Det var osäkert in i det sista, det måste medges. Hela familjen har varit sjuk. MEN – i dag är det fredag och vi är på väg mot Stockholm!
I skrivande stund har vi varit på väg i drygt två timmar, och har trettio mil kvar. Stämningen i bilen har hittills varit över förväntan, och det är väl kanske inte så konstigt, alla är naturligtvis glada över att vi blivit såpass friska att vi kan åka. Min bror gifter sig nämligen i morgon, och i samband med det döps även deras yngsta dotter!
Det blir en stor dag❤️❤️För tillfället orkar jag inte tänka längre än så. Jag har kört fram till nu, så nu är det dags för mig att vila. Medan familjen ännu är lugn, och matpausen en stund borta. Nedan några bilder från veckans höjdpunkter, då jag och minstingen var tillräckligt pigga för att vara med kaninerna i trädgården. De passas i helgen av snälla grannar.
Sötnos, en riktigt sötnos💖
Jag tackar dig som läste, och hoppas att du får en lika fin helg som jag hoppas att vi får😉
Något jag tycker är mysigt är en varm kopp te bredvid sängen på kvällen, gärna tillsammans med en bra bok, och harmoni. Det sistnämnda är svårast att ordna. I helgen låg jag och oroade mig en aning för äldste sonen som var ute och åkte med vänner. Denna blåsiga kväll är det minstingens feber-attacker som är smolket i bägaren. Hon är även förkyld och hostig, vilket givetvis påverkar astman. Men, jag tror att vi gjort den värsta natten, just nu är hon sysselsatt med en pysselbok som en vän kom över med😍
Det sista jag fick som gåva var det här. Visserligen som ett lån, men det var äldste sonen som lånat den på bibblan åt mig, vilket värmde.
En urban fantasy och komedi. Jag måste säga att den överraskat mig positivt, den är väldigt underhållande, och jag följer med, något som ger höga poäng hos en hjärntrött mamma. Min man vill inte tänka på hur jag blir om (när) jag blir senil. Det vill inte jag heller,men jag kommer nog inte lida av det, för jag kommer glömma av det hela tiden. Hehe😁
”Jag var på stan i två timmar i dag och INGEN, inte en enda person sa att jag var vacker, sa min tonårsdotter vid middagen. Gud, så deprimerande”.
Det var en lite ovanlig middag på det viset att inga hårda ord ännu utväxlats.
”Det har ingen sagt till mig på flera år”, sa en av sönerna.
”Jag säger det ofta”, protesterade jag.
”Du räknas inte”, sa sonen. Tack för tacosen!
Jaha, där smög sig attacken in ändå, mellan tortillas, oliver och cola-flaskor. Men jag är nöjd ändå, alla är hemma, och vi har Alvedon så det räcker. Och te. Trevlig kväll på er✨
I dag kan den som vill kika in på min andliga blogg, och hemsida och läsa lite om vad det gör med oss att stanna upp mitt i stressen. Kanske betydligt mer än du tror, eller själv lagt märke till? Ett vardagsorienterat inlägg dyker upp här snart, men till dess önskar jag dig en riktigt fin avslutning på helgen. Kram!
Nämen alltså, luskamning🧐😖Jag räknade ut att jag höll på med detta i nästan tre timmar i förrgår, med kamning av eget hår, samt tvätt av detsamma efteråt för att få ut all vinäger. Precis. Vinäger. Det ska få varenda ägg att fastna på kammen tydligen.
Grejen är att man blir knäpp, det är därför det tar sån tid. Man förirrar sig i virvlar och hårstrån. Man vet inte om det är skorv, sandkorn eller löss eller ägg. Så man ber maken att lysa med ficklampa. Maken blir också crazy, och går igång. Barnen blir arga.
– Tror du att VI tycker det är kul? svarar vi irriterat. Det hela är vidrigt. För att inte tala om tvätten.
Jaha, här skulle det vara en bild på vår överfulla tvättstuga, men den här jag tagit bort. Lika bra det. Jag tror att jag vidarebefordrar dem som vill till min hemsida istället, där jag snart kommer publicera ett inlägg om att vi inte behöver stressa så mycket jämt. För ofta kör vi på i onödan. Om vi rannsakar oss själva. Fast när det kommer till löss vete sjutton…Kram på er🤗
Å ena sidan…känner jag så stor livsglädje just nu☺️Mycket handlar om det andliga.
Jag är på sluttampen av min kurs, och förbereder läsningar för resterande övningsklienter. Jag bubblar av idéer och inspiration; det är inlägg jag vill skriva, både på bloggarna och Insta. Jag är så glad och tacksam över att jag får nya bokningar på healing-fronten🙏Och som bonus har båda mina tjejer haft en toppenhelg med vänner😍😍
Å andra sidan…är jag så trött! Mycket beroende på att arbetet med att eliminera löss tagit så mycket tid i anspråk denna vecka.
Och på tal om de (glada) tjejerna…de AVSKYR när man håller på med deras hår. Särskilt när man gör det med luskam och vinäger, har vi kommit på😖
I dag är det the Grand Final….Eftersom jag inte orkar klä eländet i ord bifogar jag några trista bilder. Kram❤️🩹
För dig som vill ha lite mer helande att läsa finns min andliga hemsida här😇
Jag säger bara: löss…Igår avlusades hela familjen, IGEN. Gud, vilken JOBBIG och krävande procedur….Inte bara avlusningen, även om den i sig verkligen är ett jobb, speciellt kamningen efteråt…Men, även; dammsuga. Madrasser, mattor, möbler. Bilen, hjälmar. Stora hörlurar🥹
Om jag ändå kunde flyga fram över hela huset med en magisk kvast
-Ni får betala om de går sönder, röt vår äldste. Vid det laget orkade jag inte ens sucka längre. Min lus-dag hade börjat 9.40, då jag åkte och köpte några nya lakan, örngott, borstar, lusmedel, spray som förhindrar nya lusangrepp (förhoppningsvis)…
– Varför hör du ingenting jag säger? ropade min man.
– För jag lyssnar på David Bowie, svarade jag.
– Var är Tigris? flikade min yngsta in när hon såg att jag äntligen tagit av mig mina (dammsugna lurar). Då var klockan halv nio på kvällen. Jag hade druckit ett stort glas vin, och tvättat och städat i oändlighet.
Det var lite svårt att hitta lugnet hos oss igår…
– Tigris har åkt till Shanghai i några dagar, sa jag. Hon kommer tillbaka.
– Shanghai har stängt ner, sa min man. Han stod bakom henne med fläckig t-shirt och lus-schampo i ena handen, och såg väldigt bister ut.
– Det informeras Tigris säkert om på Landvetter, sa jag. Sedan tog jag ännu en hög lakan i famnen och gick ner till tvättstugan. Där Tigris och några andra kollegor låg instängda i plastpåsar, och säkert drömde om något annat. Kanske till och med om Shanghai…😉
Är man inte förtjust i löss, kan man hitta lite mer ro på min hemsida i dag☺️Om man tilltalas av healing vill säga. Tack för att du läste, ta hand om dig❤️Och vad du än gör, få inte löss…
Ganska fullt upp just nu, även om jag knappt vet…jo, men det vet jag ju. Om jag tänker efter.
Jag är på sluttampen i min andliga kurs. Har haft min första övningsklient, och förbereder för resterande fyra. Om du blir nyfiken på vad en Soul Realignment- läsning innebär kan du gå in på min hemsida, som jag kommer länka till i slutet av inlägget. Där har jag skapat en ny flik som heter just Soul Realignment, med en, vad jag hoppas, bra beskrivning av det hela.
Känslan är att jag mer och mer befinner mig i två världar. En där andlighet är väldigt närvarande och där jag tillbringar mycket tid. Och så den fysiska vanliga världen där jag har relationer och kontakter jag tycker väldigt mycket om, och har mycket gemensamt med. Men inte det andliga. Det är ingen konflikt egentligen, jag skulle aldrig drömma om att försöka övertyga någon som inte är intresserad om min övertygelse. (Men gärna prata, om personen själv tycker att det är spännande) ☺️Så, nej det är ingen konflikt, men det känns lite konstigt ibland, och aningen ensamt.
Tur då att jag fick några vänner på healingutbildningen❤️Och att det finns bra andliga poddar! Min absoluta favorit är Mediumpodden, som drivs av två stora medium, Vivi Linde och Camilla Elfving. Så när Vivi annonserade för ett litet tag sedan att hon sökte bloggare till sin stora hemsida, kunde jag inte låta bli! Så för närvarande har jag tre bloggar.
Saknar mitt manus, som jag läste igenom för ett tag sedan😊
Mitt liv består mer och mer av text, även om Vårmörker fortfarande är pausad. Men eftersom andliga kursen är på sluttampen, närmar sig ju starten för mitt manus😍
Mitt liv består också i hög grad av healing. Jag fattar det inte riktigt själv, men jag får bokningar! Är så glad och förundrad över det, men får hålla det i liten skala.
Och så kaninerna…
Mumrik och Vitnos
De stora behöver få sitt staket lagat. De små, Yoko, Domingo och Sötnos, sitter i den andra hagen och stirrar på varandra i varsin bur. Att de var små syskon som tvättade varandra och sov tätt intill har de tyvärr glömt…Yoko och Domingo avskyr varandra innerligt, senast i går rök pälstussarna då Yoko på något mystiskt vis tog sig ut ur buren då Domingo intet ont anande åt ett maskrosblad när han äntligen fick gå ut…
När vi lyckats få isär dem fick Domingo gå på promenad i trädgården, medan Yoko upprört sprang runt i hagen. De är mer vänskapliga mot sin syster, men henne får ingen bo med förrän det gått sex veckor efter kastreringen.
Håhåjaja, det är mycket med det jordiska. Och det himmelska, får jag tillägga, vilket väl är en passande avslutning på detta inlägg😉😇Nedan länken till min hemsida🔽Kram!
I veckans inlägg lovade jag att berätta lite om hur jag började bryta det drag av folkskygghet jag fick som en följd av utmattningen, Covid och på det en depression. Fast om man ska vara nogräknad var det inte jag som gjorde det, utan min yngsta. Det var på eftermiddagen, och det var något som saknades i kylen och något hon var sugen på. Och jag hade inga kontanter hemma. Jag brukar alltid skicka barnen om något behövs.
– Då kan vi gå tillsammans, sa min yngsta.
– Ja, sa jag. Men inuti tänkte jag; nej, det går inte, det är fel tid. Skolorna har precis slutat. Det kan vara folk där. Eller så kan vi vänta till någon av syskonen kommer hem, lade jag till.
– Men mamma, sa hon och tittade på mig. Varför kan inte vi gå?
Och då hade jag inga fler bortförklaringar. Vi gick. Det gick bra. Faktum var att det kändes stärkande, som det ofta gör när man övervinner en rädsla. Och vi har en utmärkt liten affär i byn!
Välsorterad, fin service. Faktum var att det kändes så bra att jag firade med att köpa oss varsitt wienerbröd. Min yngsta blev också nöjd. Vi stod utanför affären, i solen, och njöt.
– Nu ska vi gå till Antikhuset, sa min yngsta.
– Nej, nej, sa jag, det går inte. Jag har aldrig varit där. Det var inte sant, kom jag snabbt på. Det har jag varit, åtminstone en gång. När jag sålde och signerade min bok i december 2017 på byns julmarknad. Bara tanken gjorde mig svettig.
– Mamma, sa min yngsta. Nu går vi in! Hon hade sin mest bestämda röst, och något klokt i blicken.
Och då gjorde vi det! Min nervositet kom snabbt bort bland den uppsjö av saker som trängdes därinne. Porslin, möbler…Medan jag förlorade mig bland dricksglas, (det saknas alltid rena glas hemma) frågade min yngsta om de sålde trisslotter. Det gjorde de inte. Men jag har sällan hört henne låta så vuxen. Det var som om vi bytt roller en stund, och det var kanske just det vi gjorde.
Lite längre in i affären hittade jag en grön stol som jag genast föll för! När vi en stund senare stod vid kassan för att betala den, försökte kvinnan placera mig.
– Det är ju du som är författare, utbrast hon efter någon minut. Så roligt med din bok, den fick ju fina recensioner!
Jag log och tackade, och när jag och min yngsta sedan korsade fotbollsplanen på vår väg hem, fick vi ta en paus för stolen var tung att bära. Men inuti var jag lätt! Och glad! Och det blev faktiskt en början på något nytt, och gammalt på samma gång. Som ung led jag av folkskygghet under en period, men som vuxen har jag nästan alltid haft lätt att synas och prata. Nu får jag fortsätta att jobba på det goda vi skapade, den dagen.
Som ni märker har jag valt ett lite humoristiskt sätt att berätta denna historia på. Det är väl för att det ska vara lättare att lägga ut den, men det känns ändå lite motigt.
Så varför gör jag det då? Jo, för att dela. Jag vet, som jag skrev i förra inlägget, att vi är många som kämpar med mycket, men vi gör det ofta i tysthet. När barnen inte mår bra är det lätt att drabbas av skuldkänslor och undra vad man gjort för fel. Och tyvärr är det lätt att skämmas när man själv drabbas av psykisk ohälsa också.
Jag vet att jag i förra inlägget även nämnde att jag skulle berätta om varför jag tycker att vi har så fina grannar, men det var en förlängning av min historia som inte får plats i dag, vi får se om det blir en annan gång. Jag får nöja mig med att konstatera att jag är glad att vi har de grannar vi har❤️Samt att jag blev väldigt uppmuntrad av det kvinnan i antikaffären sa om min bok🙏Jag tog mig faktiskt en titt på mitt manus några dagar senare. Se där, hur bra det kan bli att övervinna en rädsla. Kram på er, och tack för att ni läste🤗
Jag nämnde i förra inlägget att jag skulle berätta om något som varit jobbigt för mig ett tag, men som nu lättat😊
Våren gör det förstås också lättare att må bra🌞
Covid gjorde mycket med många av oss. Mig gjorde det bl. a folkskygg. Det var inte bara pandemins fel. Det började förmodligen med utmattningen 2018. När jag kom upp ur sängen fanns länge bara kraften till det nödvändiga. ”Nu har jag duschat, så nu är det dags att vila igen”. Umgängeskretsen krympte där, kan jag säga. Så kom Covid, med alla restriktioner. Ja, ni vet ju allihop. Man skulle träffas så lite som möjligt.
Tur att det fanns sådant att skratta åt på sociala medier i detta läget😁
Dessutom hade vi barn som inte mådde alls bra , och fortfarande kämpar. Hos mig, som redan var skör, födde det en känsla av misslyckande, och skam. Så fel har jag börjat inse, för i hög grad var det neuropsykiatriska diagnoser, och tonåren som gjorde det, och inte något jag orsakat. Men det kändes så, och samtidigt, och innan vi förstod att det handlade om diagnoser, rannsakade jag mig själv; Vad hade jag/vi gjort för misstag? Ganska många kom jag fram till, och förstod inte att jag var deprimerad, förrän den psykolog jag börjat besöka i och med utmattningen, sa det. Men det hjälpte inte så mycket just då. Jag minns att hon sa det, och sedan glömde jag antagligen bort det.
I kombination med det var jag ensam, av ovan nämnda skäl. Och jag förlorade mig i det vi så lätt gör; myten om alla andra.
Alla andra familjer har det så mycket bättre…rycker upp sig…har tålamod med barnens utbrott…tar tag i saker…pratar igenom sin lyckade dag med varandra över middagen och skriker inte FUCK YOU och kastar potatisar på sina syskon…
Jag vet. Egentligen. Att det inte är så. Att det finns så många som kämpar med så mycket, men att vi ofta tenderar att lida i tysthet. Vi skäms och känner oss misslyckade. Så synd, när alla våra skavanker bara gör oss till människor, inget annat. Och för lite mer än ett år sedan upptäckte jag alltså att jag blivit folkskygg. Först skrattade jag lite åt det, sedan förstod jag att det var på allvar. Att jag undvek att gå in i lunchrummet på jobbet när det var halvfullt. Med automatik tackade nej till firmafester. Valde tider att handla när det var tomt i affärerna. Samma sak med att åka till samhället. Droppen kom nog ändå när jag tvingades inse att jag inte ens ville gå in i vår lilla affär i byn.
Varför skriver jag detta? Jo, för att dela. I nästa inlägg kommer jag berätta, på ett lite lättsammare sätt, vem som drog dit mig, och vad som hände efter det. Och varför jag tycker att det är så här bra att bo i Öxabäck😀Kram på er!
Ni som känner mig och/eller läser bloggen med jämna mellanrum vet att mitt liv verkligen inte alltid är något att avundas. De sista åren har varit hårda, och ja, om man ska vara ärlig är det ganska många av mina år som varit just svåra.. Men alldeles säkert är det därför jag kan bli helt andäktig av lycka ”bara” av att ligga i sängen en vanlig söndag och känna ro. Och säga vad man vill, men visst är det en gåva att kunna njuta av ”vanliga” stunder som är lätta att missa i all sin vardaglighet?
Vissa ögonblick gör det lättare att stanna upp och njuta än andra🙏
Och nej, det är naturligtvis inte bara. Kriget får oss alla, nåja, nästan alla, att inse att det många av oss tar för givet i själva verket är paradiset på jorden: Att bo i ett land där det råder fred och demokrati. Att ha ett hem tillsammans med sin familj. Att kunna äta sig mätt.
Fördelarna med ett krångligt liv är lite detsamma; Du blir bra på att uppskatta det som är viktigt på riktigt.
Jag är t ex lycklig när det är lite lugnare på konflikt-fronten hemma hos oss. Och så är det en sak jag är extra glad för just nu. Något jag inte berättat för många, men som varit jobbigt för mig ett bra tag. MEN, som lättat, alldeles nyligen.
Men det tänker jag berätta om i nästa inlägg. För nu; en kvart med en bra bok i sängen innan jag somnar. Verkligen lycka, det också🙏💙Kram, och god natt!
Mitt liv 