Författare: Louise Baumgärtner

Lite jobbigt att maken och jag inleder helgen med att vara jättetrötta, för saker finns att göra.

Men goda förklaringar till tröttheten finns absolut. Som det stora mötet på skolan igår, där förkyld rektor och flera andra instanser närvarade via länk. Vi är så tacksamma för att mötet gick bra, men med resa fram och tillbaka tog det en hel arbetsdag, samt mycket energi. Men det var viktigt, mycket viktigare än det som halkat efter, (men som nu måste tas itu med); Julklappar, det börjar bli aningens panik där😬Likadant med kaninburarna, snö, tö och regn har gjort att städningen där behöver hög prioritet.

Belysningen i buskarna utanför ytterdörren strejkar. Måhända inte akut, men jag tycker det är irriterande när vi, efter tio år i hus, äntligen investerade i lite julmys. Granen har vi dock fått in i stugan, även om den inte är klädd än.

Förra årets gran, och familjen som klädde den. Största mirakler var att jag fick med alla på bild.😇Min egen blessing ligger dels i att jag inte brukar stressa ihjäl mig inför jul. Jag är tidsrealist, och bra på att planera. Nöjd med om det är lagom fint hemma och barnen är friska. Vilken tur sedan att jag inte tänker att allt måste vara bra, för att jag ska vara glad när julen nalkas. För då hade jag nog inte varit glad någon jul…Jag tänker så här istället: Alla som klädde granen förra året, finns kvar även i år. Och inte har vi behövt mista någon i Covid eller något annat heller. Det hör ju ändå till livets största, eller hur?

KRAM på dig, vem du än är som läser🤗❤️Så önskar jag dig en fin helg, där du är snäll mot andra, men inte glömmer dig själv💖

Igår gjorde jag något av det bästa man kan göra när något jobbigt hänt. Jag träffade en vän.

Öste ur mig allt över en kopp kaffe och en ganska torr ostfralla. Det gjorde inget, jag hade ändå ingen aptit. Min dotter däremot, som satt i andra änden av caféet och lyssnade på en podd om tidernas värsta seriemördare, njöt av en mastig Oreo-chokladkaka med marshmallows och grädde. Alla har vi våra vägar till återhämtning😅Och det viktigaste är att vi hittar vilka det är, eller hur?

Sedan får man nog lägga till: Sådan dotter, sådan mor. För jag tycker ju om att skriva otäcka böcker. Och är väldigt glad över att jag åter, äntligen är inne i mitt manus igen!

Nu är det dock kväll, och inte dags att skriva utan läsa.

Varför tycker vi om att krypa ner i sängen med en skrämmande bok, eller sitta i soffan, äta chips och kolla på mordserier på TV? Vad säger det om oss? En psykolog sa att det var vårt sätt att utforska, och försöka förstå mörkret i oss själva och andra, i ett tryggt sammanhang. Det låter förståeligt, rentav sympatiskt. För även om vi försöker stoppa huvudet i sanden, kommer det svåra, det jobbiga och det onda i perioder på besök i våra liv. Så vi gör allra bäst i att hitta strategier för att handskas med det. Och varför inte då goda sådana?

Igår gjorde jag något av det bästa man kan göra när något jobbigt hänt. Jag träffade en vän.

Öste ur mig allt över en kopp kaffe och en ganska torr ostfralla. Det gjorde inget, jag hade ändå ingen aptit. Min dotter däremot, som satt i andra änden av caféet och lyssnade på en podd om tidernas värsta seriemördare, njöt av en mastig Oreo-chokladkaka med marshmallows och grädde. Alla har vi våra vägar till återhämtning😅Och det viktigaste är att vi hittar vilka det är, eller hur?

Sedan får man nog lägga till: Sådan dotter, sådan mor. För jag tycker ju om att skriva otäcka böcker. Och är väldigt glad över att jag åter, äntligen är inne i mitt manus igen!

Nu är det dock kväll, och inte dags att skriva utan läsa.

Varför tycker vi om att krypa ner i sängen med en skrämmande bok, eller sitta i soffan, äta chips och kolla på mordserier på TV? Vad säger det om oss? En psykolog sa att det var vårt sätt att utforska, och försöka förstå mörkret i oss själva och andra, i ett tryggt sammanhang. Det låter förståeligt, rentav sympatiskt. För även om vi försöker stoppa huvudet i sanden, kommer det svåra, det jobbiga och det onda i perioder på besök i våra liv. Så vi gör allra bäst i att hitta strategier för att handskas med det. Och varför inte då goda sådana?

Så hände det en jobbig sak i veckan igen. En som gjorde ont och och upprörde, ända in i själen. Och chockade. Jag och mitt berörda barn tog bilen och körde runt ett bra tag den kvällen. Pratade, och lyssnade på bra musik. Och avslutade med en skräckfyll podd, vilket gjorde att vår tillvaro kändes lite tryggare, och säkrare. Den hade övernaturliga inslag, så vi gottade oss i alla fall inte i andras elände😱

Däremot höll jag på att drunkna i egna känslor dagen efter, på jobbet. Psykisk smärta gör fysiskt ont ibland, och aldrig är man mer hudlös än när det handlar om barnen. Jag tror att alla mammor och pappor som fungerar normalt kan skriva under på att föräldraskapet sällan är bekvämt. Lyckliga stunder, och det största man har i livet, absolut❤️Men stress, frustration, ovälkomna känslor och händelser, och oro är också ständiga inslag. Och bara några få exempel. Hur som helst gick jag på jobbet och var verkligen ledsen.

Så fick jag ett meddelande på Messenger. Det handlade inte alls om det, men jag blev så glad att min sinnesstämning genast skiftade. Sådant är också livet, och jag tackar den osynliga, översinnliga värld jag har all tillit till, för att just det meddelandet kom precis när jag behövde det som bäst🙏

Nu är det lördag förmiddag, och julmarknad väntar i byn för den som är taggad. I vår familj är det än så länge vår yngsta. Själv ska jag, efter att ha klarat av dagens skrivpass. ägna mig åt andra julförberedande aktiviteter. Samt städa hos kaninerna. Jag tackar dig som läste och önskar dig en riktigt fin lördag🌟En där du gärna slösar med leenden, värme och hjärtan både till dig själv och andra❤️🥰Och glöm inte att det kan vara den du minst anar som bäst behöver det. Vi tror ofta att vi vet mer om andra än vi gör.

Är det en dag jag ska till jobbet ringer väckarklockan ca 05.15. Sätter på kaffet, tvättar av mig och sminkar mig.

Sedan ägnas en timme åt att göra frukost till mig, och barnen, väcka och få upp dem som behöver den hjälpen, samt lite annat. Kaninerna får man inte heller glömma❤️

06.30 bär det iväg till jobbet, igår skjutsade jag äldste sonen till trafikskolan på vägen.

Jag tycker om att jobba som lokalvårdare, även när det inte är rast😊Jag brukar ventilera vardagsproblem och roligheter med mig själv, tänka på mitt manus och lyssna på poddar. Eftersom jag jobbar deltid är jag oftast ensam när jag kommer hem, förutom min sovande make då😴Och efter lunch kryper även jag till sängs för att vila.

Sen hux flux är det eftermiddag. Minstingen kommer hem, nuförtiden ofta bara för att vända i dörren och gå till en kompis.

Då kan jag ta med kaffet upp till skrivskrubben. Dock är det lika vanligt att jag får vakna till i bilen, då något av barnen behöver hämtning i samhället. Det gäller särskilt min äldsta dotter, där bussarna inte alls passar med skoltiderna. Eftersom det ofta är fråga om timmar att vänta, tycker jag inte att det är rimligt. Men efter att jag satt mitt nya skrivmål, ser jag nu ändå till att det blir tid för mitt manus.

Eftermiddagen och kvällen går alltför fort. En promenad vill jag gärna gå, och rasta kaninerna.

Kvarstår tvätt, mat, plock och umgänge i mer eller mindre trevliga former. Läxläsning, mysstunder eller konflikter. Ibland bara några meningar med något av barnen, vilket jag aldrig gillar men får acceptera, med tre tonåringar i huset. Men ofta även långa stunder, åtminstone med någon av dem😍Sedan, vilket också är nu:

Läggdags, läsdags och sovdags🙏✨Så nu tackar jag dig som läste🤗Ta hand om dig

Visst finns det alltid sådant som inte blir gjort i tid. Som den här studsmattan till exempel, den borde ha tagits ner innan snön kom. Visst.

Men, så finns det saker som blir gjort också☺️Som mitt skrivande. För två veckor sedan gjorde jag ett skrivschema, och det har jag hållit. Resultat? Mot 4 1/2 sidor de två veckorna innan målet sattes, mot 14 skrivna sidor med mål💪Kanske inget att skryta med jämfört med en etablerad författare, men mycket för att vara jag. Längre än så blir inte detta inlägg för jag skriver ute, utan vantar, medan jag rastar kaninerna. Nedan bild från förmiddagens promenad.

Hoppas du har en fin andra advent❤️❄️

Vadå, tänker du säkert om rubriken. Och då kan jag berätta att jag ett litet tag har tänkt skriva tre ”Hur går det”? om ämnen jag skrivit om innan, men inte följt upp på ett tag. Men eftersom jag skrev om snön i förra inlägget, tar jag med även det. Därav tre korta blir fyra.

Jo, men jisses vad mycket snö vi har. Så vinterfint i vår lilla by❄️

Hur går det med…mitt nya hälsosamma liv? I september eller om det möjligtvis var oktober skrev jag att jag köpt tabletter i hälsokost -affären, och skulle dricka nyttig smoothie varje dag. Och tabletterna glömmer jag inte, men det händer att vi inte orkar göra smoothie. Men vi har fått in vanan nästan varje dag, min yngsta och jag. Och det är gott nog.

Den regelbundne bloggläsaren minns nog att jag pausade skrivandet på Vårmörker från maj till september för att ägna mig åt slutspurten på min utbildning till healingterapeut. Jag hintade även om att bloggen kanske skulle få en delvis ny inriktning framöver. I september fick jag mitt diplom, och sedan blev det tyst. Så, vad hände?! En hemsida om det lär dröja, jag är precis i början…Men jag fortsätter allra ödmjukast att träna, både i grupp och nu senast på en skeptiker. Det sistnämnda hade förmodligen inte skett, om inte skeptikern oväntat hamnat på sjukhus, och kommit hem med värk och smärta. Efter några veckor sa hen till min vän; ”Om Louise har jättemycket tid över, får hon gärna skicka lite healing”. Det har jag gjort, med resultat, som att t ex slippa ta värktabletter varje dag! Jag och skeptikern är nog lika förvånade, jag tycker det är otroligt varje gång det tycks funka😯Dessutom med sidoeffekten att jag en morgon vaknade med hotande nackspärr. Och det händer inte mig. Jag tillhör inte heller den skara som ens har ont i nacken, för att jag legat fel. Samma morgon som jag går upp och har ont, vaknar skeptikern helt smärtfri för första gången på länge! Jag tror att de flesta, troende eller inte nog håller med om att det är en aning märkligt…

Sist men inte minst; min älskade lässtund på kvällen😍Har inte visat upp några böcker på ett tag. Well, just nu är det denna som gäller:

Nu är det dags att jobba vidare. Tack till dig som läste, och trevlig helg🤗⛄️❤️

Bilden ovan togs i söndags kväll, då den första snön kommit under natten. Då hade mitt humör långsamt börjat stiga efter att fina kommentarer och hjärtan nått mig via olika kanaler, efter dagens deppiga inlägg ”Ensam och misslyckad”. Varmaste TACK, alla❤️

Och den här bilden togs för en dryg timme sedan på jobbet. Att vakna till en snöig värld överraskade mig, som kastade mig i säng i går kväll, utan att vare sig kolla nyheter eller väderrapport.

– Vi får se om du hinner med bussen, annars får du ta den som kommer en kvart efter, sa jag till äldsta dottern när jag långsamt körde mot samhället idag, och allt jag såg var…snö. Och andra bilar som körde sakta. Jag talade för döva öron, förstås. Hon hade som vanligt lurarna på sig och lyssnade på musik, medan hon oavbrutet gäspade. Äldste sonen kom tydligen inte iväg alls, messade maken nyss, sen eller inställd buss.

Håhåjaja❄️Men minstingen gläder sig åt kalas ikväll😀Själv hoppas jag på en avkopplande skrivstund i eftermiddag. Avkopplande för mig, inte för min karaktär Lina. En av hennes nyfunna väninnor går en utbildning där hon lär sig att se in i framtiden, och övertalar Lina att få träna på henne. Och det kommer inte båda gott, så mycket kan jag säga😰🔮Nu är det dags att jobba vidare, KRAM och tack till dig som läste. Kör försiktigt, och låt dig inte bli spådd av amatörer😉

Vissa dagar börjar helt enkelt fel, och idag är absolut en av dem…Trots att förutsättningarna borde vara bra. Uppfyllt skrivmål första veckan, du kan läsa om mina ambitioner i förra inlägget om du inte redan gjort det✍️

Första advent, och till råga på allt tillsammans med snö❄️Jag som älskar snö, och min yngsta var inte sen att bjuda våra små kaniner på vit premiär. Men i mig är det alltså svart.

Det började redan i natt, då jag vaknade med ångest. En känsla av ensamhet, för det första. Utmattningen, familjeproblem och även Covid har tyvärr krympt umgängeskretsen rejält. Nu , när jag långsamt verkar vara på väg åt rätt håll igen framstår det i ett klart ljus. Jag är tacksam för de vänner jag har kvar, och saknar dem jag inte förmått ta hand om💔Och så känslan av misslyckande över allt som inte gått som önskat. Med familjen, med skrivandet, med hälsan…Visst är det en tung känsla att bära? Speciellt tillsammans med den ovälkomna tanken ”alla andra”…verkar så harmoniska ihop”…”slåss inte alls med de problemen”… ”skrivit ännu en bok ja, medan jag tragglar med mitt manus”…”ute på tjejkväll”…Kul för dom😢 Jag sjönk till och med så långt denna natt att jag låg och räknade andras likes och följare på Insta. Facebook är ingen idé överhuvudtaget, kom in alldeles för sent. Jag fattar ju att det har med egen aktivitet på sociala medier att göra, och där orkar jag ju inte (heller) speciellt mycket, men kunde inte hejda mig. Sedan somnade jag väl till sist, och vaknade låg förstås. Det enda uppmuntrande jag får ur mig just nu är nog; Om du som läser detta känner igen dig på något sätt: Du är inte ensam💗Och om du är en av dem jag inte orkat ta kontakt med på ett bra tag, så var det aldrig lusten som fattades. KRAM❤️❄️

Och inte molnfri heller. Min debut Skuggvinter tog rejält med tid på sig från tanke till färdig bok. I en intervju med Borås Tidning i augusti 2018 sa jag angående nuvarande manus Vårmörker ”Synopsis är klar, och den ska inte ta tio år att skriva”.

En av de saker jag tycker om med mig själv är att jag oftast är realistisk. Och jag tror att jag tänkte; den får högst ta fem år. Då visste jag naturligtvis inte om vad som skulle hända i mitt liv, och det är ju tur😉Men…hur går det med skrivandet?

Det går, men det är segt. Och det beror förstås på yttre omständigheter som jag måste ta hänsyn till, men det beror också på min attityd till det.

Jag har otroligt svårt att se skrivandet som ett jobb, utan halkar nästan alltid in i fällan att det är en oerhört lyxig hobby som jag, en utmattad fyrabarnsmamma möjligtvis kan kosta på mig några timmar i veckan. Sorgligt, och typiskt kvinnligt misstänker jag. Och jag är trött på det! Faktum är att det är nog bannemej lika jobbigt att skriva på mitt manus, som att inte göra det, för det tar mycket energi att veta att jag konstant bortprioriterar något som är viktigt.

Så nu har jag gjort ett schema; Lördag, söndag, måndag och onsdag, (dagar då jag inte åker till jobbet): 2 timmar per dag. En av dessa dagar kan jag dra ner till 1 1/2 timme vid behov. Tisdag, torsdag och fredag (då jag jobbar) 30-45 min. En valfri dag i veckan kan jag ta ledigt✨Vad tycks?

Tror att det ska vara ett schema jag orkar med, och har sedan i söndags skrivit nästan lika mycket som de två föregående veckorna tillsammans. Håll gärna tummarna med mig, eller be en liten bön för att det ska gå bra🙏Och du som skriver själv, eller har ett annat intresse du försöker hålla liv i; Har du några synpunkter? Tips, eller tankar? KRAM på dig hur som helst, och tack för att du läste🤗