu ett väldigt prisvärt erbjudande på själsläsningar🌟

Hem

Så kom vi hem, till värmen. Bad nästan varje dag. Törstiga kaniner. En uppkörning som inte gick vägen. Sommarlov för barnen, mysigt, men också stunder av tristess. Livet, kort sagt, med toppar och dalar. Tack för att just du läste, kram❤️

Det blev inte mycket firat i dag. Det är mycket annat som hägrar nu…

Sonen tar studenten på torsdag, och på fredag åker jag och maken till Stockholm. Vi ska, tro det eller ej, på själsresekurs. Vet knappt om jag vågar berätta vad det är här och nu, så jag gör det inte.

Jag bifogar i stället en trist, men för mig skön bild på tvättstugan. Blev väldigt mycket tvätt och städ där i dag.

Var iofs inte alls rätt dag att spendera mestadels inomhus, men och som sagt, inom några dagar väntar andra äventyr!

Skönt tyckte jag även att det var när sonen meddelade att han och kompisarna ändrat planer för studentfirande från Göteborg till…hemma hos en av killarna🙏Då kan man sova lugnt den natten. Apropå natt, detta väntar nu🔽

Boken i mitten är kusligt bra! Och på omslaget till höger ser du Camilla som håller i kursen vi ska på i helgen😇Kram, och tack för att just du läste!

I dag började jag jobba på ett nytt ställe, och trots att det gamla var så slitet och fult, och det nya är så fräscht och ljust, är jag endast påverkad av saknad för tillfället. Så mycket att det känns ända in i hjärtat.

Som spiken i kistan har jag fått arbetstider jag inte riktigt gillar, vilket gjorde att jag och tre matkassar var hemma 3 1/2 timme senare än jag brukar. Och då hade maken gett sig i väg med ena dottern till Stockholm.

Det blev en ganska tråkig eftermiddag, trots att speciellt äldste sonen var väldigt hjälpsam. Vi hittade en död fågel i trädgården och yngsta sonen hostade på, för tredje dagen i rad…

Vilken tur att det finns kvällar, och bra böcker🙏

Skönt även att samtalet från maken nyss kom, de är väl framme i Stockholm. Och vilken tur att det är en ny dag i morgon.

Som jag nämnt hämtade vi nyss hem en ny kanin till vår Mumrik som sörjt Vitnos sedan hon gick bort i december, f.ö. den allra första kanin vi skaffade (2013).

Men förra lördagen gjorde Elsa entré! Allt gick bra mellan henne och Mumrik, och jag och mina yngsta njöt av att se honom kärleksfullt tvätta henne från start.

När de boat sig någon dag var det dags att låta henne utforska hagen! Elsa har inte bott så att möjligheten att springa fritt har funnits, så det kändes stort. Jag föreställde mig att hon försiktigt skulle lämna buren, för att sedan upptäcka allt en kanin tycker om: Grönt gräs under tassarna, och maskrosblad☘️Att kunna springa mer än några få steg! Att nyfiket nosa och titta sig omkring.

Jag tog med en kopp kaffe ut i vår soliga trädgård och förberedde mig på att njuta.

Jag hade rätt på en punkt: Elsa gick försiktigt ut ur buren. Men sedan var det slut på tveksamheten! Med en jakthunds instinkter var hon två sekunder senare framme vid grannburen där Hampus och Isa bor. Och sedan utbröt en vild strid🔽

Nästa gång hon gick ut hängde jag faktiskt en filt framför Isa och Hampus bur. Inte så länge, det var varmt ute, men tillräckligt länge för att Elsa skulle kunna rikta uppmärksamheten mot sin trädgård i stället. Då såg det ut mer så här🔽🙏

Hon tog faktiskt glädjeskutt! Så vi tror att hon kommer trivas hos oss.

I dag har även jag tagit glädjeskutt. Jag fick en andlig kortlek på Mors Dag, ett armband och mycket användbara presentkort med tjänster på som ”jag hjälper dig att städa”🥰

Och maken har sagt att jag ska koppla av så mycket som möjligt, och göra det jag tycker om. Så förutom att sova och äta ljuvlig hembakad brownie (!) har jag i dag lanserat en ny tjänst inom Emotion Code®️, en form av energihealing som arbetar via det undermedvetna. (Kan tillägga att texten redan var skriven så det var inte så mycket jobb). Men min nya tjänst handlar om att avlägsna den hjärtmur många av oss går runt med, och som begränsar oss.

Om du blir nyfiken hittar du min hemsida här🔽

Hem

Tack för att just du tittade in❤️Var rädd om dig!

Flera år i rad har jag lagt ut detta inlägg om en riktigt vacker sommardag i juni 2021, då det kunde slutat illa…Läs gärna, det är alltid viktigt att bli påmind om hur lätt det kan hända – men också om hur uppmärksamhet kan bli räddningen lika snabbt🙏❤️

Jag och min familj skulle bada, och vi hade haft bråttom i väg, det skulle bli oväder men jag ville så gärna att vi skulle få njuta innan…

”När vi väl kom till stranden skulle jag vara med min yngsta, som ännu inte var simkunnig, i det grunda. Våra tre stora barn (då 13, 16 och 17) gick mot bryggan. Där är det betydligt mer opålitligt; på ena stället är det grunt för att några cm längre bort bli betydligt djupare.

”Du kan väl ha koll på dem”, sa jag till min man.

”De kan simma”, sa han, inte utan att sucka. Jag visste vad han tänkte, och det gjorde jag också. Jag är verkligen en hönsmamma, och värst är jag när det kommer till vatten. Men han gick lydigt mot bryggan, medan jag och min yngsta långsamt vadade ut i vattnet. Jag tittade upp mot himlen, där mörka moln redan tornat upp sig, men som det var nu fick det bara allt att gnistra i ett ännu vackrare ljus.

Än fanns det tid att njuta av badet. Och det gjorde jag. Tittade på solen som reflekterades i vattnet, och inte blev det för kallt när jag blev nedskvätt:) Det var en riktigt varm dag, så där kvavt som det kan bli när åskan är på väg. Vi doppade oss, min yngsta flöt runt i sin enorma rosa ring, prydd med stora hallon. Jag tänkte på kaffet jag skulle dricka på stranden sedan, om jag hann, med fötterna i sanden.

En liten stund senare började det dock bli dags att lämna, vilket inte gick någon förbi. Det var fortfarande hettan som reagerade, men vissa moln såg nästan svarta ut, och ett muller hördes i fjärran. Vi stötte ihop med de andra på den plats där vi lämnat våra saker. Kaffet får jag dricka hemma, tänkte jag.

”Det hände något jättehemskt därute, mamma”, sa min äldsta dotter. Jag tittade upp från strandbagen där jag försökte hitta min T-shirt, och först då såg jag att det var något med resten av familjen. Nu började alla att berätta samtidigt, men eftersom min man varit med om hela förloppet och var mest samlad, är det hans berättelse jag återger här:

Han hade stått på bryggan ett tag och haft uppsikt, precis som han lovat mig. Men så fick han lust att hoppa i på andra sidan, det skulle vara skönt med några simtag i fred.

Dock kollade han barnen en sista gång, och upptäckte då att vår yngste son, vid tillfället 13 år, omväxlande var ovanför vattenytan, och omväxlande under. Det fanns ett litet huvud precis i närheten, som också dök upp ibland för att sedan försvinna. Hans spontana tanke var att det var en klasskompis som skämtade, men det här var absolut inte okej, och han skulle precis ropa åt killen att sluta, då det lilla huvudet återigen dök upp ovanför ytan, och skrek ”Hjälp”.

Min man reagerade blixtsnabbt, och var med några snabba simtag framme hos dem. Han fick upp dem ovanför vattenytan, båda var bleka och kippade efter andan. Sedan försökte han förmå den mindre pojken att släppa vår son, och ta tag i honom istället, men det tog ett tag, eftersom pojken hade sådan panik att han knappt var kontaktbar. När han äntligen lyckats koncentrerade han sig på pojken, som nu klamrade sig fast vid honom med hela sin kraft. Min man är stark och vältränad, men erkände i efterhand att det var svårt, till och med för honom, att få pojken till bryggan, där hans mamma väntade. Mamman tackade, pojken fick inte ur sig ett ord utan var matt och blek. Min familj uppskattade att han var ungefär sju år gammal.

”De sitter fortfarande kvar där”, sa min äldsta dotter och pekade mot bryggan, där två personer satt tätt intill varandra.

De första regndropparna slog mot taket när vi precis kommit in i bilen, sedan dundrade det loss. På väg hem satt vi tysta. Hela vägen, allihop, vilket är ovanligt för oss.

Vad hade då hänt? Min son hade simmat runt lite planlöst när han hörde ”hjälp, jag bottnar inte här”. Han hade fått syn på pojken, simmat dit, och sagt ”Ta tag i mig, jag hjälper dig”. Och sedan drogs han alltså ner under vattnet, och på några sekunder var en kamp på, inte mindre än liv och död, igång.

Personer som håller på att drunkna drabbas naturligtvis av panik, och det är vanligt att de gör just som pojken gjorde; oavsiktligt drar med sig sin räddare ner. Min son kunde inte frigöra sig från honom, inte heller få med båda upp mer än några sekunder. De sekunderna använde pojken till att ropa på hjälp, och som tur var uppmärksammade min man det.

Jag vill inte tänka på hur det annars kunde ha gått. Mamman då? Hennes historia kommer vi aldrig få. Hon sa inget annat än tack, vilket säkerligen berodde på chock. Förmodligen kände de inte till detta badställe sedan innan, hur det som sagt, blir grunt och djupt om vartannat. Kanske uppfattade hon inte ens att situationen blivit farlig förrän hennes barn var uppe på bryggan. Drunkning sker snabbt och tyst. Det räcker med att vi inte är uppmärksamma i någon minut, om vi har otur. Sedan kan allt vara förändrat, för alltid.

Det tog ett tag för oss att smälta det. Och det tog dagar för mig att komma ihåg bönen jag bett dagen innan det hände. Kan tillägga att jag aldrig, varken förr eller senare, bett just den bönen.

”Käre gode Gud och änglar, låt inget barn drunkna den här helgen”.

Jag tackar för att ni läste, och avslutar inlägget med uppmaningen att vara försiktig, och aldrig slarva med uppsikten vid badet. Samt tala om för era barn och andra, att man aldrig ska försöka rädda någon som håller på att drunkna ensam, utan kalla på hjälp. Det gjorde inte min son, inte min man heller. Varför? För att i stunden handlar man instinktivt. Därför är det så viktigt att prata om faror som kan uppstå, återkommande. Och innan det händer. Det kan rädda liv. KRAM på er!

Sitter i trädgården med gräs under fötterna och klarblå himmel (nåja, nästan) ovanför mig. Tittar emellanåt på kaninerna som ligger/äter gräs/dricker, beroende på vem av dem jag iakttar.

Igår åkte jag och yngsta och hämtade vår sjunde kanin, Elsa, numera fru till vår hane Mumrik som varit ledsen sen Vitnos gick bort i december. Men förhoppningsvis är han nu gladare, det kan jag nästan lova att han är med tanke på hur mycket han tvättat Elsa sista dygnet😍

Kan det bli bättre? kanske han tänker nu.

Så tänker i alla fall jag. Tre kompisar har bakat kladdkaka som vi snart ska äta, från övervåningen hörs tjoanden och skratt från andra vänner. Idel solsken i dag, alltså🙏

En av fördelarna med att ha det väldigt tufft är att man blir bra på att njuta av de små, goda stunderna. I ett inlägg på Instagram läste jag att NPF-föräldrar ofta blir experter på just det. Fem minuter ensam med en kopp kaffe, en måltid utan bråk, ett barn som går till skolan på morgonen. Sådant som är självklart för vissa är helt underbart för någon annan.

Jag har lidit av mycket psykisk ohälsa genom livet, men haft en ganska snäll kropp och det är jag tacksam över. Och att vi länge haft det jobbigt hemma gör att såna här dagar, med vänner på besök och solsken, känns som paradiset.

Något annat jag är väldigt glad över är att jag är certifierad Emotion Code@ Practitioner!

The Emotion Code®️ är en form av energihealing som grundades i USA på 90-talet, och arbetar med att frigöra instängda känslor via det undermedvetna. Jag vet att jag lovat att detta inte ska bli någon reklamportal för mitt andliga arbete, men jag kan inte låta bli att nämna att i dagens blogginlägg på min andliga hemsida (som du hittar länken till nedan) skriver jag om att The Emotion Code®️ med största sannolikhet har påverkat vårt familjeliv – till det bättre🙏Du kan ta del av det här🔽

Hem

På min hemsida kan du naturligtvis även ta reda på hur en session går till, vad det kostar och hur du bokar under fliken ”The Emotion Code®️- tjänst och pris” i menyn. Och under fliken ”Tjänster och Priser” hittar du övriga tjänster jag har. (Jag är ganska fullbokad, men inom ca tio dagar kan jag ge dig en tid som det ser ut nu).

Vad The Emotion Code®️ kan hjälpa mot? Stress, oro, värk i kroppen, och mycket mer! In och läs, om du vill.

Oavsett hur du gör önskar jag dig en trevlig kväll eller dag beroende på när du läser detta, och avslutar med lite bilder på några av våra kaniner. Har de fått vara försökskaniner för The Emotion Code®️? Oh yes, big time😅

De senaste dagarna har varit så fina. Efter att ha känt sig ensam förra veckan vände det plötsligt och yngsta har lekt och lekt, med vänner🙏

Skönt att det kan svänga så, (även om det är mindre roligt när det är åt andra hållet). Och i fredags kom ett litet gäng nästan vuxna tjejer hit och sov över. Spred skratt, charader och canvasdukar lite varstans☺️

Och solen, allt lyser i solen.

Det gröna på träden och grannens nytvättade bil. Man blir som en ny människa! Eller som en ny kanin… Vi har sökt och hittat en ny fru åt vår deppige Mumrik, men innan hon ens hunnit anlända verkar han gladare.

Han, som innan inte ville gå ut, har nu t.o.m. grävt sig ett hål – så att han kan komma ut ur buren själv.

Inte helt lyckat dock, maken som måste åtgärda det hela suckar, och jag sa åt yngsta att vi kanske inte behövde hämta frun Elsa nu när han blivit så pigg. Trots allt har vi ju sex kaniner. Men det blev protester förstås, yngsta längtar efter henne.

Det enda som stör mig just i detta ögonblick är min värkande högerarm. Därför blir detta inlägg inte längre än så här. Tack till dig som läste, kram på dig!

Vid sju i morse hade jag världens energi. Gjorde frukost till alla, och började sedan sortera vår förfärliga hög med papper, tidningar och gamla räkningar, den hög som numera har en egen stol till sitt förfogande. Men icke efter min rensning!

Sedan fortsatte jag av bara farten. Bar ner krukor och annat som inte används dagligen till källaren. Och äntligen den sista julstjärnan, tillsammans med påskpyntet. In i garderoben med eländet!

Och Svinto i diskhon och vatten till törstiga växter.

Jag kunde nog ha hållit på hela dagen om det inte var för all healing jag också skulle göra.

Healing ger, för att även jag tar emot energi. Efteråt kan man känna sig aningen euforisk eller lätt speedad. Men det tar också energi, så framåt kvällen blev jag jättetrött. Så där trött som man kan bli om man gjort många varierande saker under dagen.

Och så där trött som man kan bli när yngsta kommer hem och känner sig ensam. Att gå på mellanstadiet i en väldigt liten by är inte alltid så lätt, tyvärr…Lite matt blev jag också när jag frågade äldste sonen hur det gått på bilskolan en gång och han tyckte att jag var tjatig.

Och för all del, när sjuttonåringen frågade om kompisarna fick sova här istället på fredag, för någons pappa var sjuk. Kul såklart, det är bara det där med städningen…

Men, nu är det kväll och jag behöver inte bekymra mig om just det. Fast jag tänker be en liten vänskapsbön för yngsta🙏

Samt tacka dig som läste förstås, och önska dig en trevlig kväll eller dag eller vad det nu är när just du tittar in. Kram❤️

Min hemsida hittar du till här🔽

http://healingnaradig.com/

I torsdags åkte vi, jag och yngsta. Hon har väntat och längtat i flera veckor, på barns vis. Men även jag. Så när vi klev på tåget mot Stockholm var vi glada, en glädje som inte sänktes nämnvärt av det faktum att tåget inte ens startade innan det meddelades att det var förseningar.

Vad gjorde det liksom? Vi var ju på väg, mot kusinerna! Och vi hade god matsäck.

Men blonmor i tågfönstren hade vi förstås inte, bilden ovan är tagen i Bagis, där vi bodde fram till i dag.

– Fast mamma, vi bor faktiskt inte här, sa yngsta när vi stegade i väg mot tunnelbanan fredag förmiddag, för att shoppa lite i huvudstaden.

– Jo, sa jag, just nu gör vi det.

Hon hade sparat pengar en månad, och var väldigt belåten när vi åkte mot Bagarmossen igen efter några timmar. Det var jag med, även om jag inte är någon shoppingfantast. Men en liten termos hittade jag till mig, och presenter till barnen.

Brorsan är väldigt vass på matlagning, och serverade dessutom limoncello till den godaste pizza jag någonsin ätit.

Minsta kusinen var en hejare på spel, trots en jätteelak förkylning som slog till.

Och min yngsta är väldigt bra på otäcka spökhistorier visade det sig. Alla önskade att kvällen aldrig skulle ta slut, och det gjorde den nästan inte heller.

I dag när vi kikade ut på gården var ett av borden fyllt av ballonger, det var kalas på gång. Minsta kusinen mådde bättre till allas lättnad, men sorgligt var det att säga hejdå förstås…

Det är ljuvt att åka bort, och bitterljuvt att packa väskorna och åka hem, särskilt när semestern varit kort. Men slutet gott, allt gott.