Författare: Louise Baumgärtner

Här kommer ett inlägg som belyser några saker vi verkligen borde ha tagit itu med för länge sedan, men det har vi inte. Och varför väljer jag att sätta spotlight på det?

Jag får höra att min blogg är uppskattad för att jag skriver öppet om både med- och motgång. Depp, ångest, problem med barnen, men också om glada stunder förstås!

Så jag tänkte göra likadant med de delar av vårt hem vi inte är stoltast över. Det är så lätt att tänka att alla andra får mer gjort, är lyckligare, har det finare hemma. Men nej. Det har inte alla. Gräset, eller ska vi säga häcken (längre ner i inlägget kommer ni förstå) är inte alltid grönare, eller mer välklippt på andra sidan…

Välkommen hem till oss!

Inbjudande entré med praktisk och snygg förvaring? Nej nej, det har aldrig varit något för oss. Man får vara glad om någon (jag) orkar tvätta och hänga undan vinterjackorna när den säsongen är över. That’s it!

Ni behöver nog ett skoställ till, minns jag att en besökare sa. Det var för typ 8 år sen. Jag kan bara hålla med. Sex personer i familjen, skostället borde vara större. Men det är det inte.

Häcken. Ingen säger något om häcken längre.

Olycksbådande växer den för varje år och blir större och större. Tyst, men okuvlig i sin expansion. De första åren var den ett skämt i bekantskapskretsen, nu säger ingen ett knyst längre. Men maken drömmer om den ibland. Han drömmer att den växer sig in i vårt hem och över det samma…Nåväl, det är i alla fall insynsskyddat.

Och växtligheten inomhus då?

Sist, men inte minst, tvättstugan:

Få som flyttar till hus minns väl allmänna tvättstugan i hyreshuset med saknad, men jag hör till dem som faktiskt gör det. Det var vitt, det var kaklat och det hade en effektiv torktumlare. Nu är det brunt, orange och alldeles för mycket tvätt. Fast det sistnämnda kan man kanske inte lasta tvättstugan för…

Det var allt för i dag, gott folk. Måhända borde jag avsluta med att tala om att det finns mycket vi är stolta över att vi gjort i stället. Vi har tillbringat oerhört mycket tid med barnen, och eftersom några av dem har svårigheter, har det varit, och är, en väldigt stor del av vår tillvaro. Och eftersom jag inte arbetar heltid, har vi varit kloka som inte renoverat för pengar vi inte har.

Avslutningsvis ska detta inlägg ses som en liten motvikt till alla vackra bilder som postas i sociala medier.

Det betyder inte att det är en protest mot dem, ibland behöver man bara drömma sig bort, andra gånger blir man inspirerad. Dock inte av detta inlägg, men om du ler igenkännande eller blir glad över att du har det finare var det liksom meningen😉

Vill du läsa om något helt annat där jag lägger ner mycket engagemang, kan du titta in på min hemsida här🔽Kram, och ta hand om dig🤗Du duger precis som du är, kom ihåg det!

http://healingnaradig.com/

Denna vecka har gått fort, och varit ovanligt bra! Min yngsta, som haft väldigt motstånd mot att gå till skolan, stötte på en klasskompis i helgen vilket ledde till lek. Dagar i sträck.

Så från att ha varit mycket hemma, har vi nu fått kämpa för att få hem henne på kvällarna, och på morgnarna har hon gått i väg med lätta steg. Underbart! (Hoppas att det varar ett tag)🙏

Jag började baka bröd för tio år sen, och har aldrig varit gladare över det än nu. Vi köper en del färdigt bröd, men långtifrån allt. Vad vi snålar nu! Är knappast ensam om det, men det gör det ju inte roligare, tvärtom.

Fast, i helgen blir det förhoppningsvis lyx, maken och jag ska bo på hotell. Det är hans födelsedagspresent, och mina företagspengar får också bidra. För vi behöver det så väl! Vår tunga vardagssituation med minimal egentid har naturligtvis även tagit sig in i vårt äktenskap, skapat avstånd och konflikter.

Snö! Veckan har sannerligen inneburit snö. Vilket i går gjorde att äldsta dottern fick sova hos mormor och morfar efter skoldag och date, det var säkrast så. Tack mamma och pappa, för att ni finns❤️❤️

Och hö! Veckan, eller rättare sagt, min vän har bjudit på detta. Nej, det har jag inte, sa hon till mig i går. Vi utbyter tjänster.

Och så är det faktiskt. Jag får hö och halm till kaninerna, hon får healing av mig. Det är så man gör på landet😉Skämt åsido, vi, och kaninerna är nöjda med upplägget.

Dags att fortsätta jobba. Jag tackar dig som läste och önskar dig en riktigt fin helg, där du är snäll mot andra, men inte glömmer bort dig själv❤️

Då jag sista veckan skrivit bl. a. om hur skör jag kan vara, till följd av både utmattningen och barnens diagnoser, tänkte jag skriva om hur jag försöker ta hand om mig de dagar jag inte mår bra.

Gå undan, och låta maken ta konflikterna. När jag är som bräckligast är ovanstående det bästa. Det handlar inte alltid om att jag drar mig undan till sovrummet, även om det kan göra det. Men det också vara så enkelt som att undvika köket och vardagsrummet (husets absoluta riskzon för bråk) och istället hålla till i tvättstugan (ett rum jag nästan alltid får ha för mig själv).

Att låta maken ta konflikter är ganska nytt, och något vi börjar praktisera efter att en kurator på BUP gett oss rådet. Bl. a. på grund av att maken jobbar natt, och jag arbetar mindre än honom, har jag tagit så många diskussioner, skrivit så många mail till skolor, suttit på så många utvecklings- psykolog – och läkarsamtal att…kuratorns råd nog inte är så dumt. Men det låter sig inte göras helt lätt, det ska medges. Det är inte alltid barnen accepterar det, och jag tycker det känns konstigt och fel att stå utanför. Men, samtidigt ska jag ju och vill, hålla. Vara en bra mamma till alla mina fyra. Det är så jag får tänka.

Det finns dagar jag gråter för nästan ingenting, och andra dagar jag blir så trött på eländet att jag gör något helt annat i stället.

Förra helgen storstädade jag rummet i källaren där killarna tränar när de inte kommer i väg till gymet. Jisses, vilken ordning det blev! Och när kvällen kom var jag åtminstone nöjd med den bedriften.

Att komma ut på promenad är alltid bra, och skogen är bäst. Det händer något med en när man vandrat omgiven av grönt en stund.

Förra året blev jag dessutom trädkramare. Min yngsta tycker det är pinsamt, förstås. ”Bara ingen kommer nu, mamma”. Det förstår jag, verkligen, men kan inte låta bli ändå.

Samma promenadslinga, i vitt! Vi bor i närheten av en så vacker skog, det är som att gå i en saga.

Det händer att jag överraskar mig själv genom att ringa någon, fast jag inte har lust. Lusten kommer, liksom andra tankar och infallsvinklar under samtalet.

Jag ber, och drar ängla- och orakelkort. Och mer, på det temat. Jag tror, nej, jag är fullt och fast övertygad om att vi har osynligt och välvilligt sällskap runt oss. Jag tänker inte skriva mer om det här och nu, men om du av någon anledning blir intresserad finns min andliga hemsida här🔽

http://healingnaradig.com/

Hur tar du hand om dig när du är låg? Vad du än gör, hoppas jag att du har några knep som funkar för dig. Tack för att du läste, kram❤️

I de sista inläggen har jag ju varit väldigt öppen med att vi haft det väldigt tufft i familjen de sista åren, till följd av bl. a. barnens neuropsykiatriska diagnoser. Dessutom har jag varit både utmattad och deprimerad, vilket naturligtvis också sätter sina spår.

Något jag dock lärt mig, främst av min utmattning, är att ta det lugnare. Det är dock en svår balansgång, för jag har, liksom de flesta mycket omkring mig, och så fort jag har lite mer energi gör jag mer. Hur som helst, här kommer helgen, mest i bilder:

Fredag, sen eftermiddag: Jag var ensam hemma två timmar. Efter att ha sovit en stund gick jag upp och tog itu med stöket, diskbänken först.

Gud, vad det behövdes! Men lagom till att familjen kom hem, maken utrustad med några Willys-påsar, glänste det riktigt i köket. Åtminstone om man jämförde med innan.

På lördagen glänste det också, fast i skogen! Jag och min yngsta började dagen med en promenad och jag tog bilden som syns nedan. Den ovala ringen runt henne såg jag först när jag kom hem. För mig betydde den hopp, något jag behövde efter veckans skolmöte. Att vi är omringade av ljus och vackra energier, även om vi inte alltid uppfattar det.

Samma dag skulle äldsta dottern på date. Badrummet var konstant upptaget timmarna innan, och hon full av känslor, såklart. Stingslig, glad och nervös. Vi var också nervösa, trots att hon lovat att de bara skulle gå på restaurang, och kanske på bio. Vem är han? Min yngsta hade sett honom som en mörk skugga bredvid storasyster på Resecentrum, när hon var med och hämtade tidigare i veckan. Ingen av oss tyckte att det räckte.

Men hon kom hem den tid hon sagt, lycklig och trött❤️

Jag och min yngsta började även söndagen i skogen. Mina promenader ligger nästan alltid på förmiddagen, då är jag piggast. Vi avslutade med att ge kaninerna mat, på fotot en hungrig Mumrik.

Och nu:dagens bästa! Jag och min yngsta älskar att läsa.Tidigt i säng med en kopp te, krafter behövs till kommande vecka! Tack till dig som tittade in, hoppas att du haft en fin helg🤗

Eftersom förra inlägget där jag skrev om hur det kan vara att leva med barn med neuropsykiatriska diagnoser blev så läst, tänkte jag skriva om ytterligare två tunga saker när det kommer till vår situation.

Vänligen observera att detta inte är ett tycka synd- om inlägg, även om man såklart hamnar där då och då. Men framför allt är det, precis som förra inlägget, skrivet för att dela.

Vi har alla våra utmaningar och problem, och även om du inte känner igen dig i just detta, är jag helt övertygad om att du också brottas med svårigheter i perioder.

Hur som helst, här kommer det som rubriken antyder:

Ensamheten Först gjorde utmattningen entré 2018, sedan kom Covid. Parallellt med det blev problemen hemma större och större. Vi har blivit ensammare på den resan, helt klart. Det fanns vänner jag avvisade för många gånger, jag är sorgligt medveten om det. En av dem frågade mig: ”Jag förstår faktiskt inte varför vi inte kan ses bara för att ni har det jobbigt”?

Jag kunde inte förklara det på ett bra sätt då, och kan det kanske fortfarande inte. Men jag var så trött så länge, även deprimerad, och familjen, och allt runt familjen tog så mycket tid. Det var så mycket som var svart, och som just då avvek från det ”normala”, att jag helt enkelt inte förmådde ta in mycket annat. Som att vara i ett mörkt rum för länge, så att solljuset sticker i ögonen när du äntligen vågar titta ut…

”Med oss är det bara bra! Hen har fått sitt första jobb/pojkvän/vunnit turneringen etc, så stolt. Hur är det med er”?

”Jo tack. Har ytterligare ett möte med skolan kring problematisk skolgång, och så har vi medicinutvärderingen på BUP nästa vecka, vi är så tacksamma att vi fick den tiden”.

Vi var tacksamma över den tiden, BUP har långa köer, och i grund och botten är jag ingen missunnsam person, tvärtom. Så när jag inte orkade ta in andras vardag, när olikheterna blev för stora, kände jag skuld och skam. Så jag sa nej, och flera vänner försvann.

I dag har jag en handfull kvar❤️Vänner som vet precis hur det är, som jag kan vara mig själv med, och som stöttar där jag är. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder för mig🙏

Det andra tunga är känslan av misslyckande. Vårt äldsta barn diagnostiserades i tonåren. När hon var liten hade jag ingen aning om vad som var fel, men jag visste att något var det.

Tyvärr kopplade jag det till mig själv. Att jag inte lyckats ge henne tillräckligt mycket trygghet. Folk runt oss använde ord som känslig, omogen, vi är alla olika, det går över…Medan jag förstod att det var mycket större än så, och dessutom sökte hjälp på flera olika håll, utan att få riktigt gehör. Då visste jag inte vad t. ex. autism innebär. Det känns väldigt länge sedan nu. Men trots att jag vet det i dag sitter känslan av misslyckande, och att det är mitt fel, kvar i mig.

Jag lovar att nästa inlägg blir lite ljusare, men det kändes viktigt att följa upp inlägget ”Mamma Mer(a) med känslor som kom. Jag önskar dig en riktigt fin helg, och vad du än bär på så är du inte ensam om det❤️Och du, om du mår bra, så härligt☺️Njut av det, kram!

Här kommer ett inlägg med några exempel på hur det kan vara att ha barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Jag blev mamma för nitton år sedan, och min yngsta går nu i mellanstadiet.

Men småbarnsmamma är jag fortfarande i flera avseenden. Aldrig en natt utan att jag blir väckt och störd, är uppe och stoppar om och lugnar.

Sitter inte alltid på toa ifred heller. När de vill något är det NU. Och just då är det bara det som räknas, för dem.

Verkligen kolla och tjata att de får i sig tillräckligt med vätska, att hygienen sköts, att händerna tvättas när det är nödvändigt, att det spolas så att nästa person vill gå in. Bli utskälld för att man påminner men ändå fortsätta påminna, för att vissa saker MÅSTE man. Dricka är en av de sakerna, astmamediciner en annan.

Något annat man gärna vill förpassa till småbarnsåren är den minimala egentiden med sin partner. Det är nitton år sedan vi hade kvalitetstid i mer än små mängder. NITTON ÅR! Nu beror detta inte bara på diagnoserna, ska ärligt sägas. Vi valde att skaffa fyra barn, klart att det blir en del småbarnsår. Vi har även olika arbets- och sovtider.

Men ändå…bara lite mer tid med varandra hade varit så värdefullt🙏Vi ser par gå på promenad med varandra i byn. Medan vi sällan lämnar huset om alla barn är hemma på eftermiddag/kväll då de är trötta, pga alla konflikter som snabbt blossar upp.

Våra barn är inga monster, tvärtom. Men vår yngsta är ofta väldigt bra på att retas, och vårt andra barn med diagnoser går lätt i gång. Lägg till en tonåring och en nittonåring, som inte har diagnoser, men som naturligtvis bär på sitt, och dessutom är urtrötta på att det ofta är så jobbigt hemma…

Den egna egentiden då, där man bara får vara? Den har jag på mitt vanliga arbete, och mitt andliga. Jag tycker i princip alltid om att åka i väg till jobbet, det är så lugnt där😉

Detta lugn infaller sig dock när, och om alla barn kommit iväg till skolan. I regel blir jag uppringd/ får sms ca 15-20 gånger innan klockan hunnit bli halv åtta på morgonen. Vissa samtal gäller en gympatröja någon letar efter, men de flesta handlar om skolångest, och att någon hemma är dum.

Här börjar vi komma in på det tyngsta: SKOLÅNGESTEN. I stort sett varje dag är en kamp…Ser fram emot i morgon då vi ska ha skolmöte, igen.

UTBROTTEN OCH KONFLIKTERNA:

Så vidrigt jobbigt! Alla fula ord, alla provokationer och normala gränser som passeras. Varje dag. Men värst är ändå utbrotten, ångesten. ”Jag orkar inte ha det så här, mamma”. Tårar som sprutar, ibland kippar hon efter andan…Fram med inhalatorn, hålla tillbaka de egna tårarna man vet kommer sedan…

Vet ni vad, nu orkar jag inte skriva mer om detta. Så varför detta inlägg? Jo, för att dela med mig, ge dig ett fönster av min värld, likt många bloggar gör. Vi är så otroligt många som kämpar med svårigheter även om de ser olika ut, och på något förunderligt vis stärker det att dela. Att veta att man inte är ensam, kanske få perspektiv på egna problem, och / eller känna igen sig.

Det är därför jag skriver. Inte på minsta sätt tror jag att vi har det värst. Tänk att ha ett dödssjukt barn, tänk att leva mitt i ett krig…

Så jag är tacksam för enormt mycket också, och hoppas med detta inlägg att jag lyckats ge dig detsamma: En känsla av att du inte är ensam om att ha det svårt, vad nu än det svåra består av❤️Möjligtvis lite perspektiv, samt det bästa; en gnutta tacksamhet över det som just du har och värdesätter i ditt liv. Kram på dig och tack för att du läste🙏

Ps Om du av någon anledning blir nyfiken på min hemsida hittar du till den här🔽

http://healingnaradig.com/

Hej allihop! I några inlägg framåt kommer jag att berätta personligt om mig, lite om vår familjesituation som är ganska tung och kaotisk periodvis, samt om mitt annorlunda företagande som föddes och fick kraft, både ur en utmattning, och som en konsekvens av vårt familjeliv.

Men i dag vill jag posta något uppmuntrande, med tips om hur du kan vända på en trist dag, eller ditt låga humör. Obs! Speciellt det sista rådet är väldigt ovanligt, MEN väl värt att prova!

I slutet av inlägget kommer du, som är nyfiken på vad jag gör att länkas till min hemsida.

Men nu, trevlig läsning🔽Vänd på din dag;

Fake it til you make it Det är inte alltid det funkar, men det kan göra det. Alltså att låtsas som om man var glad. Och allvarligt talat, vad skulle du göra då? Gå på träningspasset? Klä upp dig lite extra? Bjuda kollegorna på oväntad fika? Höra av dig till väninnan och bestämma tid för träff? Listan kan göras hur lång som helst på den lilla extra ansträngning vi ofta gör, för både oss själva och andra, när vi mår bra. Om du gör bara lite av det en trist dag kan det räcka för att må bättre. Och andra gånger räcker det  för att vända på hela skutan!

Ring någon Och det ska helst inte vara någon du bara kan vräka ur dig allt elände över, utan en släkting du inte pratar med så ofta, eller en bekant, någon där det krävs att du är lite artig och formell. Även om du vill svara att allt är åt helvete när du får frågan, så säger du något i stil med ”Det knallar på”, eller något liknande, och sedan frågar du hur hen har det?

Även om du helst inte ska ringa din suraste faster, kan det hända att du lägger på luren och upptäcker att det var vilsamt att lyssna på någon annans bekymmer. Kanske tänker du att du har det ganska bra när allt kommer omkring, eller att det var skönt att äntligen ha ringt det där samtalet. Eller började du berätta om något ur ditt liv, något av allt som faktiskt är bra, och blev på bättre humör? Grattis i så fall, ibland kan det vara så lätt att skifta sin vibration!

Gör något för dig Beställ parfymen du vill ha! Eller boka en tid hos frisören (om du behöver det förstås).  Ta dig tid att gå till Bibblan, och låna en hög. Även om du för tillfället skulle vara så nere att du inte bryr dig vet du att det kommer en dag när du njuter av att vara snygg i håret, eller ha en bra bok till hands. Gör du något du skjutit på ett tag kan du dessutom bocka av det på att göra-listan!

Vila från sociala medier Ja, varför inte? Du slipper sucka olyckligt (eller irritera dig) på harmoniska och lyckliga inlägg. Är du som de flesta andra tänker du förmodligen med jämna mellanrum att du borde logga ut oftare. Och tada – nu är du off, på alla plan. Var inte förvånad om en skön känsla infinner sig här.

Och sist men inte minst; Ett  råd som gavs i en kurs gällande konflikthantering (på BUP) som jag och min man gått:

 Det här är något som kan användas av två personer som lätt och ofta börjar bråka. Det kan vara du och din partner, din tonåring, eller mamma. För att det ska vara användbart i hetlevrade situationer behöver ni ha kommit överens om denna strategi innan, och exakt vad ni ska göra då. Här är det viktiga nämligen att bryta konflikten i början, så att den inte eskalerar, utan upphör eller förs under sansade former.

Så i det ögonblick ni börjar bli upprörda, behöver en av er lägga märke till att ”Ajaja, nu börjar det blåsa upp till storm här”…och sätta stopp genom att t. ex:

Gå i väg! Ofta räcker det faktiskt med att gå ut ur rummet, nedför trappan eller ta en sväng ut i trädgården för att komma till sans. Egentligen vill vi oftast inte bråka, i alla fall inte genom att tappa kontrollen och gapa, eller gaffla med någon i tjugo minuter, särskilt inte när ingen lyssnar på den andra, och ni har gjort det många gånger förut. Behöver ni reda ut något kan ni försöka en stund senare, i ett mer sansat utgångsläge.

Men – man kan också börja prata om något helt annat! Här är det som sagt viktigt att ni båda är med på det, och gärna har kommit på vad ni ska prata om i förväg. Det kan vara t. ex. vad ni ska äta till middag, eller vad ni tyckte var bäst med filmen ni såg i går. Men håll det med fördel enkelt, inte något ni brukar tjafsa om😉

Det sista tipset har vi aldrig lyckats med, men jag ler alltid när jag tänker på det🔽

När rösterna blir högre och ni argare, och identifierar detta…DÅ ska ni avbryta OCH ta några danssteg ni kommit på innan. Gör detta i någon minut.

Nu tackar jag dig som läste, och önskar dig en riktigt fin lördag😊

Blir du nyfiken på mig, och mina tjänster länkas du till min hemsida här

Hem

Inte…Jag är verkligen fantastiskt glad över att företaget går bra, men det tar tid. Vårt kök var ofta stökigt innan, och det har inte blivit bättre.

Här från i förmiddags när jag var företagare och bagare, samt mamma.

Vi hade skapat ordning i utrymmet nedanför trappan i källaren. Tills Tråkhögen (ovan) sakta men säkert gjorde entré och började växa. Jag vet knappt vad den består av, förutom två väskor från hotellnatten (i november)? en avlagd jacka, och Jesuskrubban med sällskap.

Krukväxter kan ha svårt att överleva vintern. Hos oss tycks det vara extra problematiskt, trots att jag vet att jag hade gröna fingrar i min ungdom.

Ängeln ni ser ovan kom med som en liten gåva i en blomma jag fick en gång. Då stod hon upp, stolt och stark. Nu ser hon tyvärr lite mer sliten ut. Om man vill vara ironisk kan man säga att hon inte är den enda i vår familj…

Ibland är det skönt att vara just ironisk. Det här inlägget är tänkt att, i bästa fall, få dig att småle och känna igen dig i virrvarret, eller nöjt konstatera att du har lite bättre ordning hemma. Vi är alla operfekta, och har det operfekt i perioder och på olika sätt. Det kan vara allt från en depression, dålig ekonomi eller…ja, ni fattar. Men vi kämpar på så gott vi kan, och det duger❤️‍🔥Heja oss! Heja alla! (Nästan alla)

Just nu faller solen in så fint genom vår (oklippta, för höga) häck, så att man hade kunnat sitta på altanen och mysa. Det kanske jag gör, men jag tänker inte visa upp den. Den är tom för övrigt. Möbler och grill bortburna inför stormen förra veckan. Och det var nog största ansträngningen vi gjort på altan-fronten någon gång. Kram och tack till dig som läste🤗

Vissa dagar, när jag är riktigt trött och verkligheten känns för stor att hantera, då bygger jag bo i sovrummet. I dag är en sådan dag. Jag arbetade några timmar på mitt vanliga jobb, kom hem och åt, gjorde lunch även till mina två yngsta som är förkylda, och sedan kröp jag ner i sängen. Efter det har inte mycket mer hänt.

Vissa dagar, när alla ljud och röster är för påträngande och dagsljuset sticker i ögonen, då stänger jag dörren om mig. Då får sovrummet bli hela världen, och sängen mitt land. Jag kan ligga i timmar efter att jag vaknat, och undra hur jag någonsin ska komma upp.

Det är sviterna av utmattningen. Det är allt med familjen, med barnen, med livet som pågår. Som vissa dagar skaver mer än andra, och gör ont.

Då krymper jag min värld till ett enda rum, med tända ljus och lugn musik (i bästa fall) och försöker stänga ute allt annat. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men det är vad jag förmår. Maken har kommit med kaffe, macka och choklad. Min yngsta är uttråkad och retar honom i köket, medan han steker kebab. Äldsta sonen kom hem med en vän, och jag har inte orkat säga hej. Tonårsdottern har somnat och min yngste pojk väntar nog på att maten ska bli klar, om jag känner honom rätt.

I dag är en sådan dag, en dag när jag inte orkar, en dag när det enda som återstår är mamman i morgonrock. Men- i morgon är en annan dag! Kanske är det en av de bästa sakerna med livet ändå. Alla nya dagar, chanser och omstarter. Mitt i allt är jag tacksam för det, och för allt som ändå är så bra som det är❤️‍🔥KRAM!

Fullt upp, för tillfället. Till stor del beror det på utbildningen jag går just nu, till Emotion Code®️ Healer, och alla övningsklienter som kommer med den.

Programmet är dessutom tidsbegränsat, är jag inte klar 22 april försvinner den, och jag får köpa den på nytt och börja om för att få ett certifikat. Det kommer inte hända, men och som sagt, det sätter lite press på alltihop.

När jag startade mitt företag i januari förra året drömde jag om bokningar. Nu händer det att jag får säga nej, eller att klienter får vänta flera veckor på en tid. Det känns både lite som ett lyxproblem, och jobbigt…

Livet i övrigt brukar ju sällan vara satt på paus, det heller. Haft några tråkiga möten det sista, och så finns det lite vänskapstrassel för ett av barnen just nu. Visst hör det till, men det gör det aldrig roligare…

Såklart finns det sådant som muntrar upp också! I lördags utmanade jag mig själv när jag och äldsta dottern åkte till närmsta stad för att se skräckfilm på bio 20.45😱Den tid då jag, och sviterna av min utmattning, brukar krypa ner i bingen. Men denna kväll var det high life

Filmen Megan var klart sevärd!

Och så detta🔽det glädjer och värmer❤️Kram