Författare: Louise Baumgärtner

Det är vi väl alla lite till mans. I våra egna världar, alltså. Men ibland är det extra tydligt, som denna kväll. Min yngsta spelar ett spel hon inte vill sluta med, på mobilen.

Jag ligger i sängen mittemot och bloggar. Äldsta dottern lyssnar gissningsvis på True Crimes uppe hos sig, och vägg i vägg med henne spelar en av sönerna dataspel med kusinen i Italien. Den andre sonen kom nyss in från en kvällspromenad, nöjd med sin nya lurar. Mycket längre än så blir inte detta inlägg, snart är det dags att släcka. Men jag kan visa en gullig bild från kaninvärlden:

Samt avslöja att jag tagit ett beslut angående mitt skrivande. Berättar mer om det en annan dag.

Nu säger jag God natt härifrån, eller Kram på dig! beroende på när du läser🤗Så hoppas jag att du har det så bra som det bara går, i din alldeles egna värld💛✨

När jag som utmattad drabbats av en större utmaning sker detsamma; Just då, i stridens hetta, blir jag väldigt pigg. Tröttheten blåser tillfälligt bort, så att jag kan ta hand om problemen. Vilket ju på ett sätt är tur, eftersom dessa utmaningar ofta tar sin tid i anspråk. Plötsligt kan jag hoppa över att sova på dagen, och orkar mer. Är extra skärpt, och vaken.

Men sedan, då det lugnar sig…Blir jag bortom trött.

Det var förstås mysigt att bo på hotell i helgen, men jag fick tillbringa största delen av tiden i sängen. Sanningen var att jag kunde knappt äta på kvällen. Fick bara i mig svampsoppa med salt bröd. Ett glas vin fanns inte på kartan. Och för två dagar sedan tillstötte ett annat obehagligt utmattningssymptom. Det känns som om pulsen och hjärtat rusar inuti. Minst sagt stressande…

Så nu måste jag ta det väldigt l-u-g-n-t. Jag och min yngsta, som tack och lov har tillfrisknat från vattkoppor, har tittat mycket på animerat, vilket jag finner väldigt avkopplande. Och i morse unnade jag mig en stund i skrivskrubben. Ljuvligt🙏✍️

Nu väntar kaninerna på mat, efter det blir det lunch för mig. Och så sängen, i minst några timmar. Jag hoppas att du är piggare än jag. Och tack för att du läste❤️

Efter två tunga inlägg där jag skrivit om vårt familjeliv, tänkte jag dela med mig av några knep för att stå ut i jobbiga tider. Håll till godo😅

Precis, så det kunde vara värre. När det är tufft läser jag mer feelbad och mörka thrillers än annars. Påhittade historier, så jag med gott samvete kan grotta ner mig i andras elände.

Gör det i mitt eget space, med rymdlampan på. Och inte alltid ensam, ändå…

Tittar på komedier, som Leif och Billy. Det kunde vara mer out of control, liksom😂

Bloggstatistiken går spikrakt uppåt, när allt annat pekar neråt. Lite uppmuntrande är det faktiskt😉

Men att inte bara skriva, utan prata med andra. Min erfarenhet är att man ofta möts av mer igenkänning och förståelse än man trodde❤️❤️‍🩹Det är som balsam för själen, och ett sårigt hjärta.

Måste ut på promenad nu, även det ett tips som är guld värt. Tack för att du läste, jag önskar dig en riktigt skön söndag, full av kärlek🤗Och glöm inte bort att vara snäll mot dig själv.

Vad är det här för bild?

Förutom att jag har lekt med den på Instagram, är det ett ovanligt bra och glatt foto på mig. Såklart, eftersom den är tagen av en av mina fina vänner, Linda Gredåker, som även är fotograf.

Men vad är det här då?

Det är från ett mail jag fick häromdagen. Skönt att man kan bli hjälte bara av att boka hotell, och sova👌🏻Precis vad jag behöver. I skrivande stund är nämligen jag och ett av barnen på väg till Göteborg. Och vi ska inte åka hem förrän imorgon😊 Hejdå smutstvätten, hej då badrumsgolvet som jag fortfarande inte orkat städa👋

De sista inläggen har speglat livet som varit ganska tungt ett tag. Tråkiga saker har hänt, som dragit med sig tårar, och bråk. Vissa ord önskar jag att jag aldrig fått höra, andra önskar jag att jag inte sagt. Det gör så ont att ha barn när det ibland inte alls blir som man vill, hoppas, och önskar. Utan tvärtom. Och det svåra med tipsen som låter, förlåt, som är så bra, i handböcker och på föreläsningar, är att de är allra svårast att använda när man behöver dem som mest. Ibland är man bara handfallen, sårig och dödstrött. ..

Men idag! Vi tänker äta god lunch och prata😍😍Gå i affärer vi tycker om. Checka in, och slänga oss i en skön säng. Som vi inte lämnar förrän det är dags för mat igen. Kanske uppdaterar jag senare, kanske inte. Önskar dig som läser en fin fredag. Och TACK för alla varma och kloka kommentarer, både här, på Facebook och Insta🙏❤️Betyder så mycket. Kram!

Ibland blir jag tokig. På min familj, och på mig själv. Allt blir för mycket. Och då tänker jag att vi är värsta problemfamiljen. För det första är vi sex stycken. En del kaos, konflikter, och ont om tid, blir det bara av det.

Så har vi bokstavsdiagnoser hemma. Det innebär stora utmaningar, konstiga, rent av absurda situationer som uppstår. Och allt däremellan. Man blir nog aldrig expert på det, även om man går kurser. Barn och ungdomar förändras som bekant ständigt, diagnoser eller inte. Och så tonåren…😅🥺Har jag glömt något? Javisstja, skärmtiderna. Plus alla saker som kan hända (och händer) på nätet…Och maten. Kan tyckas en parantes i sammanhanget, men nej, det är det inte. När någon vill äta hela tiden, och en annan borde äta lite mer. Jobbigt.

Precis som jag skrev i förra inlägget kan man inte räkna med att allt ska knalla på för jämnan med en stor familj. Jag skriver inte för att klaga, utan för att jag vill dela med mig, I dagens samhälle (nu känner jag mig lastgammal här, i verkligheten är jag 48 år (och lastgammal enligt vissa) är vi väldigt många barn och föräldrar som kämpar med svårigheter.

Jag försöker göra mitt bästa, trots utmattning och ångest. Lyckas långtifrån alltid. Behöver lugnande för att få sova. Tappar tålamodet, blir arg och gormar. Går undan andra gånger för att jag inte orkar med ännu ett bråk. En gång rymde jag till och med hemifrån, trots att mammor inte ska göra det. Men i sanningens namn blev det ganska trevligt, för jag bodde på hotell och hade med mitt ständigt försummade manus.

Och barnen? Ja, men de är så jobbiga, nästan jämt. Såklart. De är barn, några är tonåringar. Och de är världens bästa, samtidigt. Godhjärtade fighters, som ger så mycket glädje och kärlek. Och det är väl just så det är med familjer, normala eller inte. Kanske är vi i själva verket en hyfsat vanlig familj? Eller nej, kanske inte…Men möjligtvis inte heller riktigt så onormala som jag tror.

Hur som helst, TACK för att du läste🙏❤️Få gärna vanan att kika in. Du som redan har den vanan, du ska veta att det betyder mycket för mig, oavsett om du kommenterar eller inte. Bloggandet är helt enkelt en välbehövlig ventil utåt. Ytterligare en källa till kraft, i vardagskaoset. Kram🤗

Lagom till Halloween rullar det sista vi behöver in över oss: En rejäl utmaning. Som för med sig ännu mer att göra, av den jobbiga sort jag egentligen inte orkar med.

Vad ska jag säga? Möjligtvis detta: Om man skaffar fyra barn på sju år, kan man nog inte räkna med att det ska knalla på för jämnan. Och det gör jag inte heller. Men det tar inte bort att man ändå aldrig är riktigt beredd när det händer något. Samt att det gör ont. Jag pendlar mellan att känna mig förtvivlad, besviken, arg, frustrerad, uppgiven och orolig. Tyvärr kan jag inte skriva mer öppet än så här.

Så varför skriver jag då? För att några av er kanske undrar varför jag inte bloggat på ett tag. Och för att jag vet att jag, att vi, verkligen inte är ensamma om att ha det svårt. Så det blir ett sätt att dela, även om jag inte kan dela så mycket. Detta kan jag dock berätta; I samma veva blev vår yngsta sjuk, och behövde antibiotika. Sedan fick hon vattkoppor. Och efter det blev jag förkyld😳

Vi är många som kämpar, på olika sätt, med olika saker. Och på något förunderligt vis blir det lite lättare av att veta det. Förmodligen också för att det är enklare att se att det kommer ordna sig för andra (oftast), och då kan vi ta med den insikten till vårt eget elände❤️Så heja oss alla🤗KRAM

Äntligen har den kommit och gör sovrummet ännu mysigare🙏✨

Och helgen har bjudit på mycket uppehåll, så jag har kunnat städa hos kaninerna.

Det kändes nästan som om de hjälpte till☺️

I övrigt har jag hängt med mitt manus, och familjen. Samt pratat med flera goda vänner. Ren och skär lycka💓Precis vad jag tror att mina fyrbenta kompisar känner nu, när de springer runt i hagen. Sedan dags för lunch, sova, vakna och åka mot utvecklingssamtal på skolan, därefter förhoppningsvis skoköp.

Fin måndag på er allihop, kram🤗❤️

Jisses, vad trött jag är idag, trots god sömn. Det kanske är det evinnerliga regnandet.

Nåväl, här är jag och min nya hårfärg på promenad häromdagen när det bara regnande lite. Det kom väl en störtskur en stund efter, antar jag.

Surt för kaninerna också som flyttat ut, men vackert får hålla sig i buren när det öser ner.

Sådant jag gläder mig åt; Att antibiotikan häromveckan gjorde mig frisk. Att jag är inne i mitt manus igen! Att jag dricker mina hälsosamma smoothies nästan varje dag. Nästan hela familjen gör det, faktiskt. Och att biblioteken fortfarande lägger fram Skuggvinter ibland🙏😃

I våras försov sig min man till ett digitalt utvecklingssamtal med en av sönerna. Det var jobbigt att sitta och vänta, tysta. För att lätta upp det hela, får man förmoda, frågade läraren vad mamma och pappa jobbade med.

– Mamma städar och skriver böcker.

– Jaha, sa läraren med ett plötsligt intresse i rösten. Och vad skriver mamma om?

– Mest om mördare och sånt, svarade sonen. Efter det blev tystnaden ännu mer tryckande😅

Tack till dig som läste, och ta hand om dig🤗Och när vädret är uselt ute, försök att låta din inte sol skina🌞Genom snälla ord till DIG❤️

Nedan, efter presentationen av mitt pågående manus, (som alltså inte är klart ännu) kommer ett kapitel ur det. I det leker Lina med femåriga dottern Sofia.

Trevlig söndag på er🍁☺️

Presentation av handlingen: Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med man och två små barn, lämnat staden för ett hus på landet medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare, bor kvar i Göteborg där de växte upp. Där bor även brodern Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får Olof ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare varandra men även sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Medan Sofia rörde om i kastrullerna såg Lina sig omkring i rummet. Hon hade gjort allt för att få ha det så här i hennes ålder. En säng med prinsess-himmel, skrivbordet som fortfarande såg nytt ut. Och så dockhörnan, som förutom dockspisen var försedd med det lilla bord hon placerats vid. På golvet låg en lekmatta där dockor trängdes med gosedjur. Tapeterna var milt rosa, och bården gick i guld, prydd med stjärnor.

”Det blir morotssoppa”. Sofia avbröt sig i matlagningen, tog upp en docka från golvet och satte den i barnstolen mittemot Lina. Dockan som var klädd i blå pyjamas och bara hade en tofs, den andra hade Jakob klippt av, stirrade på henne med oseende blå ögon. Lina tyckte att hon var mer skrämmande än söt men det gick inte att säga, Liselotte var favoritdockan.

”Är hon hungrig”? sa Lina.

”Hörde du inte att hon sa det”?

Sofia var tillbaka vid spisen igen, och rösten lät som om hon inte riktigt var där. Hon var väldigt bra på att leka för sig själv, lite för bra kanske. Det var betydligt vanligare att hitta Sofia ensam på förskolan än i lek med andra. Ändå hade hon lyckats hitta en bästis i Göteborg, Hanna. Där kom det dåliga samvetet igen. Lina hade lovat tjejerna när de kramades sista gången och inte ville släppa varandra, att de skulle få leka snart. Den dagen hade ännu inte kommit, hon hade inte ens ringt Hannas mamma för att planera in en träff. Hon tittade mot sin dotter, det frenetiska rörandet i maten, den spensliga ryggen. Flätorna var lika prydliga som de varit i morse, som om hon inte gjort någonting på hela dagen på förskolan.

”Vill du ha lite kaffe”?

”Ja tack, det låter gott. Men ska det inte vänta till efter maten”?

”Nej, varför då? Snövit och Karl-Oskar dricker det alltid innan”. Sofia ställde ner en gul plastbricka framför henne med en lika gul kopp på. 

”Tack så mycket! Vilka är Snövit och Karl-Oskar då”?

”Det är två kaniner som kommer på besök alldeles strax”. Sofias min var så högtidlig när hon hällde upp det osynliga kaffet att Lina fick hålla tillbaka ett leende.

”Vad duktig du är på att komma på namn”. Nu började Lina komma in i leken, trivas lika bra som hon såg att Sofia gjorde. Hon lyssnade mot Jakobs rum men hörde ingenting. Han hade inte sovit så länge, och kunde gott vila en stund till.

”Det är inte jag som har kommit på namnen. Natalias kaniner heter så”.

Sofia var tydligen klar med middagen för hon lyfte grytan från spisen och satte den på bordet.

”Är det riktiga kaniner eller låtsaskaniner”?

– Det är klart att Natalia har riktiga kaniner, sa Sofia medan hon serverade soppan. Så, nu kan ni äta. Hon rättade till dockan som hamnat lite på sned i barnstolen innan hon satte sig själv. Lina tog några skedar av den inbillade soppan medan hon funderade på hur hon skulle komma in på ämnet.

”Brukar du och Natalia leka ibland? När du är på förskolan”?

”Nej, aldrig”.

Svaret kom direkt. För snabbt, tänkte Lina. Hon ville fråga om det fanns några andra Sofia lekte med, men hejdade sig.

”Finns det någon av tjejerna som du skulle vilja bjuda hem”?

Sofia tittade inte upp men rynkade pannan som Lina visste att hon gjorde när hon koncentrerade sig.

”Jag tror inte att någon vill leka med mig”, sa hon och förde en plastsked till Liselottes mun.

”Vad menar du”?

”De andra tycker att jag är konstig. I alla fall tycker Natalia det”. Nu hade tydligen Liselotte ätit upp, och blev, ganska bryskt, tyckte Lina, torkad runt munnen.

”Men det kan ju vara för att hon och de andra tjejerna inte lärt känna dig än. Vi skulle kunna bjuda hem någon snart, redan i veckan”.

Hon försökte sig på ett uppmuntrande leende, men anade att det mest såg tillgjort ut. Vem av flickorna på förskolan var Natalia? En bild av en söt mörkhårig flicka fladdrade förbi, hon visste inte om det stämde. En ledare? En sådan som hon själv varit. Hon försökte mota bort skuldkänslorna som kom. Hon kunde inte hjälpa att hon varit så populär under uppväxten att alla ville vara med henne.

”Men nu leker ju du med mig. Det tycker jag är jätteroligt, mamma”. Sofia tittade upp med ett så stort leende, att det värkte till i Lina. Och nu är det dags att lägga dig! Sofia tog dockan, lade henne i docksängen, och stoppade snabbt om henne. Nu ska du inte bråka, sa hon, för det orkar inte mamma.

Jäkla dåliga samvete, tänkte Lina men bestämde sig för att inte försvinna i det. Nu skulle hon koncentrera sig på att ro det här projektet i hamn.

”Det skulle väl vara roligt att visa upp Liselotte, som du tycker så mycket om, för någon av kompisarna”, försökte hon igen. Det kan bli lite ensamt att leka själv så ofta.

”Men jag är inte alltid själv”, sa Sofia. Hon hade gått bort till köket igen och börjat diska. Tallrikar och grytor åkte ner i diskhon, och sedan upp med en väldig fart. Dockvrån började kännas som en mini-variant av köket en trappa ner, vilket väl var meningen. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad eller varnad av det.

”För ibland är det någon här. Sofia stod kvar med ryggen mot henne, ändå var Lina säker på att något i hennes hållning ändrades. Ett stråk av kyla ilade plötsligt längs ryggraden.

”Vad sa du”?

”Jag tror att det är en riktig person. Men det kan vara en skugga också”. Sofia var fortfarande snabb i rörelserna men hade fått en drömsk ton. Linas hjärta, som nyss börjat bulta snabbare, lugnade ner sig igen. Sofia var alltså kvar i leken fortfarande.

”Men ibland vet man aldrig, för jag har flera låtsaskompisar. Och dom bor här, i mitt rum”. Sofia vände sig mot henne. Lina lovade sig själv att försöka få med en liten kompis hem snart. Fantisera om låtsasvänner var en sak, skuggor en annan.

”Hörde du vad jag sa, mamma”?

”Nej, förlåt hjärtat. Vad sa du”?

”Jag sa att mina vänner är här med mig. Men skuggan står mest utanför och tittar in”.

”Vänta lite, gumman, vad säger du nu”? Lina hörde sin egen röst darra till.

”Ja, alltså härute”. Sofia gick fram till fönstret och pekade. Hon log, men Lina tyckte att det fanns ängslan i det, som om hon var rädd att hon sagt något fel. Hon gick fram till henne, och tittade ut. Inte mycket av trädgården syntes här uppifrån, man hade mest utsikt över den lilla ängen utanför staketet. Sedan tog skogen vid.

Mina vänner! Här kan ni skåda resultatet av min nya hårfärg Chocolate Mystery

Tyvärr missade jag att min hårlängd krävde två förpackningar, jag köpte bara en, så håret ser lite olika ut i olika belysningar

– Det ser gammalt ut längst ner, upplyste dottern mig. Ja, det gör det nog, om en försiktig nyans av lila med inslag av grått ger ett sådant intryck. Få se om jag köper en omgång till, eller börjar kalla mig 🧙‍♀️häxa. Hehe 😉

I helgen lägger jag ut ett stycke ur Vårmörker här på bloggen. Men nu; Trevlig fredag på dig🍁🤗Och var snäll, både mot dig själv och andra❤️För det behöver vi alla!